Hur mår folk egentligen?
Att jobba med sådant som jag gör - inom vård och omsorg - innebär en hel del ansvar. I dessa ansvar vi har, finns också en lagstadgad "anmälningsplikt" på olika plan. Det gäller både Lex Maria och Lex Sara men också avvikelse när det gäller mediciner. Det är av största vikt att det är ordning i medicinskåpen och att det inte finns något där som kan misstolkas, lösa mediciner som vi (alt. vikarier) inte vet vad det är. Det kan få förödande konsekvenser om det finns felaktigheter.
Innan jag skriver en sådan rapport, kontrar jag alltid med den ansvariga sköterska som är i tjänst. Varje gång hon säger att det är en avvikelse så skriver jag rapporten. I den uppges endast mitt namn. Det är en generell rapportering för att MAS (kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska) skall ta en titt på rutinerna ihop med den/de ansvariga avdelningssköterskorna. Allt för att det inte skall ske några fel vid medicinering.
Det låter väl inte så konstigt? Tänk Dig själv att ha en anhörig som bor på ett säbo (särskilt boende) och det är ett enda virrvarr i medicinskåpet. Skulle Du som anhörig känna Dig trygg med att det blir rätt? Det skulle inte jag.
Men hur det än är, så finns det människor som inte mår bra och som blir eld och lågor, arg och irriterad över dessa enligt lag skyldiga rapporteringarna. Då handlar det om golvpersonal som inte är ansvariga för att det är ordning i skåpen. Vi som skriver rapporterna, blir anklagade för att peka ut någon, att dennes kollegor känner sig personligen utpekade (hur då? Vi pekar inte ut någon särskild och det är fortfarande en pekpinne till ansvarig sjuksköterska)
Det hela slutar med att personen ifråga börjar LETA fel på den/de som arbetar vissa pass (det är de pass där undertecknad arbetar) för att "ge igen". Det är småsaker som ingen annan reagerar på, det är bagateller som en miss att skriva i ett vändschema (vilket sker ovanligt ofta när gnällis är inne på sina arbetspass) det kan vara en glömd använd handske, det kan vara luft och en o-vänd kudde.
Det är inget roligt att gå till arbete. Vi tog upp detta med enhetschefen - att "personal känner sig personligt påhoppad" och anser att vi inte skall skriva rapporterna. Chefen anser vi gör rätt och gick in och talade till personalen som var där; förklarade ånyo vad rapporteringen går ut på. Men det har inte hjälpt. Nå, det är ju bara en enda som tar illa vid sig, lägger tid och energi på att leta efter vilka som arbetat vilka pass och göra klagomål som inte har något värde. Borde inte vederbörande lägga den tiden på att vårda de som bor där?
Jag får se det som så: det är en person som inte mår så bra men det gör skapar inte en rättighet att låta det gå ut över oss andra.
