Vardagstankar

En stilla panik kryper upp längs ryggraden och placerar sig i huvudet. Sömnlösa nätter - i alla fall nätter med en ständig strid av avbruten sömn - skapar irritation och livsleda. En känsla av att inte vilja finnas till i det liv jag nu befinner mig i, gör mig förbannad.

Å ena sidan vill jag bara lägga mig ner och ge upp men å andra sidan blir jag arg över hur svårt det skall vara att komma fram på arbetsmarknaden. Visst, jag har ett arbete, en fast tjänst så jag skal bara vara tacksam för det. Det är jag.

Men att gå på ett arbete där vantrivseln tar över mer och mer hur jag än anstränger mig för att vara glad och positivt, det känns som ett skådespeleri i överlevnad. Ett arbete som inte ger mig utmaning, som inte ger mig utvecklingsmöjligheter... ett arbete där jag inte kan ge mer utan att ta på de sista reserverna jag har; är det verkligen en acceptabel situation för både de boende och mig? Ännu kan jag skratta tillsammans med de som bor där, ännu kan jag trösta och finnas till. Men hur länge håller det?

Att ha så här mycket fri tid att förfoga över, borde vara kriminellt. I alla fall när barnen vuxit upp och har flugit ut. En sak vet jag i alla fall: jag skulle aldrig kunna vinna miljoners miljoner och bara gå hemma. Nej, jag måste ha en meningsfull sysselsättning och det har jag inte i dag - inte för egen del. Den är meningsfull för våra vårdtagare, det vet jag. Men jag är inte den person som känner att mitt arbete är mitt kall.

Varför skall det vara så svårt få jobb och få flytta från denna gudsförgätna håla som grävt ett stort hål i mitt liv, min själ... som inte har något fint att ge? Skall jag verkligen behöva lägga mig ner och ge upp innan proppen löses upp och flödet forsar fram och låter min skuta följa med och komma hem? Hem till Göteborg, hem till hem igen.

Paniken drar i ryggraden och jag vet inte om jag orkar så mycket mer.. .