Vardagstankar

Att leva i ett förhållande med misshandel av olika slag, är svårt. Den oförstående säger: Det är bara att gå.

 

Men så enkelt är det inte. Mig tog det 15 år och 3 barn. Kanske mina viktigaste 15 år - från 16 års ålder. Men det gick.

 

Att leva i ett sådant förhållande innebär känslomässig utpressning och misshandel utöver den fysiska. Det krävs mod och planering att komma ifrån. Planering som kan gå i stöpet och som ger än värre koncekvenser.

 

Men hur det nu är, så handlar inte detta om mig utan en närstående kvinna. Jag hade mina misstankar sedan flera år att det inte bara handlade om alkohol, utan också om destruktivitet. När jag såg de blå märkena i ansiktet, på halsen, på armarna frågade jag rakt ut men hon nekade och tittade ner med blicken. Alla de där små tecknen som talade sitt tydliga språk gjorde ig övertygad.

 

Men så kom den där dagen fredag den trettonde då polisen återigen hämtade mannen efter att grannarna återigen ringt. Hon lovade att nu fick det vara nog! Hon berättade om en del av det som hänt, att det eskalerat de senaste åren men nu fick det vara nog! Polisen höll mannen anhållen, den kvinnliga åklagaren ville ha det så. Kvinnan fick mycket stöd av polisen som ringde flera gånger och frågade hur hon hade det, om hon önskade besöksförbud osv. Men allt låg trots allt hos åklagaren.

 

Polisen ringde mig också och ställde frågor, mina iakktagelser med mera. Vi träffades en del, åt middag hos mig tillsammans med hennes 18-årige son som inte velat komma och hälsa på sin mor pga mannen. Pojken hade sedan separationen bott hos sin far för att slippa byta skola och kamrater. En lösning som fungerat tills hon flyttade ihop med den nye mannen.

 

Kvinnan skulle till polishuset för kompletterande förhör/frågeställningar och åkte därifrån nöjd. Mannen skulle hållas i förvar tills huvudförhandlingarna.

 

Samma eftermiddag ringde hon mig och undrade hur snart jag var hemma. Kunde jag komma förbi henne när jag kom hem? Jag hörde på rösten att något hänt... hon stod på busshållplatsen med två kassar kläder. Mannen var släppt!! Nya MANLIGA åklagaren fann inga bevis för misshandel och kvinnofridskränkning - och gissa vem som var topp tunnor rasande när han anlände hållplatsen efter att ha ringt henne och krävt få sina saker.

 

Hon var rädd, orolig och nära gråten men höll sig lugn. Han gapade och skrek, det saknades en väska, en keps bla bla bla och hon gick hem för att hämta det han saknade för stunden. "Nu klarar jag mig själv. Det var bara det första mötet jag var rädd för... " sa hon.

 

En timme senare ringde hon och meddelade att han hälsade en ursäkt för att han fräst åt mig, men att allt var lugnt och han åkt vidare. Någon nyckel skulle han inte få.

 

Vi gick på bio samma dag som the Boss spelade. Men så snart vi kom ut ur biografen ringde hon honom. Det hörde jag på rösten... och sedan kom ursäkterna för att inte träffas.. den avstängda mobiltelefonen.. "migränen".... och nu är det som vanligt igen.

 

Hon har inget sagt, men jag hörde honom i bakgrunden igår när jag ringde. Jag blev så förbannad!! Vad får henne att han är värd att bli ihjälslagen för? Vad får henne att han är värd att riskera att hennes son blir moderslös, hans eventuellt framtida barn inte får ha sin farmor? Vad får henne att tro att han blir bättre än sin sista fylla och senaste misshandel?

 

Men jag får inte ta åt mig.. hon gör sina val och jag måste acceptera det utan att säga så mycket.. bara finnas tillhands när hon behöver. Men det gör ont, så inihelvetes ont att veta att hon förmodligen inte klarar sig ur detta innan det är för sent.. och till dess får jag lita på att hennes grannar ringer polisen om och om igen. Själv tar jag mina rundor runt där hon bor för att kolla om jag hör något.. eller om jag träffar på dem. De måste ju ut med hundarna ibland.

 

Jag vet hur svårt det är att ta sig ur sådana relationer - jag vet hur man blir manipulerad så man inte orkar. Hade den kvinnliga åklagaren fått sitta kvar, hade detta inte skett. Han hade fått stanna kvar i förvar, hon hade haft en möjlighet att låta varje dag vara en dag av läkning och styrka, där han inte hade möjlighet att påverka henne. Men allt jag kan göra nu, är att försöka att inte låta det göra allt för ont och finnas här när hon behöver mig.