Den fyrkantiga lådan
Det är nu några dagar sedan beskedet om Stefans död kom. Inget ont som inte för något gott med sig. Jag har röjt i lådor och papper, hittat ännu fler brev och kort från honom. Läst, gråtit och läst igen. Smärtan är så stor. Så länge han levde - så länge jag trodde han levde - fanns ju hoppet att vi skulle ha möjlighet att träffas igen. Möjlighet att gå ut i skogen en natt och bara tyst dela våra tankar och njuta av skogens liv.
Möjligheten att än en gång sitta och filosofera kring livet och allt som sker och inte sker. Det fanns möjlighet att återigen uppta skrivkontakten för att dela tankar.
Plötsligt finns inga fler möjligheter.
Tårarna har runnit, precis som när Tommy dog. Men detta är större på något vis. Om jag hade en enäggstvillig, så vore det Stefan. Det är väl enklaste sättet att beskriva vår relation.
Samtidigt som jag läser hans brev, minns våra tankar och funderingar kring livet - så dyker den där känslan upp igen som jag alltid bär med mig: att jag sitter i en fyrkantig låda med oflyttbara väggar som gör det omöjligt för mig att explodera ut i det liv som är jag. Inom mig finns alltid den där känslan av att mitt utrymme är för trångt, att det är så mycket som vill ut och att jag är förbunden till bofastheten.
Jag tog fram färger, penslar och en målarduk idag. Till och med duken har sina begränsningar och en dag skall jag - hur jag nu än skall bära mig åt - gå på konstskolan. Men det kan inte bli än på några år. Det är 4 år kvar av ansvar - min skuldsanering - och sedan får det bli bild och form för att sedan gå vidare - och då kanske jag också kommer iväg utanför den fyrkantiga lådan.
Då kanske jag får utlopp för sorgen över händelser i livet, över människor som lämnat oss - mig - och då kanske jag inser att jag inte behöver de där som jag alltid finns för men som aldrig någonsin sagt till mig:"Jag finns här för Dig. Jag kommer förbi och sitter hos Dig en stund". I alla fall kommer det inte från de som finns här nära. Alla sorger har jag tvingats gråta mig igenom med endast min egen axel som stöd. Det har varit lite vingligt ibland, vill jag lova.
Men men.. livet är som det är och vi är alltid på rätt plats vid rätt tid - för vi kan aldrig vara någon annanstans än där vi för stunden befinner oss.
.. och just nu är det min fyrkantiga låda som jag skall befinna mig i.
Möjligheten att än en gång sitta och filosofera kring livet och allt som sker och inte sker. Det fanns möjlighet att återigen uppta skrivkontakten för att dela tankar.
Plötsligt finns inga fler möjligheter.
Tårarna har runnit, precis som när Tommy dog. Men detta är större på något vis. Om jag hade en enäggstvillig, så vore det Stefan. Det är väl enklaste sättet att beskriva vår relation.
Samtidigt som jag läser hans brev, minns våra tankar och funderingar kring livet - så dyker den där känslan upp igen som jag alltid bär med mig: att jag sitter i en fyrkantig låda med oflyttbara väggar som gör det omöjligt för mig att explodera ut i det liv som är jag. Inom mig finns alltid den där känslan av att mitt utrymme är för trångt, att det är så mycket som vill ut och att jag är förbunden till bofastheten.
Jag tog fram färger, penslar och en målarduk idag. Till och med duken har sina begränsningar och en dag skall jag - hur jag nu än skall bära mig åt - gå på konstskolan. Men det kan inte bli än på några år. Det är 4 år kvar av ansvar - min skuldsanering - och sedan får det bli bild och form för att sedan gå vidare - och då kanske jag också kommer iväg utanför den fyrkantiga lådan.
Då kanske jag får utlopp för sorgen över händelser i livet, över människor som lämnat oss - mig - och då kanske jag inser att jag inte behöver de där som jag alltid finns för men som aldrig någonsin sagt till mig:"Jag finns här för Dig. Jag kommer förbi och sitter hos Dig en stund". I alla fall kommer det inte från de som finns här nära. Alla sorger har jag tvingats gråta mig igenom med endast min egen axel som stöd. Det har varit lite vingligt ibland, vill jag lova.
Men men.. livet är som det är och vi är alltid på rätt plats vid rätt tid - för vi kan aldrig vara någon annanstans än där vi för stunden befinner oss.
.. och just nu är det min fyrkantiga låda som jag skall befinna mig i.
Kommentarer
Trackback
