Fryser - kokar - fryser - kokar
Å ena sidan fryser jag så jag nästan krampar och å andra sidan, tar jag på en kofta eller gosar in mig i en pläd, så känns det som om jag kokar.
Visst låter det som ett vackert klimakterie?
Men saken är den att det är en period jag är förbi och det startade rätt tidigt för min del. Men jag har sluppit vakna genomvåt av svett så det har varit lindrigt - om det nu inte kan komma igen och slå till i all möjligt tsunamikraft.
Men det är inte det saken handlar om. Det är som om cellgiftbehandlingen gick in och störde kroppens temperatursystem. Visst, det var värst i början. Det var också då sömnproblemen började på allvar; inte bara när jag jobbat. Det var då jag vaknade för att det kändes som om jag kokade invärtes. Även om det värsta har avtagit, så sitter jag här än i dag och vet inte hur jag skall klä mig för att det skall vara behagligt.
Frusen har jag alltid varit men jag kan inte minnas det varit så är illa. Det är samma på jobbet: En lugn stund får vi tid att sitta ner, vila lite och se på TV. Att jobba natt innebär att hela kroppen går ner i varv, ner i temp och försätter sig i den naturliga viloprocessen (man skall inte jobba natt, men nu har vi ett sådant samhället som kräver det) och då kommer frossan ibland. En filt över benen och en kofta om överkroppen och vips, är det som om jag kokar! Filt och kofta åker av.... för att snart tas på igen.. och så fortsätter det.
Jag hade hoppats det skulle ge med sig med tiden men nu har det gått snart 2,5 år sedan sista cellgiftbehandlingen och det ser ut som om jag får fortsätta ha det på detta viset. Om det ändå vore vår, värme och en sommar på intågande. Då hade det varit lite lättare.
Jaja.. i natt går jag på och jobbar igen efter den egyptenresan som inte blev av. Dock blev det en tur till Tallin och det är inte det sämsta
Visst låter det som ett vackert klimakterie?
Men saken är den att det är en period jag är förbi och det startade rätt tidigt för min del. Men jag har sluppit vakna genomvåt av svett så det har varit lindrigt - om det nu inte kan komma igen och slå till i all möjligt tsunamikraft. Men det är inte det saken handlar om. Det är som om cellgiftbehandlingen gick in och störde kroppens temperatursystem. Visst, det var värst i början. Det var också då sömnproblemen började på allvar; inte bara när jag jobbat. Det var då jag vaknade för att det kändes som om jag kokade invärtes. Även om det värsta har avtagit, så sitter jag här än i dag och vet inte hur jag skall klä mig för att det skall vara behagligt.
Frusen har jag alltid varit men jag kan inte minnas det varit så är illa. Det är samma på jobbet: En lugn stund får vi tid att sitta ner, vila lite och se på TV. Att jobba natt innebär att hela kroppen går ner i varv, ner i temp och försätter sig i den naturliga viloprocessen (man skall inte jobba natt, men nu har vi ett sådant samhället som kräver det) och då kommer frossan ibland. En filt över benen och en kofta om överkroppen och vips, är det som om jag kokar! Filt och kofta åker av.... för att snart tas på igen.. och så fortsätter det.
Jag hade hoppats det skulle ge med sig med tiden men nu har det gått snart 2,5 år sedan sista cellgiftbehandlingen och det ser ut som om jag får fortsätta ha det på detta viset. Om det ändå vore vår, värme och en sommar på intågande. Då hade det varit lite lättare.
Jaja.. i natt går jag på och jobbar igen efter den egyptenresan som inte blev av. Dock blev det en tur till Tallin och det är inte det sämsta
Kommentarer
Trackback
