Vardagstankar

Varför är det ständigt så att livets motståndsrörelser tar tag i ens liv och ställer sig i vägen? Det som borde vara lätt är svårt och det som är svårt är ännu svårare.

Att hitta bostad och jobb på annan ort - en älskad storstad - det trodde jag inte skulle vara så svårt som det är. Kompetensen finns så varför detta ständiga "Tack för visat intresse men... " På senaste dylika svar mailade jag tillbaka och undrade om det var något i min kompetens och i så fall vad, som saknades. Men svaret var att kompetensen saknades inte men det var flera hundra sökande och urvalet svårt.

Det kan ju vara så att det beror på att jag inte bor på orten än - trots att jag sagt att det inte är problem med den saken. Bostad är ordnad bara jag får jobb.

Att inte trivas i staden där jag bor och än mindre på arbetsplatsen gör att humöret sjunker och jag vill bara skrika rakt ut! Sparka på papperskorgar och spotta, fräsa åt gamla tanter som gnäller och gubbar som går i vägen. Jag vill hytta finger åt ungar som sparkar boll mot husfasaden och kastar kottar på fönstren. Jag vill bara vråla ut min frustration och komma till sans....

... men inget av allt detta gör jag.

Biter ihop gör jag däremot. Går till jobbet och gör mitt yttersta. Går runt på gatorna för att få dagarna att gå.... spelar meningslösa spel på internet och deppar ner i avgrundens svarta hål.

När skall livet ständiga irrvägar rakna ut och visa mig vägen fram?

När skall det bli min tur - detta år som skulle vara mitt år?

Vissa saker går bra. Det säger jag inget om. Skuldsaneringens första stapplande år har snart passerat och det är bara 4 år kvar. Smärtfritt än så länge. Jag ser ljuset, som det så vackert heter. Jag ser slutet på detta ekonomiska motstånd och jag är snart fri på många sätt. För detta är jag innerligt obeskrivligt tacksam.

Men jag vill ju här ifrån. Jag vill till annat jobb.

Jag önskar att livets irrvägar raknar ut och visar mig vägen fram.