Det ständiga utanförskapet
Att ha en familj - var innebär det?
För mig handlar det om att ha människor i sin närhet som är sanna, älskar en villkorslöst och respekterar mig för den jag är och inte för den de vill jag skall vara. Människor som accepterar att jag kanske inte alltid har åsikter som stämmer med deras, som tycker det är okej att jag är ärlig och inte fjäskar, vänder kappan efter vinden.
Det innebär rätt mycket att ha en familj.
Men hur är det när man växer upp och ständigt känner att man inte hör hemma i den familj man befinner sig i? När man ständigt känner ett utanförskap? Det är förmodligen samma känsla som adopterade känner så länge de inte får veta att de är just adopterade.
Jag är inte adopterad. Så mycket vet jag. Födelsejournalen säger sitt och de likheter jag faktiskt har med föräldrarna, är slående. De går inte att ta miste på.
Men vad gör man när den ständiga påminnelsen om mitt utanförskap knackar på dörren och vad jag än säger och gör för att få upp ögonen på omgivningen, inte räcker till? Jag bröt upp från familjen, jag sa mitt hjärtas mening, jag förklarade och förklarade... men talade till döva öron. När jag efter flera år åter öppnade för kontakt, blev svaret i stil med att tolkas som om jag kommit krypande, tiggande om förlåtelse. Det var aldrig så.
Nu har det hänt igen... alla år och all hjärtas mening är helt bortkastad. Återigen knackar påminnelsen på dörren om att jag inte är en del av den familj jag är född i. Återigen ställs jag längst ner på listan och ännu längre ner, om så är möjligt.
Varför har de inte velat lära känna mig i stället för att döma mig utifrån den jag är? En varm, vänlig person med stort hjärta som försöker leva som jag lär i uppriktighet med omdöme. Varför bara döma mig utifrån det som är lättast: fördomarna?
Det gör ont - så vansinnigt ont att växa upp utan familjetillhörigheten. Det gör ont att aldrig få ett svar på vad jag gjorde för del den där dagen då jag föddes. Det är kränkande att ingen vågar berätta varför jag inte är välkommen, varför jag alltid tvingats stå utanför och titta in.
Visserligen är det ofta en falsk gemenskap i familjen - det vet jag sedan tidigare. En falskhet jag inte vill dela. Men varför kan jag ändå inte få veta vad som är fel med att jag står för den jag är? Föräldrarna lärde mig att vara ärlig och rak - men det gällde visst bara när det inte var obekvämt för dem. Nå, dem skall jag inte säga.. det gäller henne. Hon vill ha ärlighet så länge den inte sårar henne. Annars får jag gärna ljuga så hon blir glad.
Detta ständiga utanförskap tär på själen...
Vem är jag egentligen?
För mig handlar det om att ha människor i sin närhet som är sanna, älskar en villkorslöst och respekterar mig för den jag är och inte för den de vill jag skall vara. Människor som accepterar att jag kanske inte alltid har åsikter som stämmer med deras, som tycker det är okej att jag är ärlig och inte fjäskar, vänder kappan efter vinden.
Det innebär rätt mycket att ha en familj.
Men hur är det när man växer upp och ständigt känner att man inte hör hemma i den familj man befinner sig i? När man ständigt känner ett utanförskap? Det är förmodligen samma känsla som adopterade känner så länge de inte får veta att de är just adopterade.
Jag är inte adopterad. Så mycket vet jag. Födelsejournalen säger sitt och de likheter jag faktiskt har med föräldrarna, är slående. De går inte att ta miste på.
Men vad gör man när den ständiga påminnelsen om mitt utanförskap knackar på dörren och vad jag än säger och gör för att få upp ögonen på omgivningen, inte räcker till? Jag bröt upp från familjen, jag sa mitt hjärtas mening, jag förklarade och förklarade... men talade till döva öron. När jag efter flera år åter öppnade för kontakt, blev svaret i stil med att tolkas som om jag kommit krypande, tiggande om förlåtelse. Det var aldrig så.
Nu har det hänt igen... alla år och all hjärtas mening är helt bortkastad. Återigen knackar påminnelsen på dörren om att jag inte är en del av den familj jag är född i. Återigen ställs jag längst ner på listan och ännu längre ner, om så är möjligt.
Varför har de inte velat lära känna mig i stället för att döma mig utifrån den jag är? En varm, vänlig person med stort hjärta som försöker leva som jag lär i uppriktighet med omdöme. Varför bara döma mig utifrån det som är lättast: fördomarna?
Det gör ont - så vansinnigt ont att växa upp utan familjetillhörigheten. Det gör ont att aldrig få ett svar på vad jag gjorde för del den där dagen då jag föddes. Det är kränkande att ingen vågar berätta varför jag inte är välkommen, varför jag alltid tvingats stå utanför och titta in.
Visserligen är det ofta en falsk gemenskap i familjen - det vet jag sedan tidigare. En falskhet jag inte vill dela. Men varför kan jag ändå inte få veta vad som är fel med att jag står för den jag är? Föräldrarna lärde mig att vara ärlig och rak - men det gällde visst bara när det inte var obekvämt för dem. Nå, dem skall jag inte säga.. det gäller henne. Hon vill ha ärlighet så länge den inte sårar henne. Annars får jag gärna ljuga så hon blir glad.
Detta ständiga utanförskap tär på själen...
Vem är jag egentligen?
Kommentarer
Trackback
