Bitterkäringen tar över
Just nu har jag på något vis fastnat mellan två dörrar och där inne känner jag mig allt mer kvävd. Men det värsta är nog ändå den där bitterkärringen som tycks pocka på uppmärksamhet! Det skrämmer mig. Hon är så långt ifrån den jag är.
Hur kommer jag ut här ifrån? Å ena sidan vill jag byta jobb och å andra sidan vill jag flytta. Vem har alltid sagt att det är lättare få annat jobb när man redan har ett fast jobb? Den vet nog inte vad den talar om. För hur jag än vänder på mig, hur jag än söker arbete och hur jag än skriver mina personliga brev - så nappar det inte. Positiva personliga brev, utan att vara klämkäcka.
Att inte trivas på jobbet - att inte heller trivas med arbetsuppgifterna - tar musten ur mig. Att känna oengagemanget ta över mer och mer skapar bara mer plats för bitterkärringen och jag vill bara skrika "KOM INTE FRAM, JÄVLA KÄRRING"!
Hur fasen skall jag göra för att komma ur detta? Hur hittar jag nytt jobb som skapar lusten att gå dit, lusten att engagera, lusten att skratta?
Just nu har jag fullt upp med att mota bitterkärringen i grind så hon hålles stången!
Hur kommer jag ut här ifrån? Å ena sidan vill jag byta jobb och å andra sidan vill jag flytta. Vem har alltid sagt att det är lättare få annat jobb när man redan har ett fast jobb? Den vet nog inte vad den talar om. För hur jag än vänder på mig, hur jag än söker arbete och hur jag än skriver mina personliga brev - så nappar det inte. Positiva personliga brev, utan att vara klämkäcka.
Att inte trivas på jobbet - att inte heller trivas med arbetsuppgifterna - tar musten ur mig. Att känna oengagemanget ta över mer och mer skapar bara mer plats för bitterkärringen och jag vill bara skrika "KOM INTE FRAM, JÄVLA KÄRRING"!
Hur fasen skall jag göra för att komma ur detta? Hur hittar jag nytt jobb som skapar lusten att gå dit, lusten att engagera, lusten att skratta?
Just nu har jag fullt upp med att mota bitterkärringen i grind så hon hålles stången!
Längre bort än hemma
Hemma - det är där man har sin borg, trygghet och trivsel. Det är där man kan leva och skratta men också bryta ihop och få hjälp upp igen.
Att leva rotlös utan att veta vart jag hör hemma, är ett stressmoment kanske över allt annat. Att vara längre bort än hemma är en sorg och att vara vilse i tillvaron är mörkt.
Under alla de år jag sökt mitt hem, har jag alltid tagit fel väg - eller i alla fall omvägar. Ännu känner jag mig inte närmare hemma än borta så det är ännu en bit att gå.
Att leva rotlös utan att veta vart jag hör hemma, är ett stressmoment kanske över allt annat. Att vara längre bort än hemma är en sorg och att vara vilse i tillvaron är mörkt.
Under alla de år jag sökt mitt hem, har jag alltid tagit fel väg - eller i alla fall omvägar. Ännu känner jag mig inte närmare hemma än borta så det är ännu en bit att gå.
Det där med skuldsanering
Det var ett tag sedan jag skrev här. Det flyter på med offentliga bloggen vilket innebär att jag beslutade att den skall leva vidare ett tag till.
Skuldsanering, ja. Det låter som om jag varit värsta shoppingmissbrukaren lite av varianten vi får se i Lyxfällan. Men så är det inte. Jag valde att under rådande omständigheter fatta en del makalöst korkade beslut under mitt liv som gift. Det betalar sig idag. Hade jag varit singel - eller gift med en vänligt sinnad man - hade detta aldrig skett. Redan som liten var jag noga med att spara och göra rätt för mig. Mina syskon och jag fick 2 kr var i lördagspeng. Den ena kronan la jag på sparbössan och den andra köpte jag godis för. Man fick MYCKET godis på den tiden. Godiset bjöd jag på till alla så det knappt blev något kvar till mig.
Som 10-11-åring började jag dela reklam. Pengarna jag fick för det, fick jag snällt använda till sådant som pappa betalat innan: filmframkallning men även annat jag ville ha. En liten nätt symobilisk summa fick jag redan då betala hemma. Mina filmframkallningar betalades punktligt och de pengar jag inte brukade upp, sparade jag. Direkt efter grundskolan började jag arbeta och arbetade då som badbiträde på ett servicehus. Innan dess var jag städerska på en tandläkarstation. Som skolungdom fick vi ta sådana jobb på den tiden - sent 70-tal. Det var också då jag träffade den person som kom att bli min boja under 15 år - eller har varit sedan dess på olika sätt. Jag tänker inte gå in på detaljer.
Hur det än var så ville han ha än det ena och än det andra. Detta handlar om en person med mycket starka psykopatiska drag och endast den som varit i klorna på en sådan person, vet hur svårt det är att värja sig, hur man än försöker. Inom loppet av ett par timmar efter första träffen har en sådan person lyckats ta sig in under skinnet och i hjärnan på en annan.
Så snart jag protesterade när det kom till att skriva på lånehandlingar, åkte nävarna fram. Hjälpte inte det blev det verbal misshandel och känslomässig utpressning. Han i stort sett släpade med mig till banken för att ta ett s.k LO-lån i mitt namn och när dessa lån skulle återbetalas varje månad, blev jag likaledes släpad till bankomaten för att ta ut hela min lön så att jag inte kunde göra rätt för mig.
När jag efter 15 år orkade ta ut skilsmässa, satt jag där med huslån, bostadsrättslån, husvagnslån på en husvagn jag inte var intresserad av och som han sålt (vart gjorde han av pengarna? Vet inte. Han påstod att han betalat skulden) osv. Det var inte lätt få ihop det till tre barn och mig på föräldrapenning så jag gick till social kontoret för att be om bidrag. Jag hade sett på fakturorna att det bara vad jag som betalade. Där fick jag rådet att välja försörjning före skulder och överlåta dessa till kronofogdemyndigheten. Det var en chock för mig att få detta råd men samtidigt var valet lätt: Barnen eller skulderna.
Många år gick åt att skämmas över att sitta i denna situationen och en dag bestämde jag mig för att sluta skämmas. Det gjorde inte livet lättare. Dessutom var jag inte ensam - många fler fanns registrerade med skulder och många av dem var rena shoppingskulder, banklån på resor med mera.
Jag fick jobb och började betala det jag kunde men räntorna steg fortare än jag kunde betala in och till slut ansökte jag om skuldsanering. Det skedde efter att sista barnet flyttat ut och jag bara hade mig själv att tänka på. På min lilla deltidslön undrade jag hur det skulle gå när 3000 kr varje månad skall gå till saneringen. Men med piskan i handen satte jag mig ner och funderade. Under två månader antecknade jag i excel vad jag handlade och vad varje post kostade. När nästan lön kom, räknade jag ner och gjorde en överblick på vad jag handlat, vad jag kunde avstå eller dra ner på etc. Efter ett par månader hade jag god överblick.
8 månader har redan gått av min skuldsanering och det är nog de 8 mest fantastiska månader jag haft ekonomiskt! När jag tänkte till en vända till insåg jag att 3000 kr av min lön egentligen är rent överskott! Jag har pengar till hyra/el, bredband, mobiltelefon (kontantkort sedan 12 år och kommer aldrig ha något annat) försäkringar och jag har mat och kläder. Faktum är att jag också klarar av att lägga undan lite varje månad så det finns ett litet kapital de månader min lön inte är så stor. (vissa perioder har jag fler helger på schemat vilket ger högre lön de perioderna)
Jag röker inte, har inte bil. Jag handlar storpack t.ex av köttfärs och förpackar om det hela i 100-gramsportioner. 2,5 kilo köttfärs ger mig 25 middagar. 1 ring falukorv ger mig 4 middagar, 1 pkt hot dogs ger mig 5 middagar osv. Det går att mixa och trixa och jag undrar: vart gjorde jag av de där 3000 innan? Jag kan ta mig råd att ta en fika med väninnorna, ja till och med gå ut en sommarkväll och sätta mig på en uteservering med en öl i handen.
Snart har första året gått och jag har ännu inte svultit eller riskerat bli uppsagd pga utebliven hyresbetalning. Jag har inga föräldrar eller syskon eller andra som sticker till mig några sedlar ibland utan jag klarar mig på det jag har. Det har gått över förväntan. Det blir vad man gör det till och jag har valt att göra det till något bra. När jag sedan är klar med detta projekt, vet jag att jag inte kommer att hamna i samma sits igen. Det är så långt i från mig som person det går. Jag vet också att jag kan klara av att spara minst 3000 kr varje månad om jag har kvar min deltidslön. Har jag möjlighet att få heltidsjobb, då kommer det gå att spara ännu mer pengar och jag kan ta mig råd att resa, handla något nytt till hemmet eller vad jag behöver och göra det kontant - som är min filosofi i grund och botten. Jobba, spara och sedan handla. Förhoppningsvis kan jag spara ihop till mitt lilla torp och lägga kontata medel där. Vem vet, kanske kan det också bli en liten begagnad bil?
Idag har jag det basala: Husrum, mat och kläder men också lite guldkant på tillvaron. Om vi alla tvingades leva på existensminimum 5 år av våra liv, så tror jag vi skulle lära oss uppskatta tillvaron och pengarnas värde mer. Vi skulle förstå att allt utöver just det basala endast är lyx som vi inte behöver får vårt uppehälle. Men vi skulle nog också sluta kasta så mycket saker som vi kastar normalt; allt från mat till prylar.
Skuldsanering, ja. Det låter som om jag varit värsta shoppingmissbrukaren lite av varianten vi får se i Lyxfällan. Men så är det inte. Jag valde att under rådande omständigheter fatta en del makalöst korkade beslut under mitt liv som gift. Det betalar sig idag. Hade jag varit singel - eller gift med en vänligt sinnad man - hade detta aldrig skett. Redan som liten var jag noga med att spara och göra rätt för mig. Mina syskon och jag fick 2 kr var i lördagspeng. Den ena kronan la jag på sparbössan och den andra köpte jag godis för. Man fick MYCKET godis på den tiden. Godiset bjöd jag på till alla så det knappt blev något kvar till mig.
Som 10-11-åring började jag dela reklam. Pengarna jag fick för det, fick jag snällt använda till sådant som pappa betalat innan: filmframkallning men även annat jag ville ha. En liten nätt symobilisk summa fick jag redan då betala hemma. Mina filmframkallningar betalades punktligt och de pengar jag inte brukade upp, sparade jag. Direkt efter grundskolan började jag arbeta och arbetade då som badbiträde på ett servicehus. Innan dess var jag städerska på en tandläkarstation. Som skolungdom fick vi ta sådana jobb på den tiden - sent 70-tal. Det var också då jag träffade den person som kom att bli min boja under 15 år - eller har varit sedan dess på olika sätt. Jag tänker inte gå in på detaljer.
Hur det än var så ville han ha än det ena och än det andra. Detta handlar om en person med mycket starka psykopatiska drag och endast den som varit i klorna på en sådan person, vet hur svårt det är att värja sig, hur man än försöker. Inom loppet av ett par timmar efter första träffen har en sådan person lyckats ta sig in under skinnet och i hjärnan på en annan.
Så snart jag protesterade när det kom till att skriva på lånehandlingar, åkte nävarna fram. Hjälpte inte det blev det verbal misshandel och känslomässig utpressning. Han i stort sett släpade med mig till banken för att ta ett s.k LO-lån i mitt namn och när dessa lån skulle återbetalas varje månad, blev jag likaledes släpad till bankomaten för att ta ut hela min lön så att jag inte kunde göra rätt för mig.
När jag efter 15 år orkade ta ut skilsmässa, satt jag där med huslån, bostadsrättslån, husvagnslån på en husvagn jag inte var intresserad av och som han sålt (vart gjorde han av pengarna? Vet inte. Han påstod att han betalat skulden) osv. Det var inte lätt få ihop det till tre barn och mig på föräldrapenning så jag gick till social kontoret för att be om bidrag. Jag hade sett på fakturorna att det bara vad jag som betalade. Där fick jag rådet att välja försörjning före skulder och överlåta dessa till kronofogdemyndigheten. Det var en chock för mig att få detta råd men samtidigt var valet lätt: Barnen eller skulderna.
Många år gick åt att skämmas över att sitta i denna situationen och en dag bestämde jag mig för att sluta skämmas. Det gjorde inte livet lättare. Dessutom var jag inte ensam - många fler fanns registrerade med skulder och många av dem var rena shoppingskulder, banklån på resor med mera.
Jag fick jobb och började betala det jag kunde men räntorna steg fortare än jag kunde betala in och till slut ansökte jag om skuldsanering. Det skedde efter att sista barnet flyttat ut och jag bara hade mig själv att tänka på. På min lilla deltidslön undrade jag hur det skulle gå när 3000 kr varje månad skall gå till saneringen. Men med piskan i handen satte jag mig ner och funderade. Under två månader antecknade jag i excel vad jag handlade och vad varje post kostade. När nästan lön kom, räknade jag ner och gjorde en överblick på vad jag handlat, vad jag kunde avstå eller dra ner på etc. Efter ett par månader hade jag god överblick.
8 månader har redan gått av min skuldsanering och det är nog de 8 mest fantastiska månader jag haft ekonomiskt! När jag tänkte till en vända till insåg jag att 3000 kr av min lön egentligen är rent överskott! Jag har pengar till hyra/el, bredband, mobiltelefon (kontantkort sedan 12 år och kommer aldrig ha något annat) försäkringar och jag har mat och kläder. Faktum är att jag också klarar av att lägga undan lite varje månad så det finns ett litet kapital de månader min lön inte är så stor. (vissa perioder har jag fler helger på schemat vilket ger högre lön de perioderna)
Jag röker inte, har inte bil. Jag handlar storpack t.ex av köttfärs och förpackar om det hela i 100-gramsportioner. 2,5 kilo köttfärs ger mig 25 middagar. 1 ring falukorv ger mig 4 middagar, 1 pkt hot dogs ger mig 5 middagar osv. Det går att mixa och trixa och jag undrar: vart gjorde jag av de där 3000 innan? Jag kan ta mig råd att ta en fika med väninnorna, ja till och med gå ut en sommarkväll och sätta mig på en uteservering med en öl i handen.
Snart har första året gått och jag har ännu inte svultit eller riskerat bli uppsagd pga utebliven hyresbetalning. Jag har inga föräldrar eller syskon eller andra som sticker till mig några sedlar ibland utan jag klarar mig på det jag har. Det har gått över förväntan. Det blir vad man gör det till och jag har valt att göra det till något bra. När jag sedan är klar med detta projekt, vet jag att jag inte kommer att hamna i samma sits igen. Det är så långt i från mig som person det går. Jag vet också att jag kan klara av att spara minst 3000 kr varje månad om jag har kvar min deltidslön. Har jag möjlighet att få heltidsjobb, då kommer det gå att spara ännu mer pengar och jag kan ta mig råd att resa, handla något nytt till hemmet eller vad jag behöver och göra det kontant - som är min filosofi i grund och botten. Jobba, spara och sedan handla. Förhoppningsvis kan jag spara ihop till mitt lilla torp och lägga kontata medel där. Vem vet, kanske kan det också bli en liten begagnad bil?
Idag har jag det basala: Husrum, mat och kläder men också lite guldkant på tillvaron. Om vi alla tvingades leva på existensminimum 5 år av våra liv, så tror jag vi skulle lära oss uppskatta tillvaron och pengarnas värde mer. Vi skulle förstå att allt utöver just det basala endast är lyx som vi inte behöver får vårt uppehälle. Men vi skulle nog också sluta kasta så mycket saker som vi kastar normalt; allt från mat till prylar.
