Vardagstankar

Fullt medveten om att jag inte mår bra, så tänker jag inte heller låtsas må bra. En sak är ju på jobbet. Där har jag inget val. Privatlivet och måendet måste lämnas hemma och arbetet och bemötandet måste ske högst professionellt. Men annars, varför skall jag ta på den den där masken jag burit på i så många år, för att göra andra till behag - för att leva upp till andras syn på mig som den ständigt glada positiva som ser möjligheter hellre än hinder?

Det tar på krafterna att bära masken bara för att andra inte vill bli påminda om livets elände.

När jag gick ut förut, kom jag att tänka på en text jag läste för lite sedan. Den finns i många olika tappningar och jag har funderat på det genom åren, men det var lite skönt att påminna mig om textens innebörd: Om mina vänner inte orkar finnas för mig när jag som bäst behöver det, när jag är som mest tjurig, ledsen och besvärlig - vad säger att de passar i mitt liv när det flyter på i glädjens tecken igen då?

Visst är det så; vad säger att de duger åt mig när jag inte duger när jag som bäst behöver dem?

Det är många som vänder ut och in på sig för sina närmaste när de behöver. Det görs av kärlek och omtanke... men när de själva behöver någon som kan ta emot... då finns där ingen.

Jaja.. snart hoppas jag verkligen på en förändring. Just nu dör jag sakta men säkert. En mental död som kommer allt snabbare och när jag ser mig i spegeln, ser jag en tom blick.. en blick utan livslust. En blick som talar sitt tydliga språk.

Måtte förändringen komma snart. Att gå till en arbetsplats som inte är trivsam är nästan värre än allt annat. Just nu är det en berg- och-dalbana och det är bara att sitta ner i vagnen och åka med en stund.