Lek aldrig hjälte i en gynstol
.. eller kan dagen bli värre nu? 
Först så ringde husläkaren igår om mina prover; sköldkörtel, socker med mera. Hon skulle ringa 15.30 men ringde kl 16.10. Inte för att jag saknade henne, för jag hade glömt tiden själv.. men HON hade inte sett att jag stod med på "att ringa-listan" så hon hade börjat diktera ett brev. Alla prover är bra. Levaxinet skulle jag inte ändra, trots att jag ligger precis på gränsen för övre värdet. Men hur minskar man en dos så lite så det inte blir för lite Levaxin i stället?
Nå. Inatt kunde jag som vanligt inte sova som jag borde. Låg och skruvade mig länge, läste, försökte sova igen.. och gav upp, gick upp och spelade lite på facebook. När jag väl somnade, vaknade jag om och om igen tills klockan ringde 07.
8.20 var jag på väg på min promenad till gyn, där jag hade tid 9.45. Kom fram minuterna innan 9.30, gick på toa och sedan kassan 9.33 ungefär. Där blev jag hänvisad till väntrummet "där borta till höger" och jag gick dit och satte mig. På en dammottagning; vad finns att läsa? Allers? Hänt i Veckan? Nej, JAKT OCH FISKE!
Varje gång undersköterskan kom och skulle ropa in någon, tittade jag nyfiken upp.. men ingen som ropade på mig. Ena kvinnan efter den andra både kom, blev uppropad och gick. 50 minuter senare kom en av undersköterskorna igen och undrade då om det var jag som var jag.. och ja, det var det ju. (undrade lite om jag var lika osynlig som väninnan och jag på en liten uteservering sommaren 2010 där vi satt i över 30 minuter utan att bli serverade... tanke slog mig i alla fall) Hon mumlade något om en ursäkt och att det blivit förväxling. "Nå, bara hon vet vad hon pratar om, så... " tänkte jag och hänvisades till en fåtölj utanför läkarens rum. Då kom nästa undersköterska och undrade om det var jag som var jag.. "Vad poppis jag blev nu" tänkte jag och svarade åter igen ja. Då viskar hon nästa... "Du kom lite sent...så läkaren tog en patient emellan..." och jag gör stora stora ögon och förstår inte.. "Sent? Nej, jag hade tid 9.45 och var i kassan redan 9.30" sa jag. Men hur det var nu så hade läkaren frågat undersköterskorna efter mig och de hade inte ropat fram mig och då hade jag liksom inte kommit på något vis
Nå, läkaren kom och sa att hon kunde snabbt ta mig för lite uppdatering. Hon hade bokat en telefontolk 5 min senare och den var ju tvunget att tas, så klart. Ytterligare 30 minuters väntan (läkaren hade hunnit skicka ett brev till mig med uppmaning att höra av mig "men det kan Du bortse ifrån, förstås") och rätt in i gynstolen. Nya cellprover tas, och det tas rejält "i kanalerna" som den förra läkaren missat "och hade inte tillräckligt med celler att titta på" som hon sa idag. Det sved till en aning. Ultraljud visade inget som inte skall vara där och det som syntes, skulle vara där. Så ville hon ta ytterligare en odling och undrade om jag haft spiral någon gång, för detta kunde kännas ungefär så. Onda aningar kröp i kroppen och en undersköterska kom in för att assistera. Det gjorde lite ont.. så gjorde det lite mer ont... och jag började fokusera på andning och ställa mig utanför mig själv... "Bra.. Du andas bra" hörde jag undersköterskan säga samtidigt som hon smeker min hand i lugnande syfte.. och plötsligt gjorde det O N T
och känslan av att behöva kräkas kom över mig.. och suset i öronen fick mig att tro jag låg på en västkuststrand med havet brusande omkring mig. Färgen vek undan och det blev fart på folket där inne.. och ytterligare en undersköterska kom in.
Där ligger jag med benen i vädret och tänker en enda tanke: "Nu ger Du fan i att försöka spela hjälte och låta dem ta hand om Dig" och så fick det bli. Så snart jag försökte sätta mig upp, var det bara att dala ner i stolen igen. Ett skynke kom över mig och någon hämtade en brits. De talade med mig för att se så jag inte svimmade av helt. Snart kände jag att någon hjälpte mig på med trosorna och vips låg jag på britsen. Lite piggare nu och vi kunde skratta åt eländet: "Inte nog med att det blev miss från vår sida, Du går in och kommer ut på bår" sa ena tjejen och jag kunde inte låta bli att kontra med "Vad ger det för signaler till kvinnorna här ute" och vi skrattade åt allt elände
De var jättesöta och bad om ursäkt igen och igen.. Men som jag sa: Den mänskliga faktorn får vi alltid dras med. Till och med läkaren bad om ursäkt för att "det blev så illa" men det var ju inte hennes fel att jag nästan svimmade.
Väl på benen igen blev det en promenad hem, via MAXI. Här sitter jag och kan inte göra annat än att skratta åt eländet och undra om det kan bli värre idag än det redan varit.. Jag skall ju jobba i natt.. halkar jag på isen och bryter ett ben då? Eller är det en försenad effekt till i morgon och tåget till Stockholm spårar ut?
Det är i alla fall inte lätt att spela hjälte när man ligger i en gynstol, nästan avsvimmad
Först så ringde husläkaren igår om mina prover; sköldkörtel, socker med mera. Hon skulle ringa 15.30 men ringde kl 16.10. Inte för att jag saknade henne, för jag hade glömt tiden själv.. men HON hade inte sett att jag stod med på "att ringa-listan" så hon hade börjat diktera ett brev. Alla prover är bra. Levaxinet skulle jag inte ändra, trots att jag ligger precis på gränsen för övre värdet. Men hur minskar man en dos så lite så det inte blir för lite Levaxin i stället?
Nå. Inatt kunde jag som vanligt inte sova som jag borde. Låg och skruvade mig länge, läste, försökte sova igen.. och gav upp, gick upp och spelade lite på facebook. När jag väl somnade, vaknade jag om och om igen tills klockan ringde 07.
8.20 var jag på väg på min promenad till gyn, där jag hade tid 9.45. Kom fram minuterna innan 9.30, gick på toa och sedan kassan 9.33 ungefär. Där blev jag hänvisad till väntrummet "där borta till höger" och jag gick dit och satte mig. På en dammottagning; vad finns att läsa? Allers? Hänt i Veckan? Nej, JAKT OCH FISKE!
Varje gång undersköterskan kom och skulle ropa in någon, tittade jag nyfiken upp.. men ingen som ropade på mig. Ena kvinnan efter den andra både kom, blev uppropad och gick. 50 minuter senare kom en av undersköterskorna igen och undrade då om det var jag som var jag.. och ja, det var det ju. (undrade lite om jag var lika osynlig som väninnan och jag på en liten uteservering sommaren 2010 där vi satt i över 30 minuter utan att bli serverade... tanke slog mig i alla fall) Hon mumlade något om en ursäkt och att det blivit förväxling. "Nå, bara hon vet vad hon pratar om, så... " tänkte jag och hänvisades till en fåtölj utanför läkarens rum. Då kom nästa undersköterska och undrade om det var jag som var jag.. "Vad poppis jag blev nu" tänkte jag och svarade åter igen ja. Då viskar hon nästa... "Du kom lite sent...så läkaren tog en patient emellan..." och jag gör stora stora ögon och förstår inte.. "Sent? Nej, jag hade tid 9.45 och var i kassan redan 9.30" sa jag. Men hur det var nu så hade läkaren frågat undersköterskorna efter mig och de hade inte ropat fram mig och då hade jag liksom inte kommit på något vis
Nå, läkaren kom och sa att hon kunde snabbt ta mig för lite uppdatering. Hon hade bokat en telefontolk 5 min senare och den var ju tvunget att tas, så klart. Ytterligare 30 minuters väntan (läkaren hade hunnit skicka ett brev till mig med uppmaning att höra av mig "men det kan Du bortse ifrån, förstås") och rätt in i gynstolen. Nya cellprover tas, och det tas rejält "i kanalerna" som den förra läkaren missat "och hade inte tillräckligt med celler att titta på" som hon sa idag. Det sved till en aning. Ultraljud visade inget som inte skall vara där och det som syntes, skulle vara där. Så ville hon ta ytterligare en odling och undrade om jag haft spiral någon gång, för detta kunde kännas ungefär så. Onda aningar kröp i kroppen och en undersköterska kom in för att assistera. Det gjorde lite ont.. så gjorde det lite mer ont... och jag började fokusera på andning och ställa mig utanför mig själv... "Bra.. Du andas bra" hörde jag undersköterskan säga samtidigt som hon smeker min hand i lugnande syfte.. och plötsligt gjorde det O N T
och känslan av att behöva kräkas kom över mig.. och suset i öronen fick mig att tro jag låg på en västkuststrand med havet brusande omkring mig. Färgen vek undan och det blev fart på folket där inne.. och ytterligare en undersköterska kom in. Där ligger jag med benen i vädret och tänker en enda tanke: "Nu ger Du fan i att försöka spela hjälte och låta dem ta hand om Dig" och så fick det bli. Så snart jag försökte sätta mig upp, var det bara att dala ner i stolen igen. Ett skynke kom över mig och någon hämtade en brits. De talade med mig för att se så jag inte svimmade av helt. Snart kände jag att någon hjälpte mig på med trosorna och vips låg jag på britsen. Lite piggare nu och vi kunde skratta åt eländet: "Inte nog med att det blev miss från vår sida, Du går in och kommer ut på bår" sa ena tjejen och jag kunde inte låta bli att kontra med "Vad ger det för signaler till kvinnorna här ute" och vi skrattade åt allt elände
De var jättesöta och bad om ursäkt igen och igen.. Men som jag sa: Den mänskliga faktorn får vi alltid dras med. Till och med läkaren bad om ursäkt för att "det blev så illa" men det var ju inte hennes fel att jag nästan svimmade. Väl på benen igen blev det en promenad hem, via MAXI. Här sitter jag och kan inte göra annat än att skratta åt eländet och undra om det kan bli värre idag än det redan varit.. Jag skall ju jobba i natt.. halkar jag på isen och bryter ett ben då? Eller är det en försenad effekt till i morgon och tåget till Stockholm spårar ut?
Det är i alla fall inte lätt att spela hjälte när man ligger i en gynstol, nästan avsvimmad
Kommentarer
Postat av: Micke
Ujuj, så det kan gå.
Trackback
