Vardagstankar

Efter mötet igår, frågade jag chefen om det är klart om jag får tjänsten 1 mars. Hon berättade för mig mail-ledes för någon månad sedan att det är mest troligt att den blir min. Igår var det inte ens skickat till rekrytering men hon skulle förorda mig. (Hon vet inte att jag söker andra tjänster utanför nuvarande arbetsgivare. Jag måste se om mitt egen hus först och främst) "Jag hoppas jag slipper byta schema" säger jag då och då kommer det som en pisksnärt över kinden att det var minsann inte jag som bestämde det utan hon!

"Åh, jo, det är sant. Kanske missförstod jag Dig sist när Du sa att vi inte är radbundna utan om det var okej med mina kollegor, så var det inga bekymmer...." sa jag lite psykologiskt urskuldande. Nej, det var ju sant, sa hon men det var ändå hon som bestämde... och inom kort skall vi ändå inte ha våra schemarader utan lägga in hur vi vill arbeta i det nya (som ingen vill ha) nya systemet.

Visst, hon var stressad men ändå. Jag backade ett par steg i min relation till henne, kan jag ju säga. Men vi får se. Jag hoppas självklart att det blir svar från andra arbetsgivare innan dess. Uppsägningen ligger klar redan och det är ingen uppsägning någon arbetsgivare vill läsa. Den är klar och tydlig i all sin korrekt- och ärlighet. Ett piskrapp över hela arbetsgivaren och dess verksamhet.

Det är bara att hålla tummar för att allt går mig i händerna. Som det nu är på jobbet - både bland dag och nattpersonal - så mår vi alla dåligt med tanke på hur arbetsgivaren hanterar hela sin verksamhet för närvarande. Det blir nog inte bara jag som lämnar stället.