Alla vill ha ansvar - men få vill ta det
Vi applåderar lagar som säger att vi skall anmäla missförhållanden inom vården t.ex. Vi är glada att det finns riktlinjer för hur man som omsorgstagare skall bli bemött. Alla vill ha ansvar på sitt arbete för att känna sig värdiga - men hur är det när det blir konsekvenser av ansvaret? Är vi lika intresserade då att rida ut stormen?
Vi gnäller och gnyr när kollegor gör uselt ifrån sig, när kollegor hamnar på möten med sina chefer om och om igen för att de inte sköter sitt arbete men ändå händer ingenting. Ursäkten att det inte händer mer än möten och påpekande, är att ingen har dokumenterat vad som är problemet.
Då gör jag det. Dokumenterar och dokumenterar. Kollegor tycker det är bra men dokumenterar inte egna iakttagelser. "Det är ju bara småsaker" försvarar de sig - eller: "Jag är inte så bra på att skriva". Det handlar inte om att skriva noveller utan stödmeningar: "Kollegan undvek att ta larm på rum 34" eller "Kollegan försvann när det var dags att ronda. Jag fick ta ronden själv" eller "Kollegan hotade vårdtagare på rum 45 med stryk" osv. Klockslag och datum också. Mer behövs inte.
Att arbeta inom vården innebär att ta ansvar, inte bara för våra vårdtagare och patienter utan också för hur vi bemöter dem. Vi har också ansvar att anmäla om vi iakttar oegentligheter så som hot om våld, fysisk bestraffning etc. Det är bra, säger alla, men få vågar ta steget ut och göra det. "Bra gjort" säger de och dunkar Dig i ryggen samtidigt som de bakom samma rygg tycker Du är för jävlig som anmäler en kollega.
Tro inte det är med klackarna i taket en kollega anmäls. Det knyter sig i magen på mig, för jag tycker om kollegan. Men det som sades och gjordes är inte rätt. Min chef fick bli mitt bollplank och jag fick uppmaningen att samtala med kollegan för att höra hur hon tänkte. Svaren jag fick mailade jag till chefen. Hon rekommenderade mig att göra en formell anmälan.
Denna kollega har förut varit anmäld - av vårdtagare. Varför får en person som varit på fler möten än någon annan gällande samarbetssvårigheter genom åren, anmälan från vårdtagare - stanna kvar? Varför får man inte sparken? Nu kommer också dessa två anmälningar in. Vad händer då?
Det är inte med glädjetjut jag skriver dessa för vem vill anmäla en kollega? Samtidigt, vad skulle Du säga om det vore Din anhörig som kränktes med hot och slag och inget gjordes?
Det är med tunga steg jag går till jobbet. Det är nu det är tungt att ta ansvar.
Vi gnäller och gnyr när kollegor gör uselt ifrån sig, när kollegor hamnar på möten med sina chefer om och om igen för att de inte sköter sitt arbete men ändå händer ingenting. Ursäkten att det inte händer mer än möten och påpekande, är att ingen har dokumenterat vad som är problemet.
Då gör jag det. Dokumenterar och dokumenterar. Kollegor tycker det är bra men dokumenterar inte egna iakttagelser. "Det är ju bara småsaker" försvarar de sig - eller: "Jag är inte så bra på att skriva". Det handlar inte om att skriva noveller utan stödmeningar: "Kollegan undvek att ta larm på rum 34" eller "Kollegan försvann när det var dags att ronda. Jag fick ta ronden själv" eller "Kollegan hotade vårdtagare på rum 45 med stryk" osv. Klockslag och datum också. Mer behövs inte.
Att arbeta inom vården innebär att ta ansvar, inte bara för våra vårdtagare och patienter utan också för hur vi bemöter dem. Vi har också ansvar att anmäla om vi iakttar oegentligheter så som hot om våld, fysisk bestraffning etc. Det är bra, säger alla, men få vågar ta steget ut och göra det. "Bra gjort" säger de och dunkar Dig i ryggen samtidigt som de bakom samma rygg tycker Du är för jävlig som anmäler en kollega.
Tro inte det är med klackarna i taket en kollega anmäls. Det knyter sig i magen på mig, för jag tycker om kollegan. Men det som sades och gjordes är inte rätt. Min chef fick bli mitt bollplank och jag fick uppmaningen att samtala med kollegan för att höra hur hon tänkte. Svaren jag fick mailade jag till chefen. Hon rekommenderade mig att göra en formell anmälan.
Denna kollega har förut varit anmäld - av vårdtagare. Varför får en person som varit på fler möten än någon annan gällande samarbetssvårigheter genom åren, anmälan från vårdtagare - stanna kvar? Varför får man inte sparken? Nu kommer också dessa två anmälningar in. Vad händer då?
Det är inte med glädjetjut jag skriver dessa för vem vill anmäla en kollega? Samtidigt, vad skulle Du säga om det vore Din anhörig som kränktes med hot och slag och inget gjordes?
Det är med tunga steg jag går till jobbet. Det är nu det är tungt att ta ansvar.
Kommentarer
Trackback
