Det gör ont
Att leva i ett förhållande med misshandel av olika slag, är svårt. Den oförstående säger: Det är bara att gå.
Men så enkelt är det inte. Mig tog det 15 år och 3 barn. Kanske mina viktigaste 15 år - från 16 års ålder. Men det gick.
Att leva i ett sådant förhållande innebär känslomässig utpressning och misshandel utöver den fysiska. Det krävs mod och planering att komma ifrån. Planering som kan gå i stöpet och som ger än värre koncekvenser.
Men hur det nu är, så handlar inte detta om mig utan en närstående kvinna. Jag hade mina misstankar sedan flera år att det inte bara handlade om alkohol, utan också om destruktivitet. När jag såg de blå märkena i ansiktet, på halsen, på armarna frågade jag rakt ut men hon nekade och tittade ner med blicken. Alla de där små tecknen som talade sitt tydliga språk gjorde ig övertygad.
Men så kom den där dagen fredag den trettonde då polisen återigen hämtade mannen efter att grannarna återigen ringt. Hon lovade att nu fick det vara nog! Hon berättade om en del av det som hänt, att det eskalerat de senaste åren men nu fick det vara nog! Polisen höll mannen anhållen, den kvinnliga åklagaren ville ha det så. Kvinnan fick mycket stöd av polisen som ringde flera gånger och frågade hur hon hade det, om hon önskade besöksförbud osv. Men allt låg trots allt hos åklagaren.
Polisen ringde mig också och ställde frågor, mina iakktagelser med mera. Vi träffades en del, åt middag hos mig tillsammans med hennes 18-årige son som inte velat komma och hälsa på sin mor pga mannen. Pojken hade sedan separationen bott hos sin far för att slippa byta skola och kamrater. En lösning som fungerat tills hon flyttade ihop med den nye mannen.
Kvinnan skulle till polishuset för kompletterande förhör/frågeställningar och åkte därifrån nöjd. Mannen skulle hållas i förvar tills huvudförhandlingarna.
Samma eftermiddag ringde hon mig och undrade hur snart jag var hemma. Kunde jag komma förbi henne när jag kom hem? Jag hörde på rösten att något hänt... hon stod på busshållplatsen med två kassar kläder. Mannen var släppt!! Nya MANLIGA åklagaren fann inga bevis för misshandel och kvinnofridskränkning - och gissa vem som var topp tunnor rasande när han anlände hållplatsen efter att ha ringt henne och krävt få sina saker.
Hon var rädd, orolig och nära gråten men höll sig lugn. Han gapade och skrek, det saknades en väska, en keps bla bla bla och hon gick hem för att hämta det han saknade för stunden. "Nu klarar jag mig själv. Det var bara det första mötet jag var rädd för... " sa hon.
En timme senare ringde hon och meddelade att han hälsade en ursäkt för att han fräst åt mig, men att allt var lugnt och han åkt vidare. Någon nyckel skulle han inte få.
Vi gick på bio samma dag som the Boss spelade. Men så snart vi kom ut ur biografen ringde hon honom. Det hörde jag på rösten... och sedan kom ursäkterna för att inte träffas.. den avstängda mobiltelefonen.. "migränen".... och nu är det som vanligt igen.
Hon har inget sagt, men jag hörde honom i bakgrunden igår när jag ringde. Jag blev så förbannad!! Vad får henne att han är värd att bli ihjälslagen för? Vad får henne att han är värd att riskera att hennes son blir moderslös, hans eventuellt framtida barn inte får ha sin farmor? Vad får henne att tro att han blir bättre än sin sista fylla och senaste misshandel?
Men jag får inte ta åt mig.. hon gör sina val och jag måste acceptera det utan att säga så mycket.. bara finnas tillhands när hon behöver. Men det gör ont, så inihelvetes ont att veta att hon förmodligen inte klarar sig ur detta innan det är för sent.. och till dess får jag lita på att hennes grannar ringer polisen om och om igen. Själv tar jag mina rundor runt där hon bor för att kolla om jag hör något.. eller om jag träffar på dem. De måste ju ut med hundarna ibland.
Jag vet hur svårt det är att ta sig ur sådana relationer - jag vet hur man blir manipulerad så man inte orkar. Hade den kvinnliga åklagaren fått sitta kvar, hade detta inte skett. Han hade fått stanna kvar i förvar, hon hade haft en möjlighet att låta varje dag vara en dag av läkning och styrka, där han inte hade möjlighet att påverka henne. Men allt jag kan göra nu, är att försöka att inte låta det göra allt för ont och finnas här när hon behöver mig.
Nya tag - mycket har hänt
Jag sa upp mig 16/1 -12 och det ångrar jag inte en sekund. I ett enda slag förändrades mitt liv. Jag stängde en dörr bakom mig och inom 48 timmar öppnades nya.
Det var helt galet! Här har jag i flera år försökt komma till en lösning som ger mig en biljett bort från Kalmar och när jag väl vågade släppa taget, då kom öppningarna.
Det kom först ett erbjudande om bostad! Jag sökte direkt den lägenheten och kunde få den - om jag kunde visa intyg på att jag fått jobb.
Det var där kruxet var: jag hade fått löfte från ett bemanningsföretag att få arbeta som undersköterska i Norge. SMS började rulla in men något intyg ville de inte skicka eftersom alla mina papper - inkl den dyra kostnaden för licensen ännu hade månader framför sig innan de var klara. Men de ville jag skulle jobba?
Nå, jag backade på jobbet och tog kontakt med den enhetschef jag varit i kontakt med tidigare på ett av Göteborgs större sjukhus. Där var jag välkommen som tim- och sommarvikarie med omedelbar verkan! Då var det ju det där med bostad. Nå, P hade lovat mig att få hyra rum av honom så jag skickade ett mail och frågade om erbjudandet stod öppet - och det gjorde det. Bara 4 dagar innan jag for till Egypten ringde P och gav klartecken!
Efter 2 v i underbara Egypten, hade jag en vecka kvar innan jag skulle flytta. Packningen var klar, en av sönerna med god vän tog över lägenheten och vips, så var jag iväg.
Jag installerade mig hos P och två veckor senare började jag jobba! Åh, vad jag älskade detta ställe! En härlig avdelning med underbara kollegor! Varje dag var en källa till varm och innerlig glädje och trivsel! När kände jag det i Kalmar?
Två veckor efter att jag flyttat in, hade jag erbjudanden om förstahandskontrakt på TVÅ lägenheter från kommande månadsskifte!! Men hallå! Hur bra kunde det gå? Kontrakt skrevs och sönerna kom med mitt bohag, som stod kvar i förrådet i Kalmar.
Två månader efter att jag började min tjänst som tim-vikarie, ringde chefen och undrade om jag var intresserad av en tjänst, heltid, från hösten efter sommarvikariatet. OM jag var!! Två dagar senare stod jag med TVÅ olika tjänster att få! Helt galet!
Så i skrivande stund kan jag bara säga att allt blev bra till slut. Jag orkade och vågade säga upp mig, kasta mig ut i tomma intet utan någon säkerhet men med förtröstan om att det verkligen skulle lösa sig.
Trivs på jobbet med kollegorna gör jag ännu och varje dag är en glädjens dag att gå till jobbet! Vårdavdelningen är medicinsk och det är många äldre där som kommer och går, kommer tillbaka och går hem igen.. och andra kommer och går aldrig mer hem. Men varje dag lär jag mig något nytt, varje dag är en ny utmaning och ny anledning till glädje.
Det är mycket som hänt på kort tid och jag gör vad jag kan för att hänga med i svängarna.
Det var helt galet! Här har jag i flera år försökt komma till en lösning som ger mig en biljett bort från Kalmar och när jag väl vågade släppa taget, då kom öppningarna.
Det kom först ett erbjudande om bostad! Jag sökte direkt den lägenheten och kunde få den - om jag kunde visa intyg på att jag fått jobb.
Det var där kruxet var: jag hade fått löfte från ett bemanningsföretag att få arbeta som undersköterska i Norge. SMS började rulla in men något intyg ville de inte skicka eftersom alla mina papper - inkl den dyra kostnaden för licensen ännu hade månader framför sig innan de var klara. Men de ville jag skulle jobba?
Nå, jag backade på jobbet och tog kontakt med den enhetschef jag varit i kontakt med tidigare på ett av Göteborgs större sjukhus. Där var jag välkommen som tim- och sommarvikarie med omedelbar verkan! Då var det ju det där med bostad. Nå, P hade lovat mig att få hyra rum av honom så jag skickade ett mail och frågade om erbjudandet stod öppet - och det gjorde det. Bara 4 dagar innan jag for till Egypten ringde P och gav klartecken!
Efter 2 v i underbara Egypten, hade jag en vecka kvar innan jag skulle flytta. Packningen var klar, en av sönerna med god vän tog över lägenheten och vips, så var jag iväg.
Jag installerade mig hos P och två veckor senare började jag jobba! Åh, vad jag älskade detta ställe! En härlig avdelning med underbara kollegor! Varje dag var en källa till varm och innerlig glädje och trivsel! När kände jag det i Kalmar?
Två veckor efter att jag flyttat in, hade jag erbjudanden om förstahandskontrakt på TVÅ lägenheter från kommande månadsskifte!! Men hallå! Hur bra kunde det gå? Kontrakt skrevs och sönerna kom med mitt bohag, som stod kvar i förrådet i Kalmar.
Två månader efter att jag började min tjänst som tim-vikarie, ringde chefen och undrade om jag var intresserad av en tjänst, heltid, från hösten efter sommarvikariatet. OM jag var!! Två dagar senare stod jag med TVÅ olika tjänster att få! Helt galet!
Så i skrivande stund kan jag bara säga att allt blev bra till slut. Jag orkade och vågade säga upp mig, kasta mig ut i tomma intet utan någon säkerhet men med förtröstan om att det verkligen skulle lösa sig.
Trivs på jobbet med kollegorna gör jag ännu och varje dag är en glädjens dag att gå till jobbet! Vårdavdelningen är medicinsk och det är många äldre där som kommer och går, kommer tillbaka och går hem igen.. och andra kommer och går aldrig mer hem. Men varje dag lär jag mig något nytt, varje dag är en ny utmaning och ny anledning till glädje.
Det är mycket som hänt på kort tid och jag gör vad jag kan för att hänga med i svängarna.
