Vardagstankar

Att behöva gå till ett jobb som verkligen får en att vilja kräkas, skrika och sparka - det är allt annat än en höjdare.

Jobbet i omsorgen är viktigt.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen är A och O för de som får min omvårdnad.
Det vet jag.
Arbetet i omsorgen avlastar oerhört många anhöriga.
Det vet jag.
Att arbeta inom omsorgen innebär att alla litar på mig och mitt omdöme, att utföra mitt arbete på allra bästa sätt.
Det vet jag.

Men jag vet också en annan sak:

Jobbet får mig att vilja kräkas! Jobbet har jag mot min vilja enkom för att en handläggare på arbetsförnedringen krävde det trots att förra handläggaren och jag var på väg åt annat håll med mig - dit jag ville.

Ändå har jag bitit ihop sedan 2005, vidareutbildat mig mot min vilja, gått på timmar tills jag blev inlasad och fick min tjänst - mot min vilja. Jag får inte ens arbeta heltid på en och samma arbetsplats. Vill jag ha heltid "som är en rättighet" enligt Kommunals, måste jag hatta runt i hela kommunen.

Jag vantrivs på min bostadsort och vill inget hellre än tillbaka hem till Göteborg. Men när jag tittar efter arbete jag vill ha, finns bara bemanningsföretag som pyttsar ut folk till diverse företag lite nu och då. Inga garantier.

Jag vill bara här ifrån - men för att få jobb inom kontor och administration, kräver man idag i det närmaste högskola för att svara i telefon.

Jag tappar lusten och humöret, viljan att orka vidare. Jag tappar tålamodet och vill bara skrika.

Men främst vill jag bara kräkas.