Vardagstankar

Jag sa upp mig 16/1 -12 och det ångrar jag inte en sekund. I ett enda slag förändrades mitt liv. Jag stängde en dörr bakom mig och inom 48 timmar öppnades nya.

Det var helt galet! Här har jag i flera år försökt komma till en lösning som ger mig en biljett bort från Kalmar och när jag väl vågade släppa taget, då kom öppningarna.

Det kom först ett erbjudande om bostad! Jag sökte direkt den lägenheten och kunde få den - om jag kunde visa intyg på att jag fått jobb.

Det var där kruxet var: jag hade fått löfte från ett bemanningsföretag att få arbeta som undersköterska i Norge. SMS började rulla in men något intyg ville de inte skicka eftersom alla mina papper - inkl den dyra kostnaden för licensen ännu hade månader framför sig innan de var klara. Men de ville jag skulle jobba?

Nå, jag backade på jobbet och tog kontakt med den enhetschef jag varit i kontakt med tidigare på ett av Göteborgs större sjukhus. Där var jag välkommen som tim- och sommarvikarie med omedelbar verkan! Då var det ju det där med bostad. Nå, P hade lovat mig att få hyra rum av honom så jag skickade ett mail och frågade om erbjudandet stod öppet - och det gjorde det. Bara 4 dagar innan jag for till Egypten ringde P och gav klartecken!

Efter 2 v i underbara Egypten, hade jag en vecka kvar innan jag skulle flytta. Packningen var klar, en av sönerna med god vän tog över lägenheten och vips, så var jag iväg.

Jag installerade mig hos P och två veckor senare började jag jobba! Åh, vad jag älskade detta ställe! En härlig avdelning med underbara kollegor! Varje dag var en källa till varm och innerlig glädje och trivsel! När kände jag det i Kalmar?

Två veckor efter att jag flyttat in, hade jag erbjudanden om förstahandskontrakt på TVÅ lägenheter från kommande månadsskifte!! Men hallå! Hur bra kunde det gå? Kontrakt skrevs och sönerna kom med mitt bohag, som stod kvar i förrådet i Kalmar.

Två månader efter att jag började min tjänst som tim-vikarie, ringde chefen och undrade om jag var intresserad av en tjänst, heltid, från hösten efter sommarvikariatet. OM jag var!! Två dagar senare stod jag med TVÅ olika tjänster att få! Helt galet!

Så i skrivande stund kan jag bara säga att allt blev bra till slut. Jag orkade och vågade säga upp mig, kasta mig ut i tomma intet utan någon säkerhet men med förtröstan om att det verkligen skulle lösa sig.

Trivs på jobbet med kollegorna gör jag ännu och varje dag är en glädjens dag att gå till jobbet! Vårdavdelningen är medicinsk och det är många äldre där som kommer och går, kommer tillbaka och går hem igen.. och andra kommer och går aldrig mer hem. Men varje dag lär jag mig något nytt, varje dag är en ny utmaning och ny anledning till glädje.

Det är mycket som hänt på kort tid och jag gör vad jag kan för att hänga med i svängarna.

Det är ett helvetes skrik på alla i och med att vi skall in i önskad sysselsättningsgrad. Vi har bråkat via media och till slut beslöt vi att bjuda in politkerna till möte.

Sagt och gjort. Jag fick bra respons och en tid som skulle passa. Jag gjorde klart för kollegorna att nu får vi gå halva vägen var. Politikerna visar god vilja, då kommer vi på den tid de kan.

Vad hände? GNÄLL! "Men jag vill inte jobba dag och sedan komma in på kvällen igen" och vad händer då? Vår enhetschef styr om tiderna och plötsligt gäller mötet inte hela personalen på jobbet, utan bara vår avdelning! För att mina dagkollegor gnäller!

Hur viktig är frågan för dem? De vill ha svar på frågor, de vill ställa politikerna mot väggen men de vill fan inte ställa upp och komma utan att gnälla?

Nu får de klara sig själva. Mig har de inte som draghjälp längre.

När jag bodde i byn, träffade jag på en underbar man. Han var hemvändare till byn och alla talade om hans återkomst. Han var nästan gud fader själv - eller i alla fall den som alla ville prata med. Självklart var jag nyfiken på vem han var, denne Stefan som fanns på allas läppar.

En dag när jag kom till Hasse, såg jag ett par skor i hallen som var målad med olikfärgade prickar. "Undra vem det är" tänkte jag - och såg en man som mer påminde om en buddistmunk än något annat. Något i stämningen gjorde att vi inte låtsades om varandra -  inte mer än ett kort hej. Senare på kvällen skulle jag vara chaufför till en kräftskiva och buddistmunken satte sig i baksätet - i mitten. Våra ögon möttes en tusendels sekund och sedan var det som om vi åter igen inte existerade för varandra.

Skorna var hans.

Tiden gick och jag grunnade lite på mannen ifråga. En dag mötte jag honom av en tillfällighet vid systerns kiosk och vi kom i samspråk. Samtalet var trevligt och inte alls tvunget och han gick med mig hem på en kopp te. Vi fortsatte att träffas och prata om livet och han berättade om sina betraktelser kring mig; att jag  inte drack alkohol, att jag inte var som alla andra.

Ju mer vi talade detso mer kom det fram hur vi upplevde det där första mötet hemma hos Hasse. Vi hade båda blivit så chockade över att åter igen mötas, så vi stängde av.

Åter igen - ja, det var återigen fast det hade vi ingen aning om först. Det kom fram att vi bodde grannar som små och eftersom han är 5 år äldre än mig, så var han för gammal för att leka med mig. Vi talade om våra gemensamma minnen från min födelsestad. Det var en brand i ett hus uppe på ett berg. Min bästis Janne och jag hade nyfiket på barns vis, gått till gatan där det brann. Vi gick halvvägs upp i backen för att betrakta branden. Detta är mitt starkaste minne från min födelsestad.

Att jag berättade om denna händelse för Stefan, berodde på att han berättade om hur deras hus brann ner och att man då misstänkte att det handlade om försäkringsbedrägeri. Pappan tog senare livet av sin hustru och sig själv och lämnade barnen åt sitt öde hos släktingar som inte var så trevliga.

När Stefan berättade om branden, såg jag minnet för mitt inre och frågade om huset låg på en viss gata.. och så var det. Stefan och jag hade stått bara meterna ifrån varandra - men det visste vi inte då. Inte innan vi berättade om det.

En annan sak som var facinerande med honom var att han var så lik min far till både utseende och kroppspsråk. Men det kunde inte vara så att han var min halvbror - han hade påbrå från ett grannland och det hade inte jag. Senare framkom det att också jag hade anor från samma grannland och det framkom efter att en kusin till mig gjort släktforskning. Det visade sig att min farmor kom från ett grannland men hade vuxit upp i ett annat grannland, det jag visste om. Det var en skam på den tiden att komma från just det landet och dessutom ha samiskt påbrå! Plötsligt föll många bitar på plats.

Hur det nu var, så var vi tvillingsjälar, Stefan och jag. Vi visste när den andre var på väg för att hälsa på. Plötsligt fick jag en ingivelse att koka tevatten för jag visste att Stefan skulle komma. Samma var det för honom. När jag knackade på dörren hade han just tagit fram två koppar för att drick te ur. Vi var verkligen sammansvetsade.

Vi inledde också ett mer intimt förhållande och det varade en tid. Dock fanns det en del olikheter som gjorde att vi inte kunde fortsätta som par, men vi fortsatte som goda vänner. En vinternatt då barnen var hos sin far, kunde jag inte sova utan gick hem till Stefan. Han i sin tur kunde inte heller sova så vi klädde oss varmt, och gick in i skogen i tystnad - vi gick längs gamla järnvägen och stannade på järnvägsbron mitt ute i ingenstans. Fortfarande tysta. Det enda vi hörde var knastret under våra skor - det var drivor med snö och -32 grader och endast månen lyste upp vår väg.

När vi stått där en stund  och lyssnat på skogens ljud, vände vi lika tysta tillbaka till byn. När våra vägar skulle skiljas åt, smekte han min kind och visakde: "Du har frost i ansiktshåret. Det är så vackert" och så kramade vi varandra god natt.

Det var så det var - att umgås med Stefan. Vackert, känslofyllt, naket och klart. Hans konstnärliga sida kom fram i allt han företog sig. Vi bytte brev och tankar. Jag la brev i hans låda - han kom och la sina brev i min låda. Teckningar och målningar, bilder och skisser på bilder han tänkte måla.

Barnen och flyttade och han hälsade på. Plötsligt blev det tyst ifrån honom. Han skulle på semester i Asien och tystnaden blev total. Plötsligt flera månader senare kom ett vykort: "Det blev en längre resa än jag tänkte" och jag var glad över att höra ifrån honom.

En natt kl 02 ringde telefonen. Det var Stefan som stod på flygplatsen. Han hade varit i Sverige en månad för att fixa alla papper för han flyttade till asien! Men jösses! HAN LÄMNADE LANDET! Precis vad jag ville göra och fortfarande vill.

Så kom tsunamin och jag blev orolig över om han fanns just där. Jag skickade ett sms och väntade på svar - och väntade och väntade.... och efter en vecka kom det. Han bodde inte just i närheten där det hade hänt som värst och sedan blev det tyst igen.

Åren gick och jag tog fram breven ibland och läste, mindes. Ett par av hans tavlor hänger på mina väggar, varav den ena i sovrummet, så han finns ständigt i mina tankar. Hade han det bra? Levde han ett gott liv? Kunde han leva på sin konst? Ett av vykorten han skickade stod det att "frugan hälsar" så han hade tydligen träffat en kvinna att dela sitt liv med. Hade de ett gott liv tillsammans?

En av hans tavlor "Trollkarlens rock" hade en förmåga att ramla ner från väggen utan att kroken den hängde på, var skadad. Någon lyfte av tavlan och lät den falla till golvet. Det hände 3-4 gånger och min äldste son undrade ibland vad det var frågan om eftersom glaset aldrig gick sönder. Jag trodde det var Stefan som ville något från Asien.

Så kom fejjan in i mitt liv och jag övervägde om jag skulle kontakta Stefans syster för att höra hur det var med honom. Men jag tvekade - kanske kom hon inte ihåg mig. "En annan dag" tänkte jag....

Så kom den där dagen för ca 3 veckor sedan då en annan av hans verk "Livet är en tuff bransch" föll ner och slog sönder en sladd som låg precis nedanför, men glaset höll.  "Vad vill Du nu, Stefan" tänkte jag och funderade på om jag skulle ta den där kontakten med systern ändå. Jag såg att hon fanns på fejjan men lät bli ändå - den där känslan av att inte vilja tränga mig på kom över mig.

Men så höll jag på att möblera om och flytta tavlor och plötsligt sat jag vid datorn och loggade in på fejjan. Sökte på systern och skrev ett meddelande. Berättade vem jag var och undrade hur det var med Stefan.

Svaret kom. Hon mindes mig och hade en mycket tråkig sak att berätta. Stefan dog för ca 2 år sedan. Jag ställde inga frågor utan tackade för informationen och hoppades att Stefan i alla fall hade ett gott liv under sina år i Asien.

Det är aldrig roligt när någon dör och det är aldrig roligt att få dessa besked. Men nu har det gått några år sedan han dog, det är några år sedan vi sist hade kontakt och jag tror han tänkte på mig ibland.

Det enda jag hoppas är att han hade ett underbart liv där han levde och bodde. Jag kände till hans livshistoria och han hade verkligen levt ett hårt liv.

Jag kommer fortsätta att ta fram de där breven ibland, titta på teckningar och skisser... och minns honom som en del av mitt liv - allt sedan småbarnsåren - den del av min själ, den som alltid visste ....

Först tänkte jag inte på det - det där med att jag är tät i ena näsborren. Det var någon gång då och då, ungefär som om det var en lätt förkylning på gång. Sedan blev det allt mer stadigvarande och det släppte inte.

Först tänkte jag inte så mycket på det, mer än att det var irriterande till tusen. Vem vill vara täppt i ena nätsborren utan att var förkyld? Ett svårläkt sår fanns där inne också och det var inte mycket jag kunde göra åt det. Hur det än är, är det svårt att smörja med en läkande salva på ett ställe där jag inte kan se såret.

Men så såg jag på TV. Det var en kvinna som skulle återställa sin näsa efter cancer och det slog mig med våldsam kraft: Kan det vara cancer igen? Lite smågenerat googlade jag på nästäppa och kom fram till sidan som berättade om cancer i näsa och svalg. Med allt större ögon läste jag igenom symptomen - om och om igen. Det var som att läsa om min egen nästäppa och genast morgonen därpå ringde jag ÖNH (öron-näsa-hals) för att höra om tid. Jag blev hänvisad till vårdcentralen.

Där var jag idag och jag hade tur som fick min egen underbara husläkare. Hon såg genast att det var en rejält svullen polyp djupt uppe i näsan och hon såg något i halsen också. Kortisonspray och en remiss till ÖNH för vidare utredning "Men det är inget Du behöver vara orolig för" sa hon. Då litar jag på det.

Symptomen är de samma som vid cancer i näsa och svalg men uppenbarligen behöver det inte vara det. Tack! En gång med cancer räcker, tycker jag.

Äntligen!! ÄNTLIGEN!! Nu är det semester och jag tycker det är så underbart att få vara ledig!

Att alls vara ledig från jobbet - även om jag är mycket ledig med tanke på att jag arbetar natt - skall bli härligt. Att slippa gå till jobbet och känna motstånd över att behöva gå dit, att slippa höra kollegornas gnäll om hur arbetsgivaren är bakåtsträvande och behandlar oss som skit, precis som facket Kommunals och jag säger till kollegorna att GÖRA något! Som att säga upp sitt medlemsskap i facket, som att leta andra jobb och säga upp sig osv, precis det jag gör - letar andra jobb - men de väljer att inget göra, bara gnälla. Det skall bli så härligt att slippa dessa pass när jag inte vill hellre än att sova! Kanske får jag lite ordning på sömnen en tid?

Det skall bli skönt att veta att jag slipper allt det det - även om jag kommer att sakna vårdtagarna och mina nattkollegor. Men det jag främst hoppas på är att hitta annat jobb och kan återvända med min uppsägning och inte återvända till arbetet.

.. och arbetsgivaren.

Nu skall jag i alla fall ta en dag i taget!

Vi applåderar lagar som säger att vi skall anmäla missförhållanden inom vården t.ex. Vi är glada att det finns riktlinjer för hur man som omsorgstagare skall bli bemött. Alla vill ha ansvar på sitt arbete för att känna sig värdiga - men hur är det när det blir konsekvenser av ansvaret? Är vi lika intresserade då att rida ut stormen?

Vi gnäller och gnyr när kollegor gör uselt ifrån sig, när kollegor hamnar på möten med sina chefer om och om igen för att de inte sköter sitt arbete men ändå händer ingenting. Ursäkten att det inte händer mer än möten och påpekande, är att ingen har dokumenterat vad som är problemet.

Då gör jag det. Dokumenterar och dokumenterar. Kollegor tycker det är bra men dokumenterar inte egna iakttagelser. "Det är ju bara småsaker" försvarar de sig  - eller: "Jag är inte så bra på att skriva". Det handlar inte om att skriva noveller utan stödmeningar: "Kollegan undvek att ta larm på rum 34" eller "Kollegan försvann när det var dags att ronda. Jag fick ta ronden själv" eller "Kollegan hotade vårdtagare på rum 45 med stryk" osv. Klockslag och datum också. Mer behövs inte.

Att arbeta inom vården innebär att ta ansvar, inte bara för våra vårdtagare och patienter utan också för hur vi bemöter dem. Vi har också ansvar att anmäla om vi iakttar oegentligheter så som hot om våld, fysisk bestraffning etc. Det är bra, säger alla, men få vågar ta steget ut och göra det. "Bra gjort" säger de och dunkar Dig i ryggen samtidigt som de bakom samma rygg tycker Du är för jävlig som anmäler en kollega.

Tro inte det är med klackarna i taket en kollega anmäls. Det knyter sig i magen på mig, för jag tycker om kollegan. Men det som sades och gjordes är inte rätt. Min chef fick bli mitt bollplank och jag fick uppmaningen att samtala med kollegan för att höra hur hon tänkte. Svaren jag fick mailade jag till chefen. Hon rekommenderade mig att göra en formell anmälan.

Denna kollega har förut varit anmäld - av vårdtagare. Varför får en person som varit på fler möten än någon annan gällande samarbetssvårigheter genom åren, anmälan från vårdtagare - stanna kvar? Varför får man inte sparken? Nu kommer också dessa två anmälningar in. Vad händer då?

Det är inte med glädjetjut jag skriver dessa för vem vill anmäla en kollega? Samtidigt, vad skulle Du säga om det vore Din anhörig som kränktes med hot och slag och inget gjordes?

Det är med tunga steg jag går till jobbet. Det är nu det är tungt att ta ansvar.

Det är alltid svåra beslut när det kommer till ens husdjur. Att katterna har gått fritt ute i 10 år är en förmån. Nu har ju det blivit lite ommöblering bland grannarna i huset sista året och de som tog över min gamla lägenhet, uppskattar inte att katterna kommer över. Inte att de river i rabatten i alla fall. Det har jag full försåelse för och vi är överens om att jag jagar undan Z när han är på väg dit - för det är han som grävt och använt deras rabatt som toalett i ett obevakat ögonblick.

De andra har valt att bara ligga på uteplatsen. Det konstiga är att när jag släpper ut Z - som ju inte bor hos mig utan är här på sommarkollo tills sonen tar med honom och flyttar 1 augusti - så springer han åt andra hållet och håller till i busagen där borta. De båda andra som kommit hem igen, G och K, måste nu bevakas så de inte tar sig in till grannen.

När jag sett att Z varit på väg till grannen så har jag sprutat vatten på honom därmed har han valt att springa åt andra hållet. Men hur roligt är det att plötsligt inte kunna släppa katterna när man vill - dygnet runt? Att ständigt stå och bevaka dem? Det är stressigt för katterna och jag märker det speciellt på G som far illa. Det är inte lätt placera om katter som är 10 år. G vantrivdes hos min son när G och K flyttade dit. G var så stressad att han har fått stora mer eller mindre kala fläckar och dessa har inte gått tillbaka.

Vi är 4 uteplatser som alla har katt och/eller hund, bortsett från en enda - de senast inflyttade. Skall jag verkligen behöva avliva 2 friska katter pga den stress de upplever att inte få vara fria utekatter? Jag håller absolut med grannen så det är inget otalt mellan oss, utan mer hur illa katterna far i detta nya.

Samtidigt känns det korkat att en enda granne skall "ha rätten" (och den har de) att på detta sätt hindra katterna att leva det liv de alltid levt.

Ibland är det komplicerat.

Det är snart dags att bestämma mig - för att ha kvar min officiella blogg eller lägga ner den och fortsätta på denna. Snart är det dags att betala domännamnet och det är innan det jag måste fatta beslutet.

Jag tror jag kör ännu ett år på den - det är ju en del läsare där och det är nog så att jag inte är helt klar med den biten av mitt liv än. Den har några år på nacken och alltid retar det någon att jag är kvar - fast de behöver ju inte läsa den (men jag vet ju att nyfikenheten tar över hos dem )

Evas gård är till salu och det är sista året jag är med henne och deltar i kurserna. Förmånen är ju att jag fått vara med från början, att jag fått träffa alla dessa underbara människor som kommit år efter år, andra kommer bara en gång. Ytterligare några blev mina vänner för livet. Visst är det fantastiskt? Hade jag haft pengarna, skulle jag köpa loss gården genast och flytta in där. Ha B&B där sommartid hade varit kanon. Allt finns ju förberett efter att gården är iordningställd. Hennes granne säljer också sin gård, för samma pris och där får man mer för pengarna - om man nu har behov av det som den gården säljer. Så ur det perspektivet skulle jag köpa granngården - men den behöver jag inte. Eller som ene sonen sa, jag kunde köpa båda och slå ihop. Fast det ligger en gård emellan.

Det är tillåtet att drömma lite och leka med tankarna.

Gårdagen var en underbar dag. Sonen var mer än nöjd med sin studentdag. Som mamma var jag oerhört stolt - inte bara var, utan jag är!

Idag är en ny dag och nu är det en ny kväll och kommande ny natt. Jag är inte helt säker på hur jag mår idag. Det är massa olika känslor kring allt; jobb, bostadsort och bostad, vänner och familjemedlemmar, bekanta och annat. Det är som ett avståndstagande till känslorna just nu - som om jag vill se allt med lite distans - utifrån på något vis. Men hur gör jag det?

Jobb - det låter så upprepande trist - men jobbet måste jag få byta. Det går inte en dag utan att bara tanken på att gå till jobbet med allt vad det innebär just nu, drar ner mig och all glädje är borta.

Nå, det är bara att fortsätta leta.

På något sätt funkar jag bäst med lite eld i arslet. Det är jobbnatt igen natt igen och dirket imorgon bitti blir det bussen till ön för att göra det roligaste jag vet: att jobba med konst- och målarkurserna. Med tanke på vädret, så lär det bli heldag och 2 grupper. Vid fint väder arbetar vi ute och inte i ateljén och då blir det halvdag. Men det gör lite gott i plånboken att det blir heldag.

Jag hinner inte mer än att avsluta där så skall jag hämta hyrbil, packa den och fara iväg till en av grannkommunerna dryga 10 mil bort för att sova hos sonen som på torsdag går ur gymnasiet. Det är lite jag missade att handla när jag var på MAXI igår men det får jag ta när jag hämtat bilen.

Det skall bli skoj att komma iväg, även att det inte blir massa skön sömn för min del - men det hoppas jag det blir natten till torsdag och när jag kommit hem. Men på lördag morgon är det upp i ottan igen för jag skall hämta de båda andra sönerna i en annan kommun lite närmare här, då ena sonens flickvän tar studenten på torsdag och det firas på fredag. På lördag skall ene sonen och en av svärdöttrarna jobba tidigt, så jag får låna deras bil och hämta hem skaran.

Sedan blir det vila! I alla fall tills nästa arbetspass som är på söndag.

Jag skulle haft samtal med kollegan i morse efter jobbet - det var ett val att ta det efter passet så det inte blev sura miner under arbetspasset. Vi är ju beroende av varandra nattetid. Men runt halv 6 sjukskrev hon sig och åkte hem. Stor del av natten hade hon legat på soffan och slumrat men innan och under tiden som slumren kom, så var hon precis som vanligt. Sjukskrivningen kom visserligen inte som en överraskning - och bara alla hennes sjukskrivningar genom åren (ofta vid samma tid under veckorna) borde vara orsak nog att sparka henne men också alla klagomål från kollegorna genom åren och samtal som varit med cheferna. Helt klart är ju att det inte är så lätt att få sparken även när man missköster sig.

Dock daskade hon till samma vårdtagare som hon hotat med slag - så nu är det bara att gå vidare. Hon var också mycket irriterad på en annan vårdtagare för att han inte kunde göra som hon ville. Nå, det tar på krafterna att jobba med en person som är så labil.

En kollega har återvänt efter att ha tvångsförflyttats vid nyår pga olika händelser på jobbet genom åren. Vi kampade ihop för första gången förra arbetespasset efter återkomsten. Det gick rätt bra och kollegan visade engagemang i omkringgöromålen. Men i omsorgen var det ingen större förändring.

När vi var nästan klara och hade bara en vårdtagare kvar, hände en sak som fick mig helt paff. Kollegan sa något otillbörligt - ett hot -  till vårdtagaren och det är min skyldighet att göra en anmälan på det.

Helt sedan förra arbetspasset har jag mått riktigt uselt och funderat på hur jag skall agera. Det skulle kunna se ut som om jag vill göra allt för att få bort kollegan men så är det verkligen inte. Men ett hot är ett hot och jag vet att kollegan under alla år som det varit möte med enhetschefer, kollegor och denna återvändande kollegan, så har hon bara sagt att hon inte alls känner igen beskrivningen av det vi säger. Men det är väl så när man inte mår bra, att man inte ser eller kanske inte vill se, sina brister i stället för att vara glad att man blir uppmärksammad och kan förbättra sig.

Så jag vet ju att hon skulle neka till hotet.

Men nu har jag varit i kontakt med t.f chef (min egen chef är sjukskriven) och bollat lite. Hon förstår hur jag mår och är glad att jag uppmärksammar detta. Chefens rekommendation är ändå att jag talar med kollegan nästa gång vi jobbar ihop och frågar hur hon tänkte. Sedan skall jag återkomma till chefen så får vi se hur det blir.

Ibland känns det som om jag är ensam om att alls bry mig om hur vissa kollegor agerar. Andra säger bara att det inte är någon idé att gå vidare - och då blir slöddret kvar. Ibland känner jag ett behov att som så många andra, blunda för hur vissa kollegor agerar mot vårdtagarna, bara för att slippa engagera mig - men samtidigt skulle jag inte kunna leva med att tysta ner saker som påverkar våra vårdtagare negativt. Dessutom är jag juridiskt bunden att agera. Om jag tyst vänder bort blicken och det kommer fram senare, kan också jag råka ut för anmälan.

Kan jag inte hitta och få ett annat jobb? Ett jobb där sådana här saker inte kan hända - där det inte krävs LEX-anmälningar.... ibland är jag så trött på jobbet att jag bara vill gräva ner mig i havet tills någon knackar mig på axeln och säger: "Du.. Du skall få detta jobbet i stället. Du behövs hos oss och vi ser fram emot samarbetet". Mina kollegor idag - ja, bortsett från ovanstående - samt enhetschefer, vill ha mig kvar på jobbet. Alla uppskattar mig och det värmer mig innerligt. Då har jag ju ändå gjort bra ifrån mig och är en god och omtänksam kollega. 

Det är skönt att äntligen våga ta till mig sådant positivt gensvar

Vad annat kan jag göra när faktum står och skrattar åt mig? Det finns inga arbeten i Göteborg som jag kan få och jag blir kvar i denna håla ett tag till.

Det kan ju vara så att mitt fokus på att komma härifrån har legat så starkt beroende på hur illa kommunen uppträtt mot barnen och mig. Det har gjort mig något blind för att ge staden en chans i övrigt. Men visst, jag stortrivs verkligen inte och vill mer än gärna hem till Göteborg igen.

Men var sak har sin tid och till dess måste jag kapitulera här och nu, göra det bästa av tillvaron och skapa en trivsel. Kanske är det dags sätta bo här nu när drygt 10 år gått?

Igår när jag låg i solen, kom tårarna - igen. Insikten om att jag inte mår så bra som jag trott - eller i alla fall intalat mig - slog till med hård kraft. Att jag alltid har gråten i halsen på något vis, är bara ett faktum. Det sista året - fast det är nog än mer längre tillbaka - så har jag mått skit. Det har ju med många faktorer att göra och en av dem är ju att lugnet lägrar sig efter årtidonden av strider - inte bara för barnens rätt till ett gott liv utan också andra strider jag haft.

Nu är allt lugnt och då kan kropp och själ uppenbarligen komma i kapp med allt och då rämnar kanterna. Kanske vantrivs jag inte här, kanske vill jag inte flytta. Kanske är allt bara en flykt från det som gjort så satans ont de sista 12 åren. Kanske, kanske och åter igen kanske.

Just nu vet jag inte. Men det kan ju vara så att jag egenligen inte skall flytta - bara byta jobb. Kanske är det här jag skall vara, inte bara tills allt är på jämn mark utan för all tid?

Just nu vet jag inte.

Men insikten slog mig med våldsam kraft och det är nu bara att ta tag i det. Må bra de stunder jag gör det och släppa fram lejonet när det ryter som starkast.

Vi skall nu gå in i årsarbetstid och önskas sysselsättningsgrad och det skall visst vara både för- och nackdelar med det. Fördelen - den enda tror jag - är att vi skall täcka för varandra vid frånvaro och på så vis bli av med okända vikarier i så stor utsträckning som möjligt.

Önskad sysselsättningsgrad är bra för de som vill öka sin tjänst - men det finns ingen garanti att de får  de extra timmarna på den arbetsplats de i dag befinner sig utan måste jaga timmar på andra områden.  Men nackdelen är att de som inte vill öka sin tjänst, måste det.

Mail från chefen:

"Semster som är inlagd i TC (TimeCare=det program vi nu skall lägga våra scheman) alltså planerad semester som syns i schema skall INTE lättas in i självservice (där vi tidigare lagt in ledighet, extra arbetad tid etc) Ni som gjort detta tidigare kan gå in och plocka bort er post i självservice. Jag godkänner alltså er semester när jag kollar igenom ert schema.

Natten:
Natten måste ta semester som genererar tiden man tar semester ifrån Tar man 1 natt på 10 timmar måste man tänka på att man lägger antal semesterdagar som genererar i tid.

Ex. har man en sysselsättningsgrad på 64,23 % (som jag har) så har man en veckoarbetstid som ligger på 23,33 timmar. Detta delar man på 5 dagar så får man fram var en natt är värd i tid = 4,66 timmar. När man endast lägger en strönatt som semester i planerat schema förlorar man 1 semesterdag ( i stället för 2,14 som ni haft tidigare) men från er årsarbetstid försvinner bara 4.66 timmar.

Det kan förför vara bra att lägga 2 semesternätter i rad i planerat schema, ni förlorar då 2 semesterdagar och 9,33 timmar från er årsarbetstid.

Har ni huvudsemester i 4 veckor så försvinner 20 semesterdagar och 23,44*4 tim =93,2 timmar från årsarbetstiden ioch med TC och årsarbetstid. Jämför vi tidigare år och utan årsarbetstid kan jag se att några utav er på tx Björken natt har 4-veckors perioder med 9-10 nätter och då förlorade ni förra året ex9*2,14=19,26 semesterdagar alt 10*2,14=21,4 semesterdagar.


Det är endast beordrad tid som ger fyllnad och övertid. Möte och annat läggs till årsarbetstiden och är bra för er att använda som ni väljer att endast ta 1 semesternatt som bara genererar ex 4,66 timmar. Ligger ni då lite + i timbanken kan nu nyttja alla 25/31 semesterdagar till fullo. Vid planerad semester, alltså semester som ni beslutar er att ta efter det att schemat är klart gäller den semesterkvot som ligger på schema, kan variera beroende på hur många nätter i har under 4 veckor och er sysselsättningsgrad. Semesterkvoten blir då alltid högre än 1.0

Viktigt för er att tänka på med årsarbetstiden är att saldot inte får överstiga + 50 eller 20 - (timmar) Har ni över 50 + vid avräkningen den 31 mars ersätts ni inte för det som överstiget 50 +. Har ni minussaldo på mer än -20 timmar den 31 mars får ni ett löneavdrag med det som överstiger -20 timmar."

Visst är det rörigt? Att ta en natts semester innebär att vi förlorar (vilket vi redan gör eftersom vi inte får ut vårt ob-tillägg som semesterersättning. Vem annan blir ifråntagen sin lön när man har semester?) så vi bör ta 2 nätter semester vilket vi behöver det eller inte!

Årsarbetstid: Det innebär att vi skall jobba X antal timmar utöver vår tjänst och för dessa timmar får vi tydligen inte betalt. I ett annat infoblad stod det att om vi vill ha extra arbetade timmar i fyllnadslön, läggs det inte på årsarbetstiden och vi står där fortfarande med tid vi måste göra. Jag har svårt tro att arbetsgivaren höjer vår lön i övrigt så det passar ihop med de extra timmar vi måste göra.

Har vi inte lyckats få ihop alla timmar vi måste och står mer minus än 20 timmar, dras det på vår lön!! Om vi har över 50 timmar extra utöver de bestämda extra timmar vi skall jobba, får vi inte betalt!

TC - vi skall lägga eget schema och önska hur vi vill arbeta. Vi behöver därmed inte vara beroende av de schemarader vi idag jobbar på. Detta innebär att de som är nöjda med schemaupplägget kan tvingas att ändra sina scheman till förmån för de som vill ändra! Är det rätt och riktigt? Vi har just ett sådant exempel på jobbet där en semestervikarie inte vill jobba delade turer på helgerna som ordinarie schman idag ligger (t.ex 7-12 och 16-21 ena dagen) och chefen godkände att hon fick jobba som hon själv vill. Det innebär att HELA ORDINARIE kollegium tvingas ändra på SINA ORDINARIE SCHEMAN för att en enda person, som bara kommer in i sommar, vill ha det så! Det är inte rätt.

Sådana här saker gör att det kan bli osämja mellan kollegor som vill och de som inte vill ändra på sina scheman. Att vi inte skall få betalt (för det är så vi tolkar mailet) är skäl nog att inte vara kvar hos denna arbetsgivare.

Kan någon visa mig vägen här ifrån?

Att titta på termometern är ingen idé. Det är så varmt och skönt ändå och en titt förändrar inte saken. En promenad till stan blev det och en chansning på att min frisör hade en drop-in-tid ledig. Ja, det hade hon 40 minuter senare så det blev en runda på stan innan jag gick tillbaka.

Sedan var det in till stan igen för att leta present till min siste student. Det blev två glas av Ulrica Hydman Vallien. Av princip - och principer kan man rucka på - varken går jag på hennes utställnigar eller köper hennes verk av den enkla orsaken att hon inte bara stjäl av Picasso utan plundrar och tar det hon kan av honom, utan att ens någonstans tillskriva Picasso verken. Det sägs att en konstnär stjäl och en stor konstnär plundrar. Men då får man faktiskt tillskriva den man plundrar, det man gör.

Men i brist på vad det skulle bli i gåva så föll jag för dessa båda glas

 

Nu kan han - om han vill - samla på hela serien om han vill.

Det är dags att känna på potatisen. Idag blir det varmrökt lax, potatis, min egengjorda aioli och grönsaker. Det är inte helt fel en vårdag som idag... sista vårdagen 2011 dessutom.

Huvudvärk och lätt illamående - inget hjälper. Promenader, värkpiller, vila... men det har nog med allt annat att göra: vantrivseln här i Kalmar, irritationen på att inte kunna släppa ut katterna - fast jag skall förbereda vattenslangen idag så jag kan spola vatten på katterna om de går över till grannen. De måste få komma ut!! Som Anne och jag pratade om: Om alla grannskapets katter hålls inne - hur mycket möss kommer det då inte att springa fram till uteplatserna? Är det verkligen vad mina grannar vill ha?

.. och så är det detta med jobb. Varför kan inte företag göra som förr: anställa folk själva? Det kan aldrig bli bättre med bemanningsfolk... eller ens billigare.

Jaja.. det är bara att bita ihop och se himla glad ut trots att det är så här jag känner mig.

Gustav får sitt penicillin och igår började jag ge honom lite blåbärssoppa från Proviva i samband med tabletten. Jag har en liten 5 ml medicinspruta som jag fick när barnen var små och behövde alvedon. Den sprutan använder jag idag till ischoklad. Det är perfekt innehåll för att räcka i en ischokladform och den är perfekt att använda nu när Gustav skall få blåbärssoppa. Han lapar inte i sig det själv på ett fat utan han sväljer bra med hjälp av sprutan. Han försöker inte ens spotta ut det, som med tabletten så lite gott är det väl. Hoppas det gör lite skillnad på hans mage som just nu är rena rama sprutlackeraren. Dock är det bara två gånger om dagen han skiter - så har det i alla fall varit sedan han kom hem. Men det är snart slut på medicineringen och då skall väl magen snart vara bra igen.

Solsken idag, vilket innebär att jag skall ut och gå. Det är skit att jag inte kan köpa ett par riktiga promenadskor just nu men jag sparar ihop till ett par. Studentpresent till D's flickvän har jag hittat: en mugg av Lasse Åberg. Hon gillar muggar - helst annorlunda och roliga. Detta är en studenmusmugg. Nu skall jag bara hitta något till min son också. Jag har frågat vad han vill ha, om han vill samla på något t.ex porslin, glas etc. Äldste har ju fått Lasse Åbergs-glas och porslin av mig. Lillen visste inte precis... D fick wiskykupor så han kan fortsätta samla på glas i den serien.

Det är skönt att det är siste man ut. Att de alla är ute i det fria och skall stå på egna ben. Det kan hända att lillen flyttar hem till mig eftersom han inte har arbete än och då kan han kan inte betala hyran där han bor. Vi får se hur det blir.

Men helst hoppas jag på att han får jobb där han vill och jag att får jobb i Göteborg.

Idag är det en sådan där dag som inte borde finnas. Humöret är i botten och jag vill helst bara lägga mig raklång i soffan och blicka ut på stjärnorna.

Att behöva bo kvar här i stan när jag inte vill något annat än att komma tillbaka till Göteborg, tar på krafterna. Alla tjänster jag tittar på är via bemanningspooler och jag är inte intresserad av att vara en hoppjärka! Jag vill ha en tjänst, en plats och om det är så att jag skall vara på olika enheter inom verksamheten, så går ju det bra. Men att valsa runt bland olika företag och aldrig riktigt lära sig rutiner och kunder, få kollegor och en trygg plats att arbeta på, det är inget för mig.

Jag vet hur det är att få in vikarier i tid och otid. Ett fåtal är bra och resten undrar man hur de alls får vara med i systemet och jag vill inte vara en av de som man suckar bakom ryggen på.. "Åh.. inte en ny vikarie nu igen..."

Att katterna inte kan gå ut, gör också att jag vill bort. Jag vet att katterna inte skall gräva i grannars rabatter - det säger jag inget om. Men de visste om riskerna med att få kattbesök när de flyttade in. "Det gör inget, vi tycker om djur" sa de bara när jag bad dem jaga bort katterna om de kom in där. Vad skulle de säga (det är granntjejen - inte killen) om jag ringde på och bad dem stänga dörren till altanen och se till att barnet inte skriker ibland?

Nej, just nu är jag inte alls på humör - varken för det ena eller det andra. Jag vet att det går över men det känns som om jag allt oftare går in i ett töcket av att inte vara glad, inte må bra för att det tycks vara stopp.

Men men, var sak har sin tid och jag får väl återigen bita ihop och se glad ut.

Det gjorde så ont att se Gustav nu. Han satt i transportburen och hade gjort ner sig med både det ena och det andra. Att magen är kass beror på penicillinet han får för sin UVI (urinvägsinfektion) så det var bara att duscha honom. Dock verkade han glad och tillfreds med att vara hemma igen. S har inte så mycket tålamod och har bestraffat G för att han inte hinner till lådan - eller väljer annan plats än lådan i ren protest. Flera gånger har jag pratat med S om detta, så det är lika bra att G och Kattis kom hem igen. Kattis fann sig genast och Zimba lufsade runt dem en stund men la sig när han var klar med att hälsa.

Eftersom jag inte hade bröd hemma, var det bara att se till att få fart på en fralldeg. Det blev lite frallor så dessa har smakats och godkänts. S skulle köra hem storebror som varit funktionär på Blackracet. Det innebar ju att jag skickade med lite frallor också till honom, samt den tvätt jag tog hand om för ett par veckor sedan.

I morgon står jag på Loppis igen som äldste grabbens sambos bil är packad och klar. Det är bara att tuta och köra.

Sov gott och hoppas Din dag varit bra.