Vardagstankar

När jag gick till lasarettet idag för mammografin, slog det mig att det kanske ändå inte är fritt från tumörer. Inte så att jag blev rädd - nej, snarare var det en kittlande tanke. Ingen vill ha cancer, inte heller jag. Men varför kom tanken för mig idag? Dessutom råkade jag på min bröstläkare i kiosken på lasarettet.

Vi får väl se - antingen kommer ett brev om att man vill göra om det - eller så kommer ett brev eller samtal om att allt var som det skulle.

Imorgon kl 15:15 skall jag vara på klinisk mammografi. Ännu ett år har passerat och det är nu tre år sedan jag fick diagnosen Bröstcancer.

.. vilka krav som ställs - eller inte - på hur arbete skall fungera inom vård och omsorg. Vi har en kollega som varit hos oss 7-10 år. H*n har arbetat dagtid men har sedan några år en nattjänst där samarbete också skall fungera med mig.

Under alla de år som h*n jobbat hos oss, har det varit ständiga klagomål om att det inte fungerar. H*n smiter undan arbeten som är "tråkiga", struntar helt enkelt att göra vissa saker och påstår ibland att det är bytt på en boende och när jag går in kanske 10 minuter senare då denne larmar, är det genomvått och det är inte alls bytt till nattblöja som kollegan påstått.

Så hände sig en sak där en boende anmälde min kollega och vår nuvarande enhetschef beslutade att kollegan skulle gå upp och jobba dag igen för att se hur det går. Det första som skedde var att kollegan sjukskrev sig och ansåg sig vara orättvist behandlad. Kollegan blev placerad på en annan avdelning men jag vet inte om h*n började där för plötsligt var h*n på vår ordinarie avdelning. Det var inte tal om att gå som vikarie för någon, inte heller heltid. Nej, h*n gick brevid som extra resurs och var halvt sjukskriven! Endast efter ett fåtal arbetspass, anser chefen att det gått bra och att h*n skall återvända till natten! Det är inget jag ser fram emot.

Självklart undrar jag hur det skall gå, med tanke på att h*n påstått till chefen att jag var hopplös att jobba med, negativ och bara klagade samt låg mest och slumrade nätterna igenom! H*n vågade inte ens säga det när jag var närvarande i samband med att chefen, kollegan och jag hade samtal om problemen med kollegan. Hur feg kan man vara? Dessa klagomål kom först i samband med att vi varit på samtal, kollegan, chefen och jag, om att det inte funkar med kollegan. Jag är långt ifrån den ende som lämnat in klagomål.

Vad blir det av detta? Eftersom kollegan vet att det är en lögn h*n spridit, kommer det bli obekvämt för kollegan att återkomma i tjänst där jag ändå ingår i schemat? Jag har inga planer på att låtsas om vetskapen om lögnen utan kommer fortsätta bemöta min kollega med respekt och glatt humör. Men kommer kollegan - utifrån hur h*n mår - komma med fler förtal för att "hämnas" för att h*n inte fick gå kvar en tid, utan tvingades gå upp på dagtid? Det var ett beslut som var fattat innan jag lämnat in mina klagomål igen och det hade inte med saken att göra, denna omplacering.

Att det inte känns bra att h*n återkommer, det är ju ett som är säkert. Vikarien är inte bättre den. Hon i sin tur är trevlig och social - men det är korna också. Det smits från jobb, det lämnas smutsigt i sängar, det ljugs (som i natt: Jag började städa kylskåp nr 2 och vikarien kom med telefonen. Det var nattsköterskan som ville tala med mig om en boende jag ringt om... jag fick gå till kontoret för att ta fram pärmen och vi samtalade lite om hur vi skulle göra. Det tog inte lång tid) Vikarien tog vid och fortsatte städa kylskåpet i stället för att börja städa kylskåp 1. När jag frågade om båda var klara, blev svaret "Ja, vi arbetar ju i team" och ett lismande leende. Jag hade redan varit i kylskåp 1 för att kolla en sak, och när jag tittade in i det kylskåpet igen  - för hon skulle omöjligt hunnit städa ur båda kylskåpen på 3 minuter - så visar det sig vara ostädat. Jag sa inget. På morgonen sa vikarien att det inte fanns ost till frukostmackorna - "Det finns det. I den andra kylen. Såg Du inte den när Du städade" frågade jag och fäste min blick i hennes. Hon skrattade lite och sa att hon var så trött att hon missade hela osten! Hon fortsatte ljuga, med andra ord. Listan kan göras lång på slarv. Jag har tagit upp det med chefen en gång som ansåg jag skulle ta det med vikarien själv.

Jag har hört vikarien beklaga sig för att ha fått tillsägelse från dagpersonal när hon lämnat en boende i sängen full med avföring. Nej, jag tar inte dusterna på nätterna eftersom vi är så beroende av att det skall fungera 10 timmar varje pass. Så jag tiger och låter det gå. Men från mig får hon inga bra referenser i alla fall.

Det är på tiden jag kommer där ifrån. Uppenbarligen har jag både högre kompetens och kunskap än vad min arbetsgivare kräver. Varför skall jag slösa bort mina år, min kompetens och all min kunskap på en verksamhet som inte har högre krav än att man kan bete sig om trotsiga fjortisar?

Det var en härlig vecka i Göteborg. LÅNGA promenader och relativt bra väder. Lite kalla vindar vissa dagar, men vad gjorde väl det? Jag var ändå HEMMA i Göteborg.

På lördagen umgicks jag med P och hans dotter hela dagen. Det blev först en tur till stan där det skulle handlas i en nyöppnad klädaffär där inget var billigare än 700 kronor. Dottern fick en jacka och en blus som kostade nästan halva min hyra. Sedan blev det damhandboll. Jag har inte varit på handboll sedan min äldste son spelade och det är några år sedan. Tänk att jag glömt hur skoj det var att gå på handboll! Jösses, vad jag hejade och ropade och klappade händerna.

Visserligen har jag aldrig varit förtjust i att se damsporter - eller sport över huvudtaget - men handboll går bra. Det var en spännande match som var en rysare in i sista sekunden. Det var något slutspel och det kunde inte sluta oavgkort. Men det gjorde det så först blev det förlängning med 5 minuter x 2. Där la de också lika många mål så det blev ytterligare förlängning med 5 minuter x 2. Samma igen. Då gick det på straffar. Det var lika tills hemmalagets ena skytt träffade stolpen.

Vi åkte sedan tillbaka till P och dottern för att bara ta det lugnt. Tidig kväll åkte vi till ett china-hak i närheten och där fick vi god mat.

Det blev inte mycket småprat den kvällen då vi alla var trötta. P och jag satt och småpratade till 2-tiden natten innan så det räckte nog. Jag tassade upp till mitt rum och somnare relativt snabbt.

På söndagen skulle P och dottern tillbaka till Skånelandet. Själv tog jag en promenad från Kärra till Angereds Centrum över Angeredsbron. Det gick fortare att gå den sträckan än det gör för mig att gå till stan eller MAXI här i stan. Det var en uppfriskande promenad till och ifrån på ca 2 timmar. Det blev senare en tur till Kärra Centrum för att köpa lite godis.

Måndagen spenderade jag på flera timmars promenad. Jag lämnade bostaden 8.30 och gick till Angereds C igen. Där köpte jag lite bananer och väntade på att Biblan skulle öppna. Det gick bra att låna en dator där på turiskkort. Jag behövde kolla av min mail samt skriva ut lite papper - personligt brev - som jag skulle ha till min samling papper för att söka jobb. En tur till närsjukhuset (som öppnar 2014 men har filialer redan på plats) för att lämna in papper om att jag har intresse att jobba där. Sedan blev det en lång, lång och stillsam promenad genom Angereds Centrum vidare upp till och igenom samt runt Rannerbergen vilket var en promenad i minnenas allé. Det är ju ca 25 år sedan jag bodde där. När jag var klar där, gick jag vidare till Lövgärdet - där jag också bott - men nu skulle träffa min älskade syster med sambo som just fått bostad där. De bodde tidigare i en liten, liten etta mitt i stan. Hos dem blev jag sittande mellan 12.30- 18.30.

Promenaden hem gick genande över Gårdsten - som jag OCKSÅ bott i men det är närmare 30 år sedan. Via Gårdsten kom jag till Angredsbron och så var det bara att gå över för att komma till Kärra igen. Det var en skön kvällsrunda på 1 timme.

Tisdagen tog jag det lite lugnt på förmiddagen. Jag tog bussen till stan så jag var där vid 13-tiden. Jag strosade runt lite och tog en tur in på Saluhallarna och bara njöt av dofter och sorl. Min äldre syster - som jag inte träffat på kanske 4-5 år, om inte 6, ringde och meddelade när hon kunde komma ifrån jobbet. Vi skulle ses vid 15-tiden på bestämd plats. Jag fortsatte strosa runt lite, köpte en ostburgare på McD och gick sedan för att invänta systern. Det blev 2 timmars småprat på ett café. När jag var i Göteborg i somras, vad hon och maken i Halmstad i sommarstugan och därför kunde vi inte ses då. Därför innan har jag inte varit uppe precis flera gånger om året.. men nu fick vi i alla fall ihop det. Det var verkligen härligt att träffa henne igen!

Så for jag tillbaka till lägenheten och slappade resten av kvällen. På onsdagen blev det att åka iväg redan 8.30 eftersom jag inte visste vad tid det skulle ta att åka till Östra sjukhuset, där jag skulle på jobbintervju. Det tog bara 45 minuter så jag hade lite tid att bara ta det lugnt en stund.

Nostalgi. Det är nu 22 år sedan jag jobbade där. Första gången är ca 30 år sedan. Det var inte många förändringar där i entrén. Frisören var borta, annars var det sig likt. Väl på vårdavdelningen kom jag att träffa en fantastisk kvinna och vi fann varandra rätt fort. Det blev mer en presentation av oss och avdelningens inriktning.

Hon berättade att det är anställningsstopp på min yrkeskategori men att det är svårt få tag på oss. Det finns inte tillräckligt många och när hon behöver folk, får hon fritt välja utanför företrädes/LAS-listan. Vi skall hålla kontakten. Hon kom att fråga vart jag skall bo när jag flyttar upp och på det svarade jag som det är: jag skall vara inneboende hos en god vän i Kärra (där jag under min vecka nu bodde) Då sa hon att hennes pappa har en lägenhet i Olskroken "men det är kanske inte det roligaste stället att bo på" som han hyr ut då han och hans fru bor på annat ställe. Den person som hyrt den lilla lägenheten har nu fått förstahandskontrakt så det kanske var något för mig? JA!! Självklart! "Vilket paketerbjudande" skrattade jag "både jobb och bostad" och hon skrattade tillbaka och sa att det är självklart att det erbjuds det Vi håller kontakten om den biten också.

Det blev åter en tur till systern i Lövgärdet och sedan tog jag faktiskt bussen över bron. Det blåste vinterkalla vindar

Tillbaka i lägenheten putsade jag fönster och städade lite. Inte för att det behövde städas, men jag vet ju att P vill ha det dammfritt och städat. "Man skall städa innan det synst att det behövs" sa han till sin dotter i somras när hon undrade vart det var smutsigt, när han städade. Fönstren behövde putsas. Det var väl det lilla jag kunde göra för att visa min tacksamhet för att få låna bostaden.

Onsdagkvällen gick i soffans tecken och på torsdagen  - igår - blev det tåget hit igen. Resan gick bra och det var inga förseningar. Jag hade bokat biljett utan sittplats och fick sitta så länge det inte var någon som sa sig ha bokat just den platsen. Det gick bra både dit och tillbaka och det var en singelstol - alltså ingen stol brevid. Rätt skönt att sitta ensam.

Åter här så skall jag fortsätta söka jobb - fräsmt inom administration.Vi får se hur det går..

Nå, dejt ärdet kanske inte men en träff med en personalansvarig på Östra sjukhuset är nu bokad på onsdag nästa vecka. Det skall verkligen bli spännande!

Nu är det bara att hålla tummarna att det blir något. Från att ha tänkt: "... om jag flyttar.. " så har det blivit ".. när jag flyttar.. " och igår kväll när jag gick till jobbet, kände jag mig så glad. Det kändes som om jag redan var på plats i Göteborg och på väg till nya jobbet.

Dessa nya tankar i hjärnan tolkar jag som en positiv förändring. Att tänka att jag redan är där - det stärker mig. Jag log hela vägen till jobbet, trots att jag skulle jobba med vikarien som jag inte litar på - och det var som om jag skulle till jobbet för sista gången och sedan hem och packa för flytt.

Jaja.. det blir som det blir men livet känns i alla fall lättare nu. Det är väl som några har sagt: "Det är Din tur nu.. Det flyter på för Dig detta året".

Det tar jag till mig och tror på.

Snart är det fredag och då tar jag tåget till Göteborg - äntligen! 15:53 avgår tåget härifrån.

Jag har kikat efter jobb och arbetsplatser jag tänkte besöka. Men det känns inte som om några är värda mig, på något vis. Visst, jag skall till min gamla arbetsplats men en annan avdelning - en mottagning. Det känns lite som om det är där det kan bli något. På platsbanken finns massa säljjobb och annat konstigt som inte alls känns som mig.. och så finns det arbeten jag kan tänka mig men då saknar jag viss adekvat utbildning.

Jaja. Det blir vad det blir. Jag kommer i alla fall härifrån en tid och det ser jag fram emot. Kanske kan jag göra spontabesök på vissa arbetsplatser i stället för att planera dem.

Lägenheten kommer jag att ha för mig själv eftersom värden arbetar på annan ort och återvändar på onsdag kväll. Själv återvänder jag hit på torsdag morgon och då hoppas jag verkligen jag kan gå raka vägen till chefen och säga upp mig!

Skallen dunkar på som värsta dagenefter-dunket och då har jag ändå inte smakat en droppe av den vara som kan orsaka sådan värk. Dock tror jag det är kroppens cykler som fortfarande lever kvar i det förflutna och har glömt att jag är förbi sådant sedan flera år. Huvudvärken är av den kvalitén.

Det gick bra tapetsera grabbens kök igår. Han har sett bilderna och är nöjd. Flickvännen har också sett bilderna och är nöjd. Då återstår att se om de är nöjda när de kommer hem på fredag. Jag har storstädat badrummet och köket också och det vet de inte om.

Det är alltid roligt hjälpa de som av hjärtat är tacksamma.

Nu har jag äntligen kontaktat facket och frågat hur lång uppsägningstid jag har om jag säger upp mig. Buden har varit två: 1 månad eller 3 månader. Svar kom via mail idag (lika bra ha det svart på vitt) och det är EN månad!!

Jag hoppas så innerligt att min Göteborgsresa ger mig möjlighet att säga upp mig när jag kommer tillbaka. Det är bara en kollega som vet om detta som jag håller på med. Hon fick också läsa min uppsägning igår, som jag tänkt lämna den. Det skall bli spännande se min enhetschefs reaktion när hon läser den. Inte nog med det; jag har ju precis fått fast anställning på huset från denna månads start. Säger man upp sig då?

Ja, jag gör det. Varför vara på en arbetsplats hos en arbetsgivare som lägger krokben för sina anställda? De har krav på hur vi skall arbeta men drar ner på resurser så vi inte kan uppfylla dessa krav. Verksamheten och enheten i sig är ett snabbt sjunkande skepp. Enhetschefen har all kompetens som krävs för att vända skutan, om jag får säga mitt. Det är en betraktelse jag gjort. Men då kan man inte skapa fiender, skapa missnöje och vantrivsel genom att dra fram som en bortskämd överklassbrats som dessutom inte har en aning om vad vårt arbete innebär på olika sätt.

Hon är bara 27 år, chefen och har relativt nyligen slutat högskolan. Vad vet hon om vård och omsorg? Vad vet hon om arbetstyngd både fysiskt och psykiskt? Nej, hon behöver ödmjuka sig och backa lite, sätta sig in i vår situation och inte kontrollera oss och våra arbetstider. Vi får inte gå 3 minuter för tidigt, även om skiftpersonalen tar över. Hon försöker sätta oss på plats, vi som är gamla nog att vara hennes mamma och farmor/mormor, som arbetat där i allt från 5 - 40 år.

Detta är något jag tar upp med henne den dag jag hämtar betyget. Då skall jag göra klart att också hon är en del till att jag lämnar skeppet. Jag kan inte lita på en chef som förutsätter att vi är opålitliga.

Men jag har i alla fall bara EN månads uppsägning!

Kattis och Gustav flyttade hem till yngste sonen idag. Det var på sätt och vis rätt skönt även om det blir tomt en tid.

Det är så att min kommande hyresvärd - som är privat och det gäller att hyra delar av hans bostad - vill inte ha husdjur. Det måste jag respektera. Dessutom är det dags att barnen tar ansvar för sina älsklingar. Fast då hade vi fått dela på dem då katterna har två olika hussar. Det var bara den yngste som var intresserad.

Vi börjar med en provtid. Jag vet inte än när jag kommer att flytta men det beror på när det blir jobb ledigt. Då är det bra veta att katterna klarar bo hos lillhusse och dessutom vara innekatter. Det är inte lätt att bli det efter 10 år som utekatter. Går det åt pipsvängen får vi ordna annat. Men nu testar vi detta. Dumt stå där på flyttdagen och inte veta OM det fungerar att flytta katterna till lillhusse.

Det började med att en tanke återkom ständigt: att lägga ner min ordinarie blogg och starta om på nytt med nya och gamla läsare och vissa gamla läsare skulle hållas utanför under en längre tid på denna nya blogg.

Den ena tanken gav den andra och den nya tanken som ständigt dyker upp, är att lägga ner internet över huvudtaget. I alla fall till en början. Mina planer på att flytta till Göteborg brinner och den jag skall dela bostad med, har inte internet. Han är sällan hemma själv och har inget intresse av internets värld så varför ha en uppkoppling?

Jag ser det som en befrielse att inte ha internet när det väl kommer till kritan. Jag bloggar allt mindre, är mer sällan med på ett foto i timmen, läser sällan eller aldrig andras bloggar numer (läser bara de närmaste vänners bloggar) och för övrigt så spelar jag bara spel på fejjan, läser lite i kvällstidningarna - men de skriver oftast om samma saker varje dag - och även där är jag allt mer sällan och läser.

Jag gör mina betalningar via internet. Men det kan jag lösa på annat sätt. Dels beroende på vart jag får arbete och om det då skulle vara tillåtet att en gång i månaden få göra privata ärenden på arbetsuppkopplingen. Annars finns det möjlighet att låna dator för detta ändamål.

Mina foton, då? Det löser sig. En kille skall ta en till på min laptop, som just nu bara ligger och samlar damm. Får han ordning på den, så använder jag den som fotoalbum. Hur svårt kan det vara? Annars säljer jag denna stationära och den lilla laptopen och använder som betalning på en annan liten behändig laptop att ha som album. En dag kanske jag känner mig redo att gå ut på nätet igen. Men jag vet inte - internet tillför inte min värld så mycket längre.

Jag märker en allt med avtagande verksamhet på nätet. När jag loggar in på msn så är det sällan någon annan inloggad. Förr var det alltid några som jag chattade med om kvällarna. Jag märker också ett allt mer svalt intresse för min blogg och överhuvudtaget folk på nätet.

Internet är ett visuellt samhälle där vi inte har någon närmare kontakt med varandra. Visst, det är ett lätt och snabbt sätt att få iväg brev till andra men jag funderar på om jag verkligen lägger porto och brevpapper varje månad till den kostnad det är att ha bredbandsuppkoppling?

Det lockar mig mer att återgå till att skriva och få handskrivna brev, mer personliga och privata än e-mail.

Jaja.. ännu en tid får ni stå ut med att jag är uppkopplad. Än har jag inte flyttat. Men det är en återkommande tanke att lägga ner hela min samhällsmedverkan i detta opersonliga sätt att umgås.