Vardagstankar

Dag läggs till dag och jag exploderar snart. Att bo och leva som jag gör, är inget man önskar sig. Inte jag i alla fall.

Visst, jag har en fast tjänst. Jag har tak över huvudet och jag har fått möjligheten att skuldsaners. Det är jag innerligt tacksam för! Men sedan då?

Att bo i en stad där jag inte trivs, att gå till jobbet där jag mår dåligt - och att sedan ha för mycket fritid som jag inte vet vad jag skall göra med - det är helvetet på jorden.

Många skulle nog tycka jag är otacksam som är så mycket ledig. Men förklara då för mig; vad skall jag göra med all den tid jag har? Småbarnsåren är ett minne blott. Detta är idealet för småbarnsföräldrar som vill träffa sina barn mycket mer än vad dagispersonalen gör. Men nu har jag inga småbarn längre. Jag har inga barn boende hemma alls.

Promenra, få frisk luft? Ja, det gör jag men det finns en trötthetsvägg också för det. När jag gått alla gator, sett alla grässtrån och hört alla fåglar sjunga... vart skall jag då gå? Skall det inte längre finnas en orsak till att gå? Jag behöver motivation. Inte leda.

Måla? Teckna? Ja.. men när jag är så splilttrad som jag är nu och inte ens meditation fungerar - då får jag heller inte ro att ta fram papper och penna, duk och målarfärger.

.... och väninnorna arbetar när jag är ledig... och vise versa.

Ett arbete där jag är bara för att få ut min lön - det är inget arbete. Jag behöver stimulans, utmaningar, händelser... samtal och diskussioner, bollkastning.

Det jobb jag har är mest stillasittande - är mest att se till att de som behöver något när de vaknar, får det.. en hand att hålla, ett öra som lyssnar... någon som ger smärtstillande... någon som gör det med engagemang.

Engagemang är något jag inte längre har.

Hur länge till skall jag orka?