Det är synd om henne
Vi har en kollega som det varit en hel del problem med. En rar och trevlig och glad tjej, men det funkar inte i arbetet. Det har varit samtal kring henne i fler år med chefer och hon var varit med på dessa samtal. Varje gång menar hon att hon inte känner igen sig i beskrivningen. Men flera avdelningar av varandra oberoende som uppger samma problem, kan inte ha fel.
För lite sedan hade jag ett enskilt samtal med henne och chefen och jag klargjorde först att jag tycker väldigt mycket om henne som person och att det är roligt att jobba med henne men också vad som fortfarande är problemet. Hon kände åter igen inte igen sig men lovade tänka efter mer. Detta är något vi hört om och om igen och vi vet hur det är; de närmaste arbetspassen skärps det till men sedan fallar det undan igen.
Chefen valde att omplacera henne då det hänt andra saker också. Hon skulle få arbetspröva men blev genast sjukskriven då hon kände sig orättvist behandlad. Det förstår jag att hon gör, när hon inte tar till sig kritiken och ser på sig själv. Nästan 10 år problem och samtal med olika kollegor och chefer säger ju ändå något.
Det ovanliga i mötet vi hade, var att det bara var hon, chefen och jag. Tidigare har det varit fler personal inblandade. Men samtalet gick bra, tyckte jag. Vi jobbade ihop som vanligt sedan och tiden kom för då hon skulle byta arbetsschema som hon sjukskrev sig ifrån.
Idag var jag på samarbetssamtal och jag sa till chefen att jag saknade kollegan trots allt. Då visar det sig att kollegan har -efter vårt gemensamma samtal - sagt att jag hittade på allt, att hon visst sköter sina åtaganden osv men däremot var det jag som var gnällig, klagade på jobbet, låg och slumrade mest på arbetstid! Jag tittar chockad på chefen med öppen mun och jag antar att förvåningen syntes lång väg. "Är det en beskrivning som Du känner igen Dig i?" frågar chefen och jag bara skakar på huvudet. Att min nu omplacerade kollega legat och sovit på soffan på arbetstid, sa jag inte en gång. Så lågt tänkte jag inte sjunka.
Men det jag kunde se var ju en "försmådd" kollega som skulle ge igen. Nu vet jag ju att beskrivningen inte är sann och som chefen sa, det är många fler än jag som klagat på kollegan.
När jag kom hem från mötet idag, kunde jag bara skratta åt det hela.. och sedan övergick skrattet till att tycka synd om kollegan. Så lätt det var för henne när det bara var hon, chefen och jag - inte övriga kollegor - att hitta på saker om mig som inte är sanna för att hon kände sig påhoppad och anklagad. Att hon har problem, det vet jag. Men förstår man inte det själv, då kan man inte ta itu med dem.
Det är tryggt att veta att det inte inkommit klagomål från andra kollegor, att de vil ha mig kvar, att vi funkar bra ihop och att jag har dem i ryggen om jag skulle fråga dem. Det kommer jag att göra, höra mig för om de har upplevt att jag inte sköter mina åtaganden, om jag är grinig och gnällig och bara klagar på jobbet.
Men jag tycker inte illa om kollegan. Jag tycker synd om henne.
För lite sedan hade jag ett enskilt samtal med henne och chefen och jag klargjorde först att jag tycker väldigt mycket om henne som person och att det är roligt att jobba med henne men också vad som fortfarande är problemet. Hon kände åter igen inte igen sig men lovade tänka efter mer. Detta är något vi hört om och om igen och vi vet hur det är; de närmaste arbetspassen skärps det till men sedan fallar det undan igen.
Chefen valde att omplacera henne då det hänt andra saker också. Hon skulle få arbetspröva men blev genast sjukskriven då hon kände sig orättvist behandlad. Det förstår jag att hon gör, när hon inte tar till sig kritiken och ser på sig själv. Nästan 10 år problem och samtal med olika kollegor och chefer säger ju ändå något.
Det ovanliga i mötet vi hade, var att det bara var hon, chefen och jag. Tidigare har det varit fler personal inblandade. Men samtalet gick bra, tyckte jag. Vi jobbade ihop som vanligt sedan och tiden kom för då hon skulle byta arbetsschema som hon sjukskrev sig ifrån.
Idag var jag på samarbetssamtal och jag sa till chefen att jag saknade kollegan trots allt. Då visar det sig att kollegan har -efter vårt gemensamma samtal - sagt att jag hittade på allt, att hon visst sköter sina åtaganden osv men däremot var det jag som var gnällig, klagade på jobbet, låg och slumrade mest på arbetstid! Jag tittar chockad på chefen med öppen mun och jag antar att förvåningen syntes lång väg. "Är det en beskrivning som Du känner igen Dig i?" frågar chefen och jag bara skakar på huvudet. Att min nu omplacerade kollega legat och sovit på soffan på arbetstid, sa jag inte en gång. Så lågt tänkte jag inte sjunka.
Men det jag kunde se var ju en "försmådd" kollega som skulle ge igen. Nu vet jag ju att beskrivningen inte är sann och som chefen sa, det är många fler än jag som klagat på kollegan.
När jag kom hem från mötet idag, kunde jag bara skratta åt det hela.. och sedan övergick skrattet till att tycka synd om kollegan. Så lätt det var för henne när det bara var hon, chefen och jag - inte övriga kollegor - att hitta på saker om mig som inte är sanna för att hon kände sig påhoppad och anklagad. Att hon har problem, det vet jag. Men förstår man inte det själv, då kan man inte ta itu med dem.
Det är tryggt att veta att det inte inkommit klagomål från andra kollegor, att de vil ha mig kvar, att vi funkar bra ihop och att jag har dem i ryggen om jag skulle fråga dem. Det kommer jag att göra, höra mig för om de har upplevt att jag inte sköter mina åtaganden, om jag är grinig och gnällig och bara klagar på jobbet.
Men jag tycker inte illa om kollegan. Jag tycker synd om henne.
Kommentarer
Trackback
