Jag kräks snart
Att behöva gå till ett jobb som verkligen får en att vilja kräkas, skrika och sparka - det är allt annat än en höjdare.
Jobbet i omsorgen är viktigt.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen är A och O för de som får min omvårdnad.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen avlastar oerhört många anhöriga.
Det vet jag.
Att arbeta inom omsorgen innebär att alla litar på mig och mitt omdöme, att utföra mitt arbete på allra bästa sätt.
Det vet jag.
Men jag vet också en annan sak:
Jobbet får mig att vilja kräkas! Jobbet har jag mot min vilja enkom för att en handläggare på arbetsförnedringen krävde det trots att förra handläggaren och jag var på väg åt annat håll med mig - dit jag ville.
Ändå har jag bitit ihop sedan 2005, vidareutbildat mig mot min vilja, gått på timmar tills jag blev inlasad och fick min tjänst - mot min vilja. Jag får inte ens arbeta heltid på en och samma arbetsplats. Vill jag ha heltid "som är en rättighet" enligt Kommunals, måste jag hatta runt i hela kommunen.
Jag vantrivs på min bostadsort och vill inget hellre än tillbaka hem till Göteborg. Men när jag tittar efter arbete jag vill ha, finns bara bemanningsföretag som pyttsar ut folk till diverse företag lite nu och då. Inga garantier.
Jag vill bara här ifrån - men för att få jobb inom kontor och administration, kräver man idag i det närmaste högskola för att svara i telefon.
Jag tappar lusten och humöret, viljan att orka vidare. Jag tappar tålamodet och vill bara skrika.
Men främst vill jag bara kräkas.
Jobbet i omsorgen är viktigt.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen är A och O för de som får min omvårdnad.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen avlastar oerhört många anhöriga.
Det vet jag.
Att arbeta inom omsorgen innebär att alla litar på mig och mitt omdöme, att utföra mitt arbete på allra bästa sätt.
Det vet jag.
Men jag vet också en annan sak:
Jobbet får mig att vilja kräkas! Jobbet har jag mot min vilja enkom för att en handläggare på arbetsförnedringen krävde det trots att förra handläggaren och jag var på väg åt annat håll med mig - dit jag ville.
Ändå har jag bitit ihop sedan 2005, vidareutbildat mig mot min vilja, gått på timmar tills jag blev inlasad och fick min tjänst - mot min vilja. Jag får inte ens arbeta heltid på en och samma arbetsplats. Vill jag ha heltid "som är en rättighet" enligt Kommunals, måste jag hatta runt i hela kommunen.
Jag vantrivs på min bostadsort och vill inget hellre än tillbaka hem till Göteborg. Men när jag tittar efter arbete jag vill ha, finns bara bemanningsföretag som pyttsar ut folk till diverse företag lite nu och då. Inga garantier.
Jag vill bara här ifrån - men för att få jobb inom kontor och administration, kräver man idag i det närmaste högskola för att svara i telefon.
Jag tappar lusten och humöret, viljan att orka vidare. Jag tappar tålamodet och vill bara skrika.
Men främst vill jag bara kräkas.
Insikterna slår hårt
Det händer mycket nu - inte i själva livets varande utan mer inom mig - i själen.
Det gör ont.
"Varför gör det ont?" frågar jag mig - för detta är inget nytt. Det är samma insikter som förut, de som jag trodde jag bearbetat och lagt bakom mig.
Men de slår till igen med förnyad kraft och påminner mig om det avvisade livet, om utanförskapet och att den enda fråga jag just nu har och ständigt har haft är: "Varför har Du alltid avvisat mig?" och den kommer aldrig bli besvarad.
Jag skrev till dem och sa att jag var öppen för samtal, om de ville. Hon skickade ett sms om att ingen var utestängd och bara jag (JAG!!) var redo, så var jag välkommen. Jag hade lite mailkontakt med honom, men med henne som jag ständigt levt i skuggan av, hörde jag inget ifrån.
Så fick jag veta att han låg på sjukhuset i en liten stroke. Det var inte hon som meddelade utan lillasyster. Jag kunde inte sova den natten och valde att maila henne en sista gång. Fråga varför hon inte hörde av sig - om nu ingen är utestängd - och berättade om att han låg på sjukhuset. Jag frågade också om hon ville komma och stanna några dagar - det var så viktigt för henne när jag hade min cancer - så vi kunde reda ut dessa konflikter/missförstånd en gång för alla...
På det kom inget svar.
Jag får inse en gång för alla: Hon väljer den lätta vägen att inte konfrontera mig... att sticka huvudet i sanden och låtsas som om allt är bra.
Hur kan hon leva med sig själv?
Är det konflikt eller osämja mellan något av mina barn och mig ger jag inte upp innan vi fått ordning på det. Det vore min död om något av mina barn inte ville reda ut missförhållanden.
Varför tiger han? På ett sms till honom efter att han kommit från lasarettet, blev svaret långt och han var glad över att jag hört av mig. Nästa gång jag skickade ett sms och hörde så det var bra - då kom ett kort meddelande tillbaka med slutfras: "MVH XXX" Säger man Med vänlig hälsning till sitt barn?
Jag kommer aldrig få svar... frågan kommer ständigt vara obesvarad och den lilla vilsna flickan inom mig kommer alltid att söka efter sina föräldrar - föräldrar som älskar henne för den hon är och inte den de vill hon skall vara.. Hennes tårar kommer ständigt att rinna för att hon aldrig kände sig älskad, inte heller accepterad eller respekterad för att hon valde sin egen väg och ville veta saker om livet, om sig själv men främst varför hon inte kunde få vara en del av den familj som hon föddes in i.
Det gör ont att leva svarslös..... på sitt sätt papperslös och utan historia och veta vem jag är.
Till detta kommer insikten om att jag inte kommer ifrån denna onda stad jag lever i. Jag kommer inte ifrån jobbet och jag undrar hur jag skall orka leva vidare. Det känns som om ett nät av depression kastar sig över mig och för mig bort från livets glädje... men när upplevde jag glädje - sann genomeldad glädje? Har jag alls känt det sedan hösten och vintern 2007-2008?
Nej, jag tror inte det.
Det har varit tomt, tomt och ännu mer tomt.
Men det är på tiden jag sätter bo här i stan. Det är på tiden jag bor in mig, skapar en hemtrivsel så jag i alla fall kan trivas.
Hur skall jag bära mig åt för att skapa den trivseln? Mitt andrum, min borg?
Inte vet jag... men på något sätt måste det gå.
Det gör ont.
"Varför gör det ont?" frågar jag mig - för detta är inget nytt. Det är samma insikter som förut, de som jag trodde jag bearbetat och lagt bakom mig.
Men de slår till igen med förnyad kraft och påminner mig om det avvisade livet, om utanförskapet och att den enda fråga jag just nu har och ständigt har haft är: "Varför har Du alltid avvisat mig?" och den kommer aldrig bli besvarad.
Jag skrev till dem och sa att jag var öppen för samtal, om de ville. Hon skickade ett sms om att ingen var utestängd och bara jag (JAG!!) var redo, så var jag välkommen. Jag hade lite mailkontakt med honom, men med henne som jag ständigt levt i skuggan av, hörde jag inget ifrån.
Så fick jag veta att han låg på sjukhuset i en liten stroke. Det var inte hon som meddelade utan lillasyster. Jag kunde inte sova den natten och valde att maila henne en sista gång. Fråga varför hon inte hörde av sig - om nu ingen är utestängd - och berättade om att han låg på sjukhuset. Jag frågade också om hon ville komma och stanna några dagar - det var så viktigt för henne när jag hade min cancer - så vi kunde reda ut dessa konflikter/missförstånd en gång för alla...
På det kom inget svar.
Jag får inse en gång för alla: Hon väljer den lätta vägen att inte konfrontera mig... att sticka huvudet i sanden och låtsas som om allt är bra.
Hur kan hon leva med sig själv?
Är det konflikt eller osämja mellan något av mina barn och mig ger jag inte upp innan vi fått ordning på det. Det vore min död om något av mina barn inte ville reda ut missförhållanden.
Varför tiger han? På ett sms till honom efter att han kommit från lasarettet, blev svaret långt och han var glad över att jag hört av mig. Nästa gång jag skickade ett sms och hörde så det var bra - då kom ett kort meddelande tillbaka med slutfras: "MVH XXX" Säger man Med vänlig hälsning till sitt barn?
Jag kommer aldrig få svar... frågan kommer ständigt vara obesvarad och den lilla vilsna flickan inom mig kommer alltid att söka efter sina föräldrar - föräldrar som älskar henne för den hon är och inte den de vill hon skall vara.. Hennes tårar kommer ständigt att rinna för att hon aldrig kände sig älskad, inte heller accepterad eller respekterad för att hon valde sin egen väg och ville veta saker om livet, om sig själv men främst varför hon inte kunde få vara en del av den familj som hon föddes in i.
Det gör ont att leva svarslös..... på sitt sätt papperslös och utan historia och veta vem jag är.
Till detta kommer insikten om att jag inte kommer ifrån denna onda stad jag lever i. Jag kommer inte ifrån jobbet och jag undrar hur jag skall orka leva vidare. Det känns som om ett nät av depression kastar sig över mig och för mig bort från livets glädje... men när upplevde jag glädje - sann genomeldad glädje? Har jag alls känt det sedan hösten och vintern 2007-2008?
Nej, jag tror inte det.
Det har varit tomt, tomt och ännu mer tomt.
Men det är på tiden jag sätter bo här i stan. Det är på tiden jag bor in mig, skapar en hemtrivsel så jag i alla fall kan trivas.
Hur skall jag bära mig åt för att skapa den trivseln? Mitt andrum, min borg?
Inte vet jag... men på något sätt måste det gå.
