Vardagstankar

Eftertänksamt funderar jag på mitt ursprung - något vi alla sägs ha. Jag letar i gömmorna och garderoberna sökandes efter ursprungets rötter. Grabbar tag i en tråd, röd som blod, och hoppas den leder mig hem.

Men överallt är tråden bruten och tåtarna spretar åt alla håll.

Vilket håll skall jag gå? Vilket håll bär mig hem?

Hem, är den plats där man kan koppla av och må bra. Hem, är den plats där man känner trygghet och omsorg. Hem - det är där man har sin borg.

Men som vandrare utan början och utan slut - då finns inte hem, då finns inte borgen. Då finns inget att gå tillbaka till.

Förvirrad står jag i vägskälet och försöker se antydan till fortsättning på den röda tråden jag följde. Med tårar rinnandes i stillsamma ensamma droppar snurrar jag runt, runt och åter runt i vägskälets mitt och kan bara stanna upp och fatta ett beslut: Att gå - oavsett håll.

Hur känns det att växa upp med stabilitet och kärlek? Hur känns det att ha något och någon att komma hem till? Hur känns det att ha en familj - föräldrar - som finns där utan villkor och bara tar emot mig när jag behöver andas?

Jag vet hur allt annat känns - att vara "älskad" om jag är på ett visst sätt och gör och har åsikter efter ett visst mönster. Inte för den jag är - egentligen. Jag vet hur det är att skrämd gå till sängs och inte veta om jag duger nästa morgon och jag vet hur det är att gråta mig till sömns och nästa morgon göra allt som står i min makt för att få ett litet betydelsefullt "bra gjort" - och besvikelsen när kvällen kommer och kudden blöts ner av mina tårar för att jag aldrig gjorde det bra - vad det nu var.

Det är så mycket jag redan vet - det är så mycket jag redan känner till och om allt detta behöver jag inte veta mer. Om allt det jag vill och behöver veta - det får för evigt leva kvar i det fördolda. Aldrig kan svaren komma till mig.

Den rotlösa vandraren fortsätter gå....