Vardagstankar

Det är nu några dagar sedan beskedet om Stefans död kom. Inget ont som inte för något gott med sig. Jag har röjt i lådor och papper, hittat ännu fler brev och kort från honom. Läst, gråtit och läst igen. Smärtan är så stor. Så länge han levde - så länge jag trodde han levde - fanns ju hoppet att vi skulle ha möjlighet att träffas igen. Möjlighet att gå ut i skogen en natt och bara tyst dela våra tankar och njuta av skogens liv.

Möjligheten att än en gång sitta och filosofera kring livet och allt som sker och inte sker. Det fanns  möjlighet att återigen uppta skrivkontakten för att dela tankar.

Plötsligt finns inga fler möjligheter.

Tårarna har runnit, precis som när Tommy dog. Men detta är större på något vis. Om jag hade en enäggstvillig, så vore det Stefan. Det är väl enklaste sättet att beskriva vår relation.

Samtidigt som jag läser hans brev, minns våra tankar och funderingar kring livet - så dyker den där känslan upp igen som jag alltid bär med mig: att jag sitter i en fyrkantig låda med oflyttbara väggar som gör det omöjligt för mig att explodera ut i det liv som är jag. Inom mig finns alltid den där känslan av att mitt utrymme är för trångt, att det är  så mycket som vill ut och att jag är förbunden till bofastheten.

Jag tog fram färger, penslar och en målarduk idag. Till och med duken har sina begränsningar och en dag skall jag - hur jag nu än skall bära mig åt - gå på konstskolan. Men det kan inte bli än på några år. Det är 4 år kvar av ansvar - min skuldsanering - och sedan får det bli bild och form för att sedan gå vidare - och då kanske jag också kommer iväg utanför den fyrkantiga lådan.

Då kanske jag får utlopp för sorgen över händelser i livet, över människor som lämnat oss - mig - och då kanske jag inser att jag inte behöver de där som jag alltid finns för men som aldrig någonsin sagt till mig:"Jag finns här för Dig. Jag kommer förbi och sitter hos Dig en stund". I alla fall kommer det inte från de som finns här nära.  Alla sorger har jag tvingats gråta mig igenom med endast min egen axel som stöd. Det har varit lite vingligt ibland, vill jag lova.

Men men.. livet är som det är och vi är alltid på rätt plats vid rätt tid - för vi kan aldrig vara någon annanstans än där vi för stunden befinner oss.

.. och just nu är det min fyrkantiga låda som jag skall befinna mig i.

Att behöva gå till ett jobb som verkligen får en att vilja kräkas, skrika och sparka - det är allt annat än en höjdare.

Jobbet i omsorgen är viktigt.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen är A och O för de som får min omvårdnad.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen avlastar oerhört många anhöriga.
Det vet jag.
Att arbeta inom omsorgen innebär att alla litar på mig och mitt omdöme, att utföra mitt arbete på allra bästa sätt.
Det vet jag.

Men jag vet också en annan sak:

Jobbet får mig att vilja kräkas! Jobbet har jag mot min vilja enkom för att en handläggare på arbetsförnedringen krävde det trots att förra handläggaren och jag var på väg åt annat håll med mig - dit jag ville.

Ändå har jag bitit ihop sedan 2005, vidareutbildat mig mot min vilja, gått på timmar tills jag blev inlasad och fick min tjänst - mot min vilja. Jag får inte ens arbeta heltid på en och samma arbetsplats. Vill jag ha heltid "som är en rättighet" enligt Kommunals, måste jag hatta runt i hela kommunen.

Jag vantrivs på min bostadsort och vill inget hellre än tillbaka hem till Göteborg. Men när jag tittar efter arbete jag vill ha, finns bara bemanningsföretag som pyttsar ut folk till diverse företag lite nu och då. Inga garantier.

Jag vill bara här ifrån - men för att få jobb inom kontor och administration, kräver man idag i det närmaste högskola för att svara i telefon.

Jag tappar lusten och humöret, viljan att orka vidare. Jag tappar tålamodet och vill bara skrika.

Men främst vill jag bara kräkas.

Det händer mycket nu - inte i själva livets varande utan mer inom mig  - i själen.

Det gör ont.

"Varför gör det ont?" frågar jag mig - för detta är inget nytt. Det är samma insikter som förut, de som jag trodde jag bearbetat och lagt bakom mig.

Men de slår till igen med förnyad kraft och påminner mig om det avvisade livet, om utanförskapet och att den enda fråga jag just nu har och ständigt har haft är: "Varför har Du alltid avvisat mig?" och den kommer aldrig bli besvarad.

Jag skrev till dem och sa att jag var öppen för samtal, om de ville. Hon skickade ett sms om att ingen var utestängd och bara jag  (JAG!!) var redo, så var jag välkommen. Jag hade lite mailkontakt med honom, men med henne som jag ständigt levt i skuggan av, hörde jag inget ifrån.

Så fick jag veta att han låg på sjukhuset i en liten stroke. Det var inte hon som meddelade utan lillasyster. Jag kunde inte sova den natten och valde att maila henne en sista gång. Fråga varför hon inte hörde av sig - om nu ingen är utestängd - och berättade om att han låg på sjukhuset. Jag frågade också om hon ville komma och stanna några dagar - det var så viktigt för henne när jag hade min cancer - så vi kunde reda ut dessa konflikter/missförstånd en gång för alla...

På det kom inget svar.

Jag får inse en gång för alla: Hon väljer den lätta vägen att inte konfrontera mig... att sticka huvudet i sanden och låtsas som om allt är bra.

Hur kan hon leva med sig själv?

Är det konflikt eller osämja mellan något av mina barn och mig ger jag inte upp innan vi fått ordning på det. Det vore min död om något av mina barn inte ville reda ut missförhållanden.

Varför tiger han? På ett sms till honom efter att han kommit från lasarettet, blev svaret långt och han var glad över att jag hört av mig. Nästa gång jag skickade ett sms och hörde så det var bra - då kom ett kort meddelande tillbaka med slutfras: "MVH XXX" Säger man Med vänlig hälsning till sitt barn?

Jag kommer aldrig få svar... frågan kommer ständigt vara obesvarad och den lilla vilsna flickan inom mig kommer alltid att söka efter sina föräldrar - föräldrar som älskar henne för den hon är och inte den de vill hon skall vara.. Hennes tårar kommer ständigt att rinna för att hon aldrig kände sig älskad, inte heller accepterad eller respekterad för att hon valde sin egen väg och ville veta saker om livet, om sig själv men främst varför hon inte kunde få vara en del av den familj som hon föddes in i.

Det gör ont att leva svarslös..... på sitt sätt papperslös och utan historia och veta vem jag är.

Till detta kommer insikten om att jag inte kommer ifrån denna onda stad jag lever i. Jag kommer inte ifrån jobbet och jag undrar hur jag skall orka leva vidare. Det känns som om ett nät av depression kastar sig över mig och för mig bort från livets glädje... men när upplevde jag glädje - sann genomeldad glädje? Har jag alls känt det sedan hösten och vintern 2007-2008?

Nej, jag tror inte det.

Det har varit tomt, tomt och ännu mer tomt.

Men det är på tiden jag sätter bo här i stan. Det är på tiden jag bor in mig, skapar en hemtrivsel så jag i alla fall kan trivas.

Hur skall jag bära mig åt för att skapa den trivseln? Mitt andrum, min borg?

Inte vet jag... men på något sätt måste det gå.

Att ha en familj - var innebär det?

För mig handlar det om att ha människor i sin närhet som är sanna, älskar en villkorslöst och respekterar mig för den jag är och inte för den de vill jag skall vara. Människor som accepterar att jag kanske inte alltid har åsikter som stämmer med deras, som tycker det är okej att jag är ärlig och inte fjäskar, vänder kappan efter vinden.

Det innebär rätt mycket att ha en familj.

Men hur är det när man växer upp och ständigt känner att man inte hör hemma i den familj man befinner sig i? När man ständigt känner ett utanförskap? Det är förmodligen samma känsla som adopterade känner så länge de inte får veta att de är just adopterade.

Jag är inte adopterad. Så mycket vet jag. Födelsejournalen säger sitt och de likheter jag faktiskt har med föräldrarna, är slående. De går inte att ta miste på.

Men vad gör man när den ständiga påminnelsen om mitt utanförskap knackar på dörren och vad jag än säger och gör för att få upp ögonen på omgivningen, inte räcker till? Jag bröt upp från familjen, jag sa mitt hjärtas mening, jag förklarade och förklarade... men talade till döva öron. När jag efter flera år åter öppnade för kontakt, blev svaret i stil med att tolkas som om jag kommit krypande, tiggande om förlåtelse. Det var aldrig så.

Nu har det hänt igen... alla år och all hjärtas mening är helt bortkastad. Återigen knackar påminnelsen på dörren om att jag inte är en del av den familj jag är född i. Återigen ställs jag längst ner på listan och ännu längre ner, om så är möjligt.

Varför har de inte velat lära känna mig i stället för att döma mig utifrån den jag är? En varm, vänlig person med stort hjärta som försöker leva som jag lär i uppriktighet med omdöme. Varför bara döma mig utifrån det som är lättast: fördomarna?

Det gör ont - så vansinnigt ont att växa upp utan familjetillhörigheten. Det gör ont att aldrig få ett svar på vad jag gjorde för del den där dagen då jag föddes. Det är kränkande att ingen vågar berätta varför jag inte är välkommen, varför jag alltid tvingats stå utanför och titta in.

Visserligen är det ofta en falsk gemenskap i familjen - det vet jag sedan tidigare. En falskhet jag inte vill dela. Men varför kan jag ändå inte få veta vad som är fel med att jag står för den jag är? Föräldrarna lärde mig att vara ärlig och rak - men det gällde visst bara när det inte var obekvämt för dem. Nå, dem skall jag inte säga.. det gäller henne. Hon vill ha ärlighet så länge den inte sårar henne. Annars får jag gärna ljuga så hon blir glad.

Detta ständiga utanförskap tär på själen...

Vem är jag egentligen?

Dag läggs till dag och jag exploderar snart. Att bo och leva som jag gör, är inget man önskar sig. Inte jag i alla fall.

Visst, jag har en fast tjänst. Jag har tak över huvudet och jag har fått möjligheten att skuldsaners. Det är jag innerligt tacksam för! Men sedan då?

Att bo i en stad där jag inte trivs, att gå till jobbet där jag mår dåligt - och att sedan ha för mycket fritid som jag inte vet vad jag skall göra med - det är helvetet på jorden.

Många skulle nog tycka jag är otacksam som är så mycket ledig. Men förklara då för mig; vad skall jag göra med all den tid jag har? Småbarnsåren är ett minne blott. Detta är idealet för småbarnsföräldrar som vill träffa sina barn mycket mer än vad dagispersonalen gör. Men nu har jag inga småbarn längre. Jag har inga barn boende hemma alls.

Promenra, få frisk luft? Ja, det gör jag men det finns en trötthetsvägg också för det. När jag gått alla gator, sett alla grässtrån och hört alla fåglar sjunga... vart skall jag då gå? Skall det inte längre finnas en orsak till att gå? Jag behöver motivation. Inte leda.

Måla? Teckna? Ja.. men när jag är så splilttrad som jag är nu och inte ens meditation fungerar - då får jag heller inte ro att ta fram papper och penna, duk och målarfärger.

.... och väninnorna arbetar när jag är ledig... och vise versa.

Ett arbete där jag är bara för att få ut min lön - det är inget arbete. Jag behöver stimulans, utmaningar, händelser... samtal och diskussioner, bollkastning.

Det jobb jag har är mest stillasittande - är mest att se till att de som behöver något när de vaknar, får det.. en hand att hålla, ett öra som lyssnar... någon som ger smärtstillande... någon som gör det med engagemang.

Engagemang är något jag inte längre har.

Hur länge till skall jag orka?

Varför är det ständigt så att livets motståndsrörelser tar tag i ens liv och ställer sig i vägen? Det som borde vara lätt är svårt och det som är svårt är ännu svårare.

Att hitta bostad och jobb på annan ort - en älskad storstad - det trodde jag inte skulle vara så svårt som det är. Kompetensen finns så varför detta ständiga "Tack för visat intresse men... " På senaste dylika svar mailade jag tillbaka och undrade om det var något i min kompetens och i så fall vad, som saknades. Men svaret var att kompetensen saknades inte men det var flera hundra sökande och urvalet svårt.

Det kan ju vara så att det beror på att jag inte bor på orten än - trots att jag sagt att det inte är problem med den saken. Bostad är ordnad bara jag får jobb.

Att inte trivas i staden där jag bor och än mindre på arbetsplatsen gör att humöret sjunker och jag vill bara skrika rakt ut! Sparka på papperskorgar och spotta, fräsa åt gamla tanter som gnäller och gubbar som går i vägen. Jag vill hytta finger åt ungar som sparkar boll mot husfasaden och kastar kottar på fönstren. Jag vill bara vråla ut min frustration och komma till sans....

... men inget av allt detta gör jag.

Biter ihop gör jag däremot. Går till jobbet och gör mitt yttersta. Går runt på gatorna för att få dagarna att gå.... spelar meningslösa spel på internet och deppar ner i avgrundens svarta hål.

När skall livet ständiga irrvägar rakna ut och visa mig vägen fram?

När skall det bli min tur - detta år som skulle vara mitt år?

Vissa saker går bra. Det säger jag inget om. Skuldsaneringens första stapplande år har snart passerat och det är bara 4 år kvar. Smärtfritt än så länge. Jag ser ljuset, som det så vackert heter. Jag ser slutet på detta ekonomiska motstånd och jag är snart fri på många sätt. För detta är jag innerligt obeskrivligt tacksam.

Men jag vill ju här ifrån. Jag vill till annat jobb.

Jag önskar att livets irrvägar raknar ut och visar mig vägen fram.

Just nu har  jag på något vis fastnat mellan två dörrar och där inne känner jag mig allt mer kvävd. Men det värsta är nog ändå den där bitterkärringen som tycks pocka på uppmärksamhet! Det skrämmer mig. Hon är så långt ifrån den jag är.

Hur kommer jag ut här ifrån? Å ena sidan vill jag byta jobb och å andra sidan vill jag flytta. Vem har alltid sagt att det är lättare få annat jobb när man redan har ett fast jobb? Den vet nog inte vad den talar om. För hur jag än vänder på mig, hur jag än söker arbete och hur jag än skriver mina personliga brev - så nappar det inte. Positiva personliga brev, utan att vara klämkäcka.

Att inte trivas på jobbet - att inte heller trivas med arbetsuppgifterna - tar musten ur mig. Att känna oengagemanget ta över  mer och mer skapar bara mer plats för bitterkärringen och jag vill bara skrika "KOM INTE FRAM, JÄVLA KÄRRING"!

Hur fasen skall jag göra för att komma ur detta? Hur hittar jag nytt jobb som skapar lusten att gå dit, lusten att engagera, lusten att skratta?

Just nu har jag fullt upp med att mota bitterkärringen i grind så hon hålles stången!

Hemma  - det är där man har sin borg, trygghet och trivsel. Det är där man kan leva och skratta men också bryta ihop och få hjälp upp igen.

Att leva rotlös utan att veta vart jag hör hemma, är ett stressmoment kanske över allt annat. Att vara längre bort än hemma är en sorg och att vara vilse i tillvaron är mörkt.

Under alla de år jag sökt mitt hem, har jag alltid tagit fel väg - eller i alla fall omvägar. Ännu känner jag mig inte närmare hemma än borta så det är ännu en bit att gå.

Det var ett tag sedan jag skrev här. Det flyter på med offentliga bloggen vilket innebär att jag beslutade att den skall leva vidare ett tag till.

Skuldsanering, ja. Det låter som om jag varit värsta shoppingmissbrukaren lite av varianten vi får se i Lyxfällan. Men så är det inte. Jag valde att under rådande omständigheter fatta en del makalöst korkade beslut under mitt liv som gift. Det betalar sig idag. Hade jag varit singel - eller gift med en vänligt sinnad man - hade detta aldrig skett. Redan som liten var jag noga med att spara och göra rätt för mig. Mina syskon och jag fick 2 kr var i lördagspeng. Den ena kronan la jag på sparbössan och den andra köpte jag godis för. Man fick MYCKET godis på den tiden. Godiset bjöd jag på till alla så det knappt blev något kvar till mig.

Som 10-11-åring började jag dela reklam. Pengarna jag fick för det, fick jag snällt använda till sådant som pappa betalat innan: filmframkallning men även annat jag ville ha. En liten nätt symobilisk summa fick jag redan då betala hemma. Mina filmframkallningar betalades punktligt och de pengar jag inte brukade upp, sparade jag. Direkt efter grundskolan började jag arbeta och arbetade då som badbiträde på ett servicehus. Innan dess var jag städerska på en tandläkarstation. Som skolungdom fick vi ta sådana jobb på den tiden - sent 70-tal. Det var också då jag träffade den person som kom att bli min boja under 15 år - eller har varit sedan dess på olika sätt. Jag tänker inte gå in på detaljer.

Hur det än var så ville han ha än det ena och än det andra. Detta handlar om en person med mycket starka psykopatiska drag och endast den som varit i klorna på en sådan person, vet hur svårt det är att värja sig, hur man än försöker. Inom loppet av ett par timmar efter första träffen har en sådan person lyckats ta sig in under skinnet och i hjärnan på en annan.

Så snart jag protesterade när det kom till att skriva på lånehandlingar, åkte nävarna fram. Hjälpte inte det blev det verbal misshandel och känslomässig utpressning. Han i stort sett släpade med mig till banken för att ta ett s.k LO-lån i mitt namn och när dessa lån skulle återbetalas varje månad, blev jag likaledes släpad till bankomaten för att ta ut hela min lön så att jag inte kunde göra rätt för mig.

När jag efter 15 år orkade ta ut skilsmässa, satt jag där med huslån, bostadsrättslån, husvagnslån på en husvagn jag inte var intresserad av och som han sålt (vart gjorde han av pengarna? Vet inte. Han påstod att han betalat skulden) osv. Det var inte lätt få ihop det till tre barn och mig på föräldrapenning så jag gick till social kontoret för att be om bidrag. Jag hade sett på fakturorna att det bara vad jag som betalade.  Där fick jag rådet att välja försörjning före skulder och överlåta dessa till kronofogdemyndigheten. Det var en chock för mig att få detta råd men samtidigt var valet lätt: Barnen eller skulderna.

Många år gick åt att skämmas över att sitta i denna situationen och en dag bestämde jag mig för att sluta skämmas. Det gjorde inte livet lättare. Dessutom var jag inte ensam - många fler fanns registrerade med skulder och många av dem var rena shoppingskulder, banklån på resor med mera.

Jag fick jobb och började betala det jag kunde men räntorna steg fortare än jag kunde betala in och till slut ansökte jag om skuldsanering. Det skedde efter att sista barnet flyttat ut och jag bara hade mig själv att tänka på. På min lilla deltidslön undrade jag hur det skulle gå när 3000 kr varje månad skall gå till saneringen. Men med piskan i handen satte jag mig ner och funderade. Under två månader antecknade jag i excel vad jag handlade och vad varje post kostade. När nästan lön kom, räknade jag ner och gjorde en överblick på vad jag handlat, vad jag kunde avstå eller dra ner på etc. Efter ett par månader hade jag god överblick.

8 månader har redan gått av min skuldsanering och det är nog de 8 mest fantastiska månader jag haft ekonomiskt! När jag tänkte till en vända till insåg jag att 3000 kr av min lön egentligen är rent överskott! Jag har pengar till hyra/el, bredband, mobiltelefon (kontantkort sedan 12 år och kommer aldrig ha något annat) försäkringar och jag har mat och kläder. Faktum är att jag också klarar av att lägga undan lite varje månad så det finns ett litet kapital de månader min lön inte är så stor. (vissa perioder har jag fler helger på schemat vilket ger högre lön de perioderna)

Jag röker inte, har inte bil. Jag handlar storpack t.ex av köttfärs och förpackar om det hela i 100-gramsportioner. 2,5 kilo köttfärs ger mig 25 middagar. 1 ring falukorv ger mig 4 middagar, 1 pkt hot dogs ger mig 5 middagar osv. Det går att mixa och trixa och jag undrar: vart gjorde jag av de där 3000 innan? Jag kan ta mig råd att ta en fika med väninnorna, ja till och med gå ut en sommarkväll och sätta mig på en uteservering med en öl i handen.

Snart har första året gått och jag har ännu inte svultit eller riskerat bli uppsagd pga utebliven hyresbetalning. Jag har inga föräldrar eller syskon eller andra som sticker till mig några sedlar ibland utan jag klarar mig på det jag har. Det har gått över förväntan. Det blir vad man gör det till och jag har valt att göra det till något bra. När jag sedan är klar med detta projekt, vet jag att jag inte kommer att hamna i samma sits igen. Det är så långt i från mig som person det går. Jag vet också att jag kan klara av att spara minst 3000 kr varje månad om jag har kvar min deltidslön. Har jag möjlighet att få heltidsjobb, då kommer det gå att spara ännu mer pengar och jag kan ta mig råd att resa, handla något nytt till hemmet eller vad jag behöver och göra det kontant - som är min filosofi i grund och botten. Jobba, spara och sedan handla. Förhoppningsvis kan jag spara ihop till mitt lilla torp och lägga kontata medel där. Vem vet, kanske kan det också bli en liten begagnad bil?

Idag har jag det basala: Husrum, mat och kläder men också lite guldkant på tillvaron. Om vi alla tvingades leva på existensminimum 5 år av våra liv, så tror jag vi skulle lära oss uppskatta tillvaron och pengarnas värde mer. Vi skulle förstå att allt utöver just det basala endast är lyx som vi inte behöver får vårt uppehälle. Men vi skulle nog också sluta kasta så mycket saker som vi kastar normalt; allt från mat till prylar.

Eftertänksamt funderar jag på mitt ursprung - något vi alla sägs ha. Jag letar i gömmorna och garderoberna sökandes efter ursprungets rötter. Grabbar tag i en tråd, röd som blod, och hoppas den leder mig hem.

Men överallt är tråden bruten och tåtarna spretar åt alla håll.

Vilket håll skall jag gå? Vilket håll bär mig hem?

Hem, är den plats där man kan koppla av och må bra. Hem, är den plats där man känner trygghet och omsorg. Hem - det är där man har sin borg.

Men som vandrare utan början och utan slut - då finns inte hem, då finns inte borgen. Då finns inget att gå tillbaka till.

Förvirrad står jag i vägskälet och försöker se antydan till fortsättning på den röda tråden jag följde. Med tårar rinnandes i stillsamma ensamma droppar snurrar jag runt, runt och åter runt i vägskälets mitt och kan bara stanna upp och fatta ett beslut: Att gå - oavsett håll.

Hur känns det att växa upp med stabilitet och kärlek? Hur känns det att ha något och någon att komma hem till? Hur känns det att ha en familj - föräldrar - som finns där utan villkor och bara tar emot mig när jag behöver andas?

Jag vet hur allt annat känns - att vara "älskad" om jag är på ett visst sätt och gör och har åsikter efter ett visst mönster. Inte för den jag är - egentligen. Jag vet hur det är att skrämd gå till sängs och inte veta om jag duger nästa morgon och jag vet hur det är att gråta mig till sömns och nästa morgon göra allt som står i min makt för att få ett litet betydelsefullt "bra gjort" - och besvikelsen när kvällen kommer och kudden blöts ner av mina tårar för att jag aldrig gjorde det bra - vad det nu var.

Det är så mycket jag redan vet - det är så mycket jag redan känner till och om allt detta behöver jag inte veta mer. Om allt det jag vill och behöver veta - det får för evigt leva kvar i det fördolda. Aldrig kan svaren komma till mig.

Den rotlösa vandraren fortsätter gå....

En stilla panik kryper upp längs ryggraden och placerar sig i huvudet. Sömnlösa nätter - i alla fall nätter med en ständig strid av avbruten sömn - skapar irritation och livsleda. En känsla av att inte vilja finnas till i det liv jag nu befinner mig i, gör mig förbannad.

Å ena sidan vill jag bara lägga mig ner och ge upp men å andra sidan blir jag arg över hur svårt det skall vara att komma fram på arbetsmarknaden. Visst, jag har ett arbete, en fast tjänst så jag skal bara vara tacksam för det. Det är jag.

Men att gå på ett arbete där vantrivseln tar över mer och mer hur jag än anstränger mig för att vara glad och positivt, det känns som ett skådespeleri i överlevnad. Ett arbete som inte ger mig utmaning, som inte ger mig utvecklingsmöjligheter... ett arbete där jag inte kan ge mer utan att ta på de sista reserverna jag har; är det verkligen en acceptabel situation för både de boende och mig? Ännu kan jag skratta tillsammans med de som bor där, ännu kan jag trösta och finnas till. Men hur länge håller det?

Att ha så här mycket fri tid att förfoga över, borde vara kriminellt. I alla fall när barnen vuxit upp och har flugit ut. En sak vet jag i alla fall: jag skulle aldrig kunna vinna miljoners miljoner och bara gå hemma. Nej, jag måste ha en meningsfull sysselsättning och det har jag inte i dag - inte för egen del. Den är meningsfull för våra vårdtagare, det vet jag. Men jag är inte den person som känner att mitt arbete är mitt kall.

Varför skall det vara så svårt få jobb och få flytta från denna gudsförgätna håla som grävt ett stort hål i mitt liv, min själ... som inte har något fint att ge? Skall jag verkligen behöva lägga mig ner och ge upp innan proppen löses upp och flödet forsar fram och låter min skuta följa med och komma hem? Hem till Göteborg, hem till hem igen.

Paniken drar i ryggraden och jag vet inte om jag orkar så mycket mer.. .

Att jag inte vill arbeta inom vården, är inget nytt. Det finns inte mer för mig att ge där och jag kan ju också tillägga - med handen på hjärtat - att jag är lite trött på andra människors sjukdomar och krämpor - i alla fall yrkesmässigt. Det är ju en sak att stötta nära och kära som har problem och en annan att ständigt ha dessa omkring sig i yrket.

Men det tycks vara svårt att byta inriktning efter så många år frånvarande från administration. Hur jag än bär mig åt, vilka tjänster jag än söker, så får jag ingen respons. Inte ens ett "Tack för visat intresse men Du är för gammal" 

Det innebär att jag idag har mailat till en av mina gamla arbetsgivare via deras söksida på webben och satt upp som som - SOMMARVIKARIE! Någonstans skall man ju börja. Problemet är ju att jag är i behov av en fast inkomst på grund av det 5-årsåtagande jag har idag. Om det inte var för det, hade jag sagt upp mig, gått på timmar tills fast jobb dök upp.

Det känns inte alls bra att börja på detta vis men jag kan bara hoppas att de hör av sig, vi samtalar om eventuell fortsättning inom verksamheten och bara jag är där, så kommer det nog lösa sig.