Vardagstankar

Att titta på termometern är ingen idé. Det är så varmt och skönt ändå och en titt förändrar inte saken. En promenad till stan blev det och en chansning på att min frisör hade en drop-in-tid ledig. Ja, det hade hon 40 minuter senare så det blev en runda på stan innan jag gick tillbaka.

Sedan var det in till stan igen för att leta present till min siste student. Det blev två glas av Ulrica Hydman Vallien. Av princip - och principer kan man rucka på - varken går jag på hennes utställnigar eller köper hennes verk av den enkla orsaken att hon inte bara stjäl av Picasso utan plundrar och tar det hon kan av honom, utan att ens någonstans tillskriva Picasso verken. Det sägs att en konstnär stjäl och en stor konstnär plundrar. Men då får man faktiskt tillskriva den man plundrar, det man gör.

Men i brist på vad det skulle bli i gåva så föll jag för dessa båda glas

 

Nu kan han - om han vill - samla på hela serien om han vill.

Det är dags att känna på potatisen. Idag blir det varmrökt lax, potatis, min egengjorda aioli och grönsaker. Det är inte helt fel en vårdag som idag... sista vårdagen 2011 dessutom.

Huvudvärk och lätt illamående - inget hjälper. Promenader, värkpiller, vila... men det har nog med allt annat att göra: vantrivseln här i Kalmar, irritationen på att inte kunna släppa ut katterna - fast jag skall förbereda vattenslangen idag så jag kan spola vatten på katterna om de går över till grannen. De måste få komma ut!! Som Anne och jag pratade om: Om alla grannskapets katter hålls inne - hur mycket möss kommer det då inte att springa fram till uteplatserna? Är det verkligen vad mina grannar vill ha?

.. och så är det detta med jobb. Varför kan inte företag göra som förr: anställa folk själva? Det kan aldrig bli bättre med bemanningsfolk... eller ens billigare.

Jaja.. det är bara att bita ihop och se himla glad ut trots att det är så här jag känner mig.

Gustav får sitt penicillin och igår började jag ge honom lite blåbärssoppa från Proviva i samband med tabletten. Jag har en liten 5 ml medicinspruta som jag fick när barnen var små och behövde alvedon. Den sprutan använder jag idag till ischoklad. Det är perfekt innehåll för att räcka i en ischokladform och den är perfekt att använda nu när Gustav skall få blåbärssoppa. Han lapar inte i sig det själv på ett fat utan han sväljer bra med hjälp av sprutan. Han försöker inte ens spotta ut det, som med tabletten så lite gott är det väl. Hoppas det gör lite skillnad på hans mage som just nu är rena rama sprutlackeraren. Dock är det bara två gånger om dagen han skiter - så har det i alla fall varit sedan han kom hem. Men det är snart slut på medicineringen och då skall väl magen snart vara bra igen.

Solsken idag, vilket innebär att jag skall ut och gå. Det är skit att jag inte kan köpa ett par riktiga promenadskor just nu men jag sparar ihop till ett par. Studentpresent till D's flickvän har jag hittat: en mugg av Lasse Åberg. Hon gillar muggar - helst annorlunda och roliga. Detta är en studenmusmugg. Nu skall jag bara hitta något till min son också. Jag har frågat vad han vill ha, om han vill samla på något t.ex porslin, glas etc. Äldste har ju fått Lasse Åbergs-glas och porslin av mig. Lillen visste inte precis... D fick wiskykupor så han kan fortsätta samla på glas i den serien.

Det är skönt att det är siste man ut. Att de alla är ute i det fria och skall stå på egna ben. Det kan hända att lillen flyttar hem till mig eftersom han inte har arbete än och då kan han kan inte betala hyran där han bor. Vi får se hur det blir.

Men helst hoppas jag på att han får jobb där han vill och jag att får jobb i Göteborg.

Idag är det en sådan där dag som inte borde finnas. Humöret är i botten och jag vill helst bara lägga mig raklång i soffan och blicka ut på stjärnorna.

Att behöva bo kvar här i stan när jag inte vill något annat än att komma tillbaka till Göteborg, tar på krafterna. Alla tjänster jag tittar på är via bemanningspooler och jag är inte intresserad av att vara en hoppjärka! Jag vill ha en tjänst, en plats och om det är så att jag skall vara på olika enheter inom verksamheten, så går ju det bra. Men att valsa runt bland olika företag och aldrig riktigt lära sig rutiner och kunder, få kollegor och en trygg plats att arbeta på, det är inget för mig.

Jag vet hur det är att få in vikarier i tid och otid. Ett fåtal är bra och resten undrar man hur de alls får vara med i systemet och jag vill inte vara en av de som man suckar bakom ryggen på.. "Åh.. inte en ny vikarie nu igen..."

Att katterna inte kan gå ut, gör också att jag vill bort. Jag vet att katterna inte skall gräva i grannars rabatter - det säger jag inget om. Men de visste om riskerna med att få kattbesök när de flyttade in. "Det gör inget, vi tycker om djur" sa de bara när jag bad dem jaga bort katterna om de kom in där. Vad skulle de säga (det är granntjejen - inte killen) om jag ringde på och bad dem stänga dörren till altanen och se till att barnet inte skriker ibland?

Nej, just nu är jag inte alls på humör - varken för det ena eller det andra. Jag vet att det går över men det känns som om jag allt oftare går in i ett töcket av att inte vara glad, inte må bra för att det tycks vara stopp.

Men men, var sak har sin tid och jag får väl återigen bita ihop och se glad ut.

Det gjorde så ont att se Gustav nu. Han satt i transportburen och hade gjort ner sig med både det ena och det andra. Att magen är kass beror på penicillinet han får för sin UVI (urinvägsinfektion) så det var bara att duscha honom. Dock verkade han glad och tillfreds med att vara hemma igen. S har inte så mycket tålamod och har bestraffat G för att han inte hinner till lådan - eller väljer annan plats än lådan i ren protest. Flera gånger har jag pratat med S om detta, så det är lika bra att G och Kattis kom hem igen. Kattis fann sig genast och Zimba lufsade runt dem en stund men la sig när han var klar med att hälsa.

Eftersom jag inte hade bröd hemma, var det bara att se till att få fart på en fralldeg. Det blev lite frallor så dessa har smakats och godkänts. S skulle köra hem storebror som varit funktionär på Blackracet. Det innebar ju att jag skickade med lite frallor också till honom, samt den tvätt jag tog hand om för ett par veckor sedan.

I morgon står jag på Loppis igen som äldste grabbens sambos bil är packad och klar. Det är bara att tuta och köra.

Sov gott och hoppas Din dag varit bra.

Eftersom jag officiellt är borta från nätet så använder jag mig av denna sidan, mest för att vara med. När jag kom hem från jobbet, var det bara att bädda ner mig och försöka sova. På med ögonbindel och öronproppar (jag är inte så sur som jag ser ut att vara )




Det var lön igår och då passade jag på att kosta på mig lite frysta bär - blå- och björnbär. När jag vaknade tog jag fram lite för att ha till frukostfilen så snart bären tinat




När de tinat, hällde jag på a-fil och la till lite tranbär. Visst är det vackra färger när det blå varvas i det vita





En uppfriskande dusch är inte så tokigt



På stan blev det en liten rad av denna variant


Jag hämtade också studentbilden på den siste som springer ut


Hemma skalas det potatis för att bli till potatismos. Till det steks det falukorv


En liten stark blir det till också


Plötsligt insåg jag att jag glömt ta mina mediciner på morgonen när jag kom hem. Det brukar vara det första jag gör när jag tagit av mig skorna.. nå.. det är bara det ena pillret som är viktigt att det tas samma tid varje dag.. men det går nog bra ändå




Jag la mig i soffan att kika på TV en stund. Här är det Monk jag tittar på.. och så slumrade jag till en stund också



När jag slumrat klart spelade jag lite på fejjan.




Det har inte blivit så noga med fotograferandet idag. Nu är i alla fall lillgrabben på väg hem med katterna. G ställer till det genom att inte gå på lådan, göra det utanför lådan, i duschen etc. Han är ju van utekatt men får ju gå ute där också. Här får de vara inne en tid med tanke på grannens gnäll. Dock har jag beslutat att avliva G med tanke på att han har urinvägsinfektion och lite kristaller av urinsten. Det kommer bara bli värre och han skall inte lida.


Fralldeg är satt nu så att ungdomarna får frukost i morgon. Det är inte så ofta jag har bröd hemma och när det kommer ett samtal rätt sent, så är det bara att baka. Tur att jag köpte jäst här om dagen.

Tänk att vindarna kan ha så bråttom!! Det blåser galet mycket här och det är bara att finna sig i det. Det är inte bara i Kalmar det blåser - det blåser på nätet också så nu ligger jag lågt en tid. Ibland tycks vissa saker bli mer känsliga än annars, när tillvaron är som den brukar och man ser plötsligt vissa händelser på helt andra sätt - påverkade av andra eller inte trots att det inte är någon egentlig skillnad på sakerna i sig. Hoppas bara ingen ser mig som ett hot, för det är jag verkligen inte. Trist bara med "glåporden" - som inte jag sett själv eftersom jag aldrig följt vederbörandes blogg - mer än någon enstaka gång när det varit ett foto i timmen - men som andra berättar om. För mig ointressanta människor börjar jag inte läsa bara för att de råkar ta större plats än förut.

Det är bara att låta stormen bedarra. Jag har i alla fall rent mjöl i min påse - det är ett som är sant.

Annars, så känns det lite spännande nu. Kan det vara så att min faster hör av sig? Kan det vara så att hon sitter inne med en del svar på frågor - eller har hon saker att berätta ändå som lägger mitt livspuzzel mer på plats? Det är med pirr i magen jag väntar och väntar och väntar. Men självklart måste brevbäraren vara smart nog att ringa på dörren och fråga om det är brev till henne - hon hade ju bytt efternamn vilket jag inte visste.

Vart är jag på väg? En av mina livstankar är just den frågan. Vart är jag på väg? Vad är min uppgift här i livet? "Du har verktygen för att kunna dela med Dig av Din kunskap" sa hon i tisdags - och vad hon menade med det, det kan jag bara ana. Eller som Anne sa: "Jag tror Du har mer att ge"... om jag bara ger mig till tåls och livet kommer mer på plats och allt som varit, lägger sig tillrätta och jag kan lägga allt gammalt till handlingarna - genomgångna och avslutade.

Livet är spännande även om det inte tar mig till mitt älskade Göteborg. Där kanske jag måste inse att porten är stängd även om den inte är låst. Just nu får jag nog finna mig i att bli kvar här en tid.

Just nu... är livet spännande.

Att växa upp i en familj där vi inte vet det mest basala om varandra - det är att vara i en segregerad familj. Jag har t.ex en faster som alltid levt ensam med sitt barn så långt tillbaka jag kan minnas. Hon och barnets far skildes åt och när det skedde, har jag ingen aning om.

När jag nu står i begrepp att av olika orsaker ta kontakt med min faster - som jag tänkt kontakta genom åren men det har inte blivit av - så vet jag att hennes efternamn är det som hon fick som gift. Det växte jag upp med att hon hette.

När jag inte hittade henne på eniros motsvarighet i det land hon bor, tänkte jag att hon kanske flyttat. Jag sökte också på hennes flicknamn - tillika mitt flicknamn - men det gav inte heller resultat.  Ett mail till min far visar att hon bor kvar på orten där hon alltid bott. Jag skriver ett brev och postar. Dock har jag mailat åter till min far för att kolla efternamnet då jag inte kunnat hitta henne på nätet. Svar kommer först dygnet senare och då efter att jag postat brevet.

Då får jag veta att hon tog tillbaka flicknamnet vid skilsmässan!  Att jag inte hittat henne beror på att hon har originalstavningen medan min far har lagt till en bokstav. Därför hittade jag henne inte. Hur kommer det sig att jag aldrig visste det? Skildes de inte när deras barn var liten? Var de bara separerade i många år? Nu hoppas jag att brevbäraren förstår att brev från Sverige ändå är till just henne och ringer på och frågar.

Visst är det galet när man inte vet det mest basala? Men å andra sidan är det en famillj med många hemligheter som ingen talat om. På vissa frågor har svaren varit undanglidande bl.a en kusin till mig som är adopterad och på min fråga när jag var liten om varför hon var så lik oss andra som kusiner - då var svaret undanglidande att "det är en släkting som är förälder till henne och jag kommer inte ihåg turerna med det.."

Inte undra på att jag själv i alla tider stått frågande till vem jag är  - egentligen. Alla år av känslan att vara malplacerad - av någon orsak kunde jag aldrig accpetaras av kvinnan som fött mig - det är i alla fall hennes namn som står på födelseattesten precis som  min fars och jag är till utseendet väldigt lika dem båda - varför all mörkerläggning av historien och varför har familjen varit så segregerad genom åren?

Kan min faster ge svar?

Orsaken till att jag söker upp henne just nu - hon fyller snart 83 - har med en viss sak att göra. Det är många år som gått och jag tänkt på att söka henne men dagar läggs till dagar blir veckor blir månader och så har åren gått. Men det är en särskild orsak som gör att jag tror hon har något att berätta. Det jag nu skall säga, kan låga märkligt:

Sedan barnsben har jag upplevt en värld vi normalt inte ser. Detta var inget jag berättade för någon innan jag blev vuxen och flyttade till den ort där jag idag bor. För mig är det så självklart att det finns osynliga gestalter omkring oss - ibland ser jag en skymt av dem och andra gånger känner jag bara starkt att någon är närvarande.

Så kom det sig i höstas att jag började känna att någon satt och rökte i mitt hem - jag röker inte själv och besökare röker ute. Först trodde jag det kanske var någon som stod vid värdringsfönstret men en titt ut, visade att det var tomt.

Ibland var det mer intensivt medan andra gånger var det bara vagt. Jag bad den som rökte att gå ut och röka. Det hjälpte inte. Till slut nonchalerade jag det hela och gestalten följde då med till jobbet! Annars hade det bara varit i soffan jag känt det. Nu började den följa mig lite överallt, vilket retade mig.

Så jag tog kontakt med ett medium för att få svar. Hon berättar om en man på in fars sida - och så beskriver hon min farbrors död och hur den gick till samt vad hans namn börjar på. Då förstod jag! Jag hade också allt som ofta tagit ner fotot av farmor och pratat lite med henne men också kom tankarna på min enda levande faster upp och skuldkänslorna tog vid. Jag vet ju att hon tyckte mycket om mig som barn och jag tyckte om henne. Ändå hade jag inte upprätthållt kontakten.

Dagarna gick och blev till ytterligare någon månad och jag fick erbjudande om att få ta emot healing kostnadsfritt. Det är något jag tänkt på många gånger men aldrig tagit mig råd till. Nu tackade jag ja och det genomgick jag i går.

Det var en märklig upplevelse och jag skall inte dra allt här. Dock sa kvinnan efter att hon var klar att en man med bokstaven - och så sa hon bokstaven som min farbror börjar på - är här och då insåg jag att det är något han verkligen vill. När jag berättade för kvinnan och min massör -  som erbjöd mig ta emot healingen - om händelserna kring min farbror och tankarna på min faster, sa de att jag helt klar bör ta kontakt med fastern. Det är uppenbrligen något min farbror vill - eller min faster - och att min farbror inte kan få ro innan jag fått besked om vad det är.

Så nu är det bara att hoppas att brevbäraren i landet där hon bor - ett nordist grannland - ringer på dörren och frågar om brevet är till henne. Kanske är det mycket av min familjs mörkläggande historia som kommer till klarhet då.. men också vem jag egentligen är.

Vågar jag ropa ÄNTLIGEN? Kan det ha varit sista natten jag har jobbat med vikarien vi haft sedan nyår? Fyyyy vad det har varit påfrestande. Samtidigt måste jag ju vara proffsig nog att inte låta det gå ut över henne, vara glad och trevlig, juste och snäll, men det har inte varit lätt, kan jag intyga.

Utdrag ur min "dagbok":

"Chefen sa hon hade mycket goda referenser. Vad grundas de på? Usel lyftteknik, jag måste hela tiden påpeka/be att hon lyfter lite till för att jag skall kunna lägga under blöja/tvätta etc. Flera kvällsronder har jag fått gå själv eftersom jag inte vet vart hon är. Tonläge till boende som om de vore små barn.. hmm..

Samma visa igen. Usel lyftteknik. Morgonrond: jag är inne  på rum 14 och återigen tar henne ensam. Tvättar henne och byter blöja samt underlägg. Genomsurt. Blöjan i smulor. Jag paketerar blöjan i underlägget för att det inte skall smula i sängen. C kommer in medan jag gör det sista. Hon tar paketet som går isär. Blöjsmulorna ramlar i sängen. C försöker ta upp det men lyckas inte med orden: ”Detta får jag aldrig upp” och så går hon. Jag trodde hon gick för att hämta fuktig trasa för att ta upp, men hon har gått till rum 18. Jag får städa.

R 18 våt på morgonen. Kl är 6.45 så jag säger vi skall tvätta och ta upp honom samt byta sängkläder. När vårdtagaren är uppe säger C  att vi skall lämna de våta sängkläderna till dagpersonalen att ta hand om. Jag tar av sängkläderna med orden att det tar bara 3 minuter att byta och vi skall inte lämna något halvgjort

Rum 13. Våt, tvätt och byte. En urinfläck – 30 cm i diam. – på underlägget. Jag påpekar att vi måste byta. C står på den sida som vi står på för att lägga bäcken. En suck kommer från C med orden ” Ja, vi får väl göra det så inte dagpersonalen blir sura” Men jag påpekar att det skall bytas för att vårdtagaren inte skall ligga på kissigt underlägg!

R 18 tas sist som vanligt. Jag hittar inte C så jag börjar med honom själv. Hon vet att vi skulle till honom. Han har bajsat så jag tar det. När jag är klar, sitter C hos dagpersonalen på A.-sidan.

Jag går på larm rum 12. Hör att det larmar på avdelningen. När jag är klar efter kanske 5 minuter larmar det fortfarande. C sitter vid datorn på kontoret utanför ssk-rummet och kan se vem som larmar. Hon tar inte larmet."

 

Detta är bara ett skrap på ytan. Att ordinarie kommer tillbaka är inte mycket bättre men det funkar på ett annat sätt.

Så jag hoppas jag slipper jobba mer med vikarien.

På personalmötet fick vi veta att den kollega som varit omplacerad på dagtid, skall komma tillbaka. Detta trots att det inte fungerar där heller.

Det första kollegan gjorde var att sjukskriva sig. Då skulle kollegan gå på en parallellavdelning, men där blev kollegan inte långvarig. Så kom det sig att det inte fungerade - som vi visste sedan alla år - på den ordinarie avdelningen men dagtid och kollegan sjukskrev sig till 50%.

Då skulle kollegan gå på grannavdelningen och där har man sagt till oss på natten att det inte fungerat medan man sagt till chefen ATT det fungerat. Jag undrar ju vad som stämmer.

Så kommer det väsentliga: Allt måste dokumenteras hur obetydligt de än kan verka. Men gissa vem som kommer att skriva ner allt? Inte som hämnd, utan för att vi skall få bukt med kollegor det inte fungerar med. På natten är vi oerhört beroende av varandra och det MÅSTE funka!!

Är det någon som gissar att jag gör nästan vad som helst för att få säga upp mig?

Igår var de här: Det blivande brudparet. De hade med sig gott marinerat kött och själv hade jag fixat potatissallad, grönsallad och bakat matbröd. Alla nöjda och glada.

Det är två år sedan vi träffades, bruden och jag. Det var när hon presenterade sin blivande make. Det beror bl.a på att hon flyttat längre ifrån stan än hon förut bodde. Men det fina med oss är att vi behöver inte kvantitet. Vi satsar på kvalité och som hon sa igår; det känns som om det var igår vi träffades. Vi tar lätt upp tråden där vi la den och fortsätter. Vi behöver inte ses och höras varje dag, varje vecka. Vi klarar oss bra ändå och vet vart vi har varandra.

De stannade några timmar och det blev en skön stund på uteplatsen innan maten. Det blev också prat om bröllopet som ingen egentligen vet om. Det är brudparet, brudens morbror och jag. När folket kommer på eftermiddagen för att fira att de köpt hus och flyttat in i, skall jag också under maten plinga i glaset, presentera mig och vilja utbringa en skål för husköpet och på ett eller annat sätt skall jag också presentera att de nu mer är Herr och Fru X.

Det skall verkligen bli roligt!

Jag kommer inte bara vara bröllopsfotograg, jag är också tillfrågad om jag vill vara bröllopsvittne och det vill jag ju gärna.