Den fyrkantiga lådan
Det är nu några dagar sedan beskedet om Stefans död kom. Inget ont som inte för något gott med sig. Jag har röjt i lådor och papper, hittat ännu fler brev och kort från honom. Läst, gråtit och läst igen. Smärtan är så stor. Så länge han levde - så länge jag trodde han levde - fanns ju hoppet att vi skulle ha möjlighet att träffas igen. Möjlighet att gå ut i skogen en natt och bara tyst dela våra tankar och njuta av skogens liv.
Möjligheten att än en gång sitta och filosofera kring livet och allt som sker och inte sker. Det fanns möjlighet att återigen uppta skrivkontakten för att dela tankar.
Plötsligt finns inga fler möjligheter.
Tårarna har runnit, precis som när Tommy dog. Men detta är större på något vis. Om jag hade en enäggstvillig, så vore det Stefan. Det är väl enklaste sättet att beskriva vår relation.
Samtidigt som jag läser hans brev, minns våra tankar och funderingar kring livet - så dyker den där känslan upp igen som jag alltid bär med mig: att jag sitter i en fyrkantig låda med oflyttbara väggar som gör det omöjligt för mig att explodera ut i det liv som är jag. Inom mig finns alltid den där känslan av att mitt utrymme är för trångt, att det är så mycket som vill ut och att jag är förbunden till bofastheten.
Jag tog fram färger, penslar och en målarduk idag. Till och med duken har sina begränsningar och en dag skall jag - hur jag nu än skall bära mig åt - gå på konstskolan. Men det kan inte bli än på några år. Det är 4 år kvar av ansvar - min skuldsanering - och sedan får det bli bild och form för att sedan gå vidare - och då kanske jag också kommer iväg utanför den fyrkantiga lådan.
Då kanske jag får utlopp för sorgen över händelser i livet, över människor som lämnat oss - mig - och då kanske jag inser att jag inte behöver de där som jag alltid finns för men som aldrig någonsin sagt till mig:"Jag finns här för Dig. Jag kommer förbi och sitter hos Dig en stund". I alla fall kommer det inte från de som finns här nära. Alla sorger har jag tvingats gråta mig igenom med endast min egen axel som stöd. Det har varit lite vingligt ibland, vill jag lova.
Men men.. livet är som det är och vi är alltid på rätt plats vid rätt tid - för vi kan aldrig vara någon annanstans än där vi för stunden befinner oss.
.. och just nu är det min fyrkantiga låda som jag skall befinna mig i.
Möjligheten att än en gång sitta och filosofera kring livet och allt som sker och inte sker. Det fanns möjlighet att återigen uppta skrivkontakten för att dela tankar.
Plötsligt finns inga fler möjligheter.
Tårarna har runnit, precis som när Tommy dog. Men detta är större på något vis. Om jag hade en enäggstvillig, så vore det Stefan. Det är väl enklaste sättet att beskriva vår relation.
Samtidigt som jag läser hans brev, minns våra tankar och funderingar kring livet - så dyker den där känslan upp igen som jag alltid bär med mig: att jag sitter i en fyrkantig låda med oflyttbara väggar som gör det omöjligt för mig att explodera ut i det liv som är jag. Inom mig finns alltid den där känslan av att mitt utrymme är för trångt, att det är så mycket som vill ut och att jag är förbunden till bofastheten.
Jag tog fram färger, penslar och en målarduk idag. Till och med duken har sina begränsningar och en dag skall jag - hur jag nu än skall bära mig åt - gå på konstskolan. Men det kan inte bli än på några år. Det är 4 år kvar av ansvar - min skuldsanering - och sedan får det bli bild och form för att sedan gå vidare - och då kanske jag också kommer iväg utanför den fyrkantiga lådan.
Då kanske jag får utlopp för sorgen över händelser i livet, över människor som lämnat oss - mig - och då kanske jag inser att jag inte behöver de där som jag alltid finns för men som aldrig någonsin sagt till mig:"Jag finns här för Dig. Jag kommer förbi och sitter hos Dig en stund". I alla fall kommer det inte från de som finns här nära. Alla sorger har jag tvingats gråta mig igenom med endast min egen axel som stöd. Det har varit lite vingligt ibland, vill jag lova.
Men men.. livet är som det är och vi är alltid på rätt plats vid rätt tid - för vi kan aldrig vara någon annanstans än där vi för stunden befinner oss.
.. och just nu är det min fyrkantiga låda som jag skall befinna mig i.
Dödsbud
När jag bodde i byn, träffade jag på en underbar man. Han var hemvändare till byn och alla talade om hans återkomst. Han var nästan gud fader själv - eller i alla fall den som alla ville prata med. Självklart var jag nyfiken på vem han var, denne Stefan som fanns på allas läppar.
En dag när jag kom till Hasse, såg jag ett par skor i hallen som var målad med olikfärgade prickar. "Undra vem det är" tänkte jag - och såg en man som mer påminde om en buddistmunk än något annat. Något i stämningen gjorde att vi inte låtsades om varandra - inte mer än ett kort hej. Senare på kvällen skulle jag vara chaufför till en kräftskiva och buddistmunken satte sig i baksätet - i mitten. Våra ögon möttes en tusendels sekund och sedan var det som om vi åter igen inte existerade för varandra.
Skorna var hans.
Tiden gick och jag grunnade lite på mannen ifråga. En dag mötte jag honom av en tillfällighet vid systerns kiosk och vi kom i samspråk. Samtalet var trevligt och inte alls tvunget och han gick med mig hem på en kopp te. Vi fortsatte att träffas och prata om livet och han berättade om sina betraktelser kring mig; att jag inte drack alkohol, att jag inte var som alla andra.
Ju mer vi talade detso mer kom det fram hur vi upplevde det där första mötet hemma hos Hasse. Vi hade båda blivit så chockade över att åter igen mötas, så vi stängde av.
Åter igen - ja, det var återigen fast det hade vi ingen aning om först. Det kom fram att vi bodde grannar som små och eftersom han är 5 år äldre än mig, så var han för gammal för att leka med mig. Vi talade om våra gemensamma minnen från min födelsestad. Det var en brand i ett hus uppe på ett berg. Min bästis Janne och jag hade nyfiket på barns vis, gått till gatan där det brann. Vi gick halvvägs upp i backen för att betrakta branden. Detta är mitt starkaste minne från min födelsestad.
Att jag berättade om denna händelse för Stefan, berodde på att han berättade om hur deras hus brann ner och att man då misstänkte att det handlade om försäkringsbedrägeri. Pappan tog senare livet av sin hustru och sig själv och lämnade barnen åt sitt öde hos släktingar som inte var så trevliga.
När Stefan berättade om branden, såg jag minnet för mitt inre och frågade om huset låg på en viss gata.. och så var det. Stefan och jag hade stått bara meterna ifrån varandra - men det visste vi inte då. Inte innan vi berättade om det.
En annan sak som var facinerande med honom var att han var så lik min far till både utseende och kroppspsråk. Men det kunde inte vara så att han var min halvbror - han hade påbrå från ett grannland och det hade inte jag. Senare framkom det att också jag hade anor från samma grannland och det framkom efter att en kusin till mig gjort släktforskning. Det visade sig att min farmor kom från ett grannland men hade vuxit upp i ett annat grannland, det jag visste om. Det var en skam på den tiden att komma från just det landet och dessutom ha samiskt påbrå! Plötsligt föll många bitar på plats.
Hur det nu var, så var vi tvillingsjälar, Stefan och jag. Vi visste när den andre var på väg för att hälsa på. Plötsligt fick jag en ingivelse att koka tevatten för jag visste att Stefan skulle komma. Samma var det för honom. När jag knackade på dörren hade han just tagit fram två koppar för att drick te ur. Vi var verkligen sammansvetsade.
Vi inledde också ett mer intimt förhållande och det varade en tid. Dock fanns det en del olikheter som gjorde att vi inte kunde fortsätta som par, men vi fortsatte som goda vänner. En vinternatt då barnen var hos sin far, kunde jag inte sova utan gick hem till Stefan. Han i sin tur kunde inte heller sova så vi klädde oss varmt, och gick in i skogen i tystnad - vi gick längs gamla järnvägen och stannade på järnvägsbron mitt ute i ingenstans. Fortfarande tysta. Det enda vi hörde var knastret under våra skor - det var drivor med snö och -32 grader och endast månen lyste upp vår väg.
När vi stått där en stund och lyssnat på skogens ljud, vände vi lika tysta tillbaka till byn. När våra vägar skulle skiljas åt, smekte han min kind och visakde: "Du har frost i ansiktshåret. Det är så vackert" och så kramade vi varandra god natt.
Det var så det var - att umgås med Stefan. Vackert, känslofyllt, naket och klart. Hans konstnärliga sida kom fram i allt han företog sig. Vi bytte brev och tankar. Jag la brev i hans låda - han kom och la sina brev i min låda. Teckningar och målningar, bilder och skisser på bilder han tänkte måla.
Barnen och flyttade och han hälsade på. Plötsligt blev det tyst ifrån honom. Han skulle på semester i Asien och tystnaden blev total. Plötsligt flera månader senare kom ett vykort: "Det blev en längre resa än jag tänkte" och jag var glad över att höra ifrån honom.
En natt kl 02 ringde telefonen. Det var Stefan som stod på flygplatsen. Han hade varit i Sverige en månad för att fixa alla papper för han flyttade till asien! Men jösses! HAN LÄMNADE LANDET! Precis vad jag ville göra och fortfarande vill.
Så kom tsunamin och jag blev orolig över om han fanns just där. Jag skickade ett sms och väntade på svar - och väntade och väntade.... och efter en vecka kom det. Han bodde inte just i närheten där det hade hänt som värst och sedan blev det tyst igen.
Åren gick och jag tog fram breven ibland och läste, mindes. Ett par av hans tavlor hänger på mina väggar, varav den ena i sovrummet, så han finns ständigt i mina tankar. Hade han det bra? Levde han ett gott liv? Kunde han leva på sin konst? Ett av vykorten han skickade stod det att "frugan hälsar" så han hade tydligen träffat en kvinna att dela sitt liv med. Hade de ett gott liv tillsammans?
En av hans tavlor "Trollkarlens rock" hade en förmåga att ramla ner från väggen utan att kroken den hängde på, var skadad. Någon lyfte av tavlan och lät den falla till golvet. Det hände 3-4 gånger och min äldste son undrade ibland vad det var frågan om eftersom glaset aldrig gick sönder. Jag trodde det var Stefan som ville något från Asien.
Så kom fejjan in i mitt liv och jag övervägde om jag skulle kontakta Stefans syster för att höra hur det var med honom. Men jag tvekade - kanske kom hon inte ihåg mig. "En annan dag" tänkte jag....
Så kom den där dagen för ca 3 veckor sedan då en annan av hans verk "Livet är en tuff bransch" föll ner och slog sönder en sladd som låg precis nedanför, men glaset höll. "Vad vill Du nu, Stefan" tänkte jag och funderade på om jag skulle ta den där kontakten med systern ändå. Jag såg att hon fanns på fejjan men lät bli ändå - den där känslan av att inte vilja tränga mig på kom över mig.
Men så höll jag på att möblera om och flytta tavlor och plötsligt sat jag vid datorn och loggade in på fejjan. Sökte på systern och skrev ett meddelande. Berättade vem jag var och undrade hur det var med Stefan.
Svaret kom. Hon mindes mig och hade en mycket tråkig sak att berätta. Stefan dog för ca 2 år sedan. Jag ställde inga frågor utan tackade för informationen och hoppades att Stefan i alla fall hade ett gott liv under sina år i Asien.
Det är aldrig roligt när någon dör och det är aldrig roligt att få dessa besked. Men nu har det gått några år sedan han dog, det är några år sedan vi sist hade kontakt och jag tror han tänkte på mig ibland.
Det enda jag hoppas är att han hade ett underbart liv där han levde och bodde. Jag kände till hans livshistoria och han hade verkligen levt ett hårt liv.
Jag kommer fortsätta att ta fram de där breven ibland, titta på teckningar och skisser... och minns honom som en del av mitt liv - allt sedan småbarnsåren - den del av min själ, den som alltid visste ....
En dag när jag kom till Hasse, såg jag ett par skor i hallen som var målad med olikfärgade prickar. "Undra vem det är" tänkte jag - och såg en man som mer påminde om en buddistmunk än något annat. Något i stämningen gjorde att vi inte låtsades om varandra - inte mer än ett kort hej. Senare på kvällen skulle jag vara chaufför till en kräftskiva och buddistmunken satte sig i baksätet - i mitten. Våra ögon möttes en tusendels sekund och sedan var det som om vi åter igen inte existerade för varandra.
Skorna var hans.
Tiden gick och jag grunnade lite på mannen ifråga. En dag mötte jag honom av en tillfällighet vid systerns kiosk och vi kom i samspråk. Samtalet var trevligt och inte alls tvunget och han gick med mig hem på en kopp te. Vi fortsatte att träffas och prata om livet och han berättade om sina betraktelser kring mig; att jag inte drack alkohol, att jag inte var som alla andra.
Ju mer vi talade detso mer kom det fram hur vi upplevde det där första mötet hemma hos Hasse. Vi hade båda blivit så chockade över att åter igen mötas, så vi stängde av.
Åter igen - ja, det var återigen fast det hade vi ingen aning om först. Det kom fram att vi bodde grannar som små och eftersom han är 5 år äldre än mig, så var han för gammal för att leka med mig. Vi talade om våra gemensamma minnen från min födelsestad. Det var en brand i ett hus uppe på ett berg. Min bästis Janne och jag hade nyfiket på barns vis, gått till gatan där det brann. Vi gick halvvägs upp i backen för att betrakta branden. Detta är mitt starkaste minne från min födelsestad.
Att jag berättade om denna händelse för Stefan, berodde på att han berättade om hur deras hus brann ner och att man då misstänkte att det handlade om försäkringsbedrägeri. Pappan tog senare livet av sin hustru och sig själv och lämnade barnen åt sitt öde hos släktingar som inte var så trevliga.
När Stefan berättade om branden, såg jag minnet för mitt inre och frågade om huset låg på en viss gata.. och så var det. Stefan och jag hade stått bara meterna ifrån varandra - men det visste vi inte då. Inte innan vi berättade om det.
En annan sak som var facinerande med honom var att han var så lik min far till både utseende och kroppspsråk. Men det kunde inte vara så att han var min halvbror - han hade påbrå från ett grannland och det hade inte jag. Senare framkom det att också jag hade anor från samma grannland och det framkom efter att en kusin till mig gjort släktforskning. Det visade sig att min farmor kom från ett grannland men hade vuxit upp i ett annat grannland, det jag visste om. Det var en skam på den tiden att komma från just det landet och dessutom ha samiskt påbrå! Plötsligt föll många bitar på plats.
Hur det nu var, så var vi tvillingsjälar, Stefan och jag. Vi visste när den andre var på väg för att hälsa på. Plötsligt fick jag en ingivelse att koka tevatten för jag visste att Stefan skulle komma. Samma var det för honom. När jag knackade på dörren hade han just tagit fram två koppar för att drick te ur. Vi var verkligen sammansvetsade.
Vi inledde också ett mer intimt förhållande och det varade en tid. Dock fanns det en del olikheter som gjorde att vi inte kunde fortsätta som par, men vi fortsatte som goda vänner. En vinternatt då barnen var hos sin far, kunde jag inte sova utan gick hem till Stefan. Han i sin tur kunde inte heller sova så vi klädde oss varmt, och gick in i skogen i tystnad - vi gick längs gamla järnvägen och stannade på järnvägsbron mitt ute i ingenstans. Fortfarande tysta. Det enda vi hörde var knastret under våra skor - det var drivor med snö och -32 grader och endast månen lyste upp vår väg.
När vi stått där en stund och lyssnat på skogens ljud, vände vi lika tysta tillbaka till byn. När våra vägar skulle skiljas åt, smekte han min kind och visakde: "Du har frost i ansiktshåret. Det är så vackert" och så kramade vi varandra god natt.
Det var så det var - att umgås med Stefan. Vackert, känslofyllt, naket och klart. Hans konstnärliga sida kom fram i allt han företog sig. Vi bytte brev och tankar. Jag la brev i hans låda - han kom och la sina brev i min låda. Teckningar och målningar, bilder och skisser på bilder han tänkte måla.
Barnen och flyttade och han hälsade på. Plötsligt blev det tyst ifrån honom. Han skulle på semester i Asien och tystnaden blev total. Plötsligt flera månader senare kom ett vykort: "Det blev en längre resa än jag tänkte" och jag var glad över att höra ifrån honom.
En natt kl 02 ringde telefonen. Det var Stefan som stod på flygplatsen. Han hade varit i Sverige en månad för att fixa alla papper för han flyttade till asien! Men jösses! HAN LÄMNADE LANDET! Precis vad jag ville göra och fortfarande vill.
Så kom tsunamin och jag blev orolig över om han fanns just där. Jag skickade ett sms och väntade på svar - och väntade och väntade.... och efter en vecka kom det. Han bodde inte just i närheten där det hade hänt som värst och sedan blev det tyst igen.
Åren gick och jag tog fram breven ibland och läste, mindes. Ett par av hans tavlor hänger på mina väggar, varav den ena i sovrummet, så han finns ständigt i mina tankar. Hade han det bra? Levde han ett gott liv? Kunde han leva på sin konst? Ett av vykorten han skickade stod det att "frugan hälsar" så han hade tydligen träffat en kvinna att dela sitt liv med. Hade de ett gott liv tillsammans?
En av hans tavlor "Trollkarlens rock" hade en förmåga att ramla ner från väggen utan att kroken den hängde på, var skadad. Någon lyfte av tavlan och lät den falla till golvet. Det hände 3-4 gånger och min äldste son undrade ibland vad det var frågan om eftersom glaset aldrig gick sönder. Jag trodde det var Stefan som ville något från Asien.
Så kom fejjan in i mitt liv och jag övervägde om jag skulle kontakta Stefans syster för att höra hur det var med honom. Men jag tvekade - kanske kom hon inte ihåg mig. "En annan dag" tänkte jag....
Så kom den där dagen för ca 3 veckor sedan då en annan av hans verk "Livet är en tuff bransch" föll ner och slog sönder en sladd som låg precis nedanför, men glaset höll. "Vad vill Du nu, Stefan" tänkte jag och funderade på om jag skulle ta den där kontakten med systern ändå. Jag såg att hon fanns på fejjan men lät bli ändå - den där känslan av att inte vilja tränga mig på kom över mig.
Men så höll jag på att möblera om och flytta tavlor och plötsligt sat jag vid datorn och loggade in på fejjan. Sökte på systern och skrev ett meddelande. Berättade vem jag var och undrade hur det var med Stefan.
Svaret kom. Hon mindes mig och hade en mycket tråkig sak att berätta. Stefan dog för ca 2 år sedan. Jag ställde inga frågor utan tackade för informationen och hoppades att Stefan i alla fall hade ett gott liv under sina år i Asien.
Det är aldrig roligt när någon dör och det är aldrig roligt att få dessa besked. Men nu har det gått några år sedan han dog, det är några år sedan vi sist hade kontakt och jag tror han tänkte på mig ibland.
Det enda jag hoppas är att han hade ett underbart liv där han levde och bodde. Jag kände till hans livshistoria och han hade verkligen levt ett hårt liv.
Jag kommer fortsätta att ta fram de där breven ibland, titta på teckningar och skisser... och minns honom som en del av mitt liv - allt sedan småbarnsåren - den del av min själ, den som alltid visste ....
