Förvirrad
En kollega har återvänt efter att ha tvångsförflyttats vid nyår pga olika händelser på jobbet genom åren. Vi kampade ihop för första gången förra arbetespasset efter återkomsten. Det gick rätt bra och kollegan visade engagemang i omkringgöromålen. Men i omsorgen var det ingen större förändring.
När vi var nästan klara och hade bara en vårdtagare kvar, hände en sak som fick mig helt paff. Kollegan sa något otillbörligt - ett hot - till vårdtagaren och det är min skyldighet att göra en anmälan på det.
Helt sedan förra arbetspasset har jag mått riktigt uselt och funderat på hur jag skall agera. Det skulle kunna se ut som om jag vill göra allt för att få bort kollegan men så är det verkligen inte. Men ett hot är ett hot och jag vet att kollegan under alla år som det varit möte med enhetschefer, kollegor och denna återvändande kollegan, så har hon bara sagt att hon inte alls känner igen beskrivningen av det vi säger. Men det är väl så när man inte mår bra, att man inte ser eller kanske inte vill se, sina brister i stället för att vara glad att man blir uppmärksammad och kan förbättra sig.
Så jag vet ju att hon skulle neka till hotet.
Men nu har jag varit i kontakt med t.f chef (min egen chef är sjukskriven) och bollat lite. Hon förstår hur jag mår och är glad att jag uppmärksammar detta. Chefens rekommendation är ändå att jag talar med kollegan nästa gång vi jobbar ihop och frågar hur hon tänkte. Sedan skall jag återkomma till chefen så får vi se hur det blir.
Ibland känns det som om jag är ensam om att alls bry mig om hur vissa kollegor agerar. Andra säger bara att det inte är någon idé att gå vidare - och då blir slöddret kvar. Ibland känner jag ett behov att som så många andra, blunda för hur vissa kollegor agerar mot vårdtagarna, bara för att slippa engagera mig - men samtidigt skulle jag inte kunna leva med att tysta ner saker som påverkar våra vårdtagare negativt. Dessutom är jag juridiskt bunden att agera. Om jag tyst vänder bort blicken och det kommer fram senare, kan också jag råka ut för anmälan.
Kan jag inte hitta och få ett annat jobb? Ett jobb där sådana här saker inte kan hända - där det inte krävs LEX-anmälningar.... ibland är jag så trött på jobbet att jag bara vill gräva ner mig i havet tills någon knackar mig på axeln och säger: "Du.. Du skall få detta jobbet i stället. Du behövs hos oss och vi ser fram emot samarbetet". Mina kollegor idag - ja, bortsett från ovanstående - samt enhetschefer, vill ha mig kvar på jobbet. Alla uppskattar mig och det värmer mig innerligt. Då har jag ju ändå gjort bra ifrån mig och är en god och omtänksam kollega.
Det är skönt att äntligen våga ta till mig sådant positivt gensvar
När vi var nästan klara och hade bara en vårdtagare kvar, hände en sak som fick mig helt paff. Kollegan sa något otillbörligt - ett hot - till vårdtagaren och det är min skyldighet att göra en anmälan på det.
Helt sedan förra arbetspasset har jag mått riktigt uselt och funderat på hur jag skall agera. Det skulle kunna se ut som om jag vill göra allt för att få bort kollegan men så är det verkligen inte. Men ett hot är ett hot och jag vet att kollegan under alla år som det varit möte med enhetschefer, kollegor och denna återvändande kollegan, så har hon bara sagt att hon inte alls känner igen beskrivningen av det vi säger. Men det är väl så när man inte mår bra, att man inte ser eller kanske inte vill se, sina brister i stället för att vara glad att man blir uppmärksammad och kan förbättra sig.
Så jag vet ju att hon skulle neka till hotet.
Men nu har jag varit i kontakt med t.f chef (min egen chef är sjukskriven) och bollat lite. Hon förstår hur jag mår och är glad att jag uppmärksammar detta. Chefens rekommendation är ändå att jag talar med kollegan nästa gång vi jobbar ihop och frågar hur hon tänkte. Sedan skall jag återkomma till chefen så får vi se hur det blir.
Ibland känns det som om jag är ensam om att alls bry mig om hur vissa kollegor agerar. Andra säger bara att det inte är någon idé att gå vidare - och då blir slöddret kvar. Ibland känner jag ett behov att som så många andra, blunda för hur vissa kollegor agerar mot vårdtagarna, bara för att slippa engagera mig - men samtidigt skulle jag inte kunna leva med att tysta ner saker som påverkar våra vårdtagare negativt. Dessutom är jag juridiskt bunden att agera. Om jag tyst vänder bort blicken och det kommer fram senare, kan också jag råka ut för anmälan.
Kan jag inte hitta och få ett annat jobb? Ett jobb där sådana här saker inte kan hända - där det inte krävs LEX-anmälningar.... ibland är jag så trött på jobbet att jag bara vill gräva ner mig i havet tills någon knackar mig på axeln och säger: "Du.. Du skall få detta jobbet i stället. Du behövs hos oss och vi ser fram emot samarbetet". Mina kollegor idag - ja, bortsett från ovanstående - samt enhetschefer, vill ha mig kvar på jobbet. Alla uppskattar mig och det värmer mig innerligt. Då har jag ju ändå gjort bra ifrån mig och är en god och omtänksam kollega.
Det är skönt att äntligen våga ta till mig sådant positivt gensvar
Kommentarer
Trackback
