Vardagstankar

Att ha en familj - var innebär det?

För mig handlar det om att ha människor i sin närhet som är sanna, älskar en villkorslöst och respekterar mig för den jag är och inte för den de vill jag skall vara. Människor som accepterar att jag kanske inte alltid har åsikter som stämmer med deras, som tycker det är okej att jag är ärlig och inte fjäskar, vänder kappan efter vinden.

Det innebär rätt mycket att ha en familj.

Men hur är det när man växer upp och ständigt känner att man inte hör hemma i den familj man befinner sig i? När man ständigt känner ett utanförskap? Det är förmodligen samma känsla som adopterade känner så länge de inte får veta att de är just adopterade.

Jag är inte adopterad. Så mycket vet jag. Födelsejournalen säger sitt och de likheter jag faktiskt har med föräldrarna, är slående. De går inte att ta miste på.

Men vad gör man när den ständiga påminnelsen om mitt utanförskap knackar på dörren och vad jag än säger och gör för att få upp ögonen på omgivningen, inte räcker till? Jag bröt upp från familjen, jag sa mitt hjärtas mening, jag förklarade och förklarade... men talade till döva öron. När jag efter flera år åter öppnade för kontakt, blev svaret i stil med att tolkas som om jag kommit krypande, tiggande om förlåtelse. Det var aldrig så.

Nu har det hänt igen... alla år och all hjärtas mening är helt bortkastad. Återigen knackar påminnelsen på dörren om att jag inte är en del av den familj jag är född i. Återigen ställs jag längst ner på listan och ännu längre ner, om så är möjligt.

Varför har de inte velat lära känna mig i stället för att döma mig utifrån den jag är? En varm, vänlig person med stort hjärta som försöker leva som jag lär i uppriktighet med omdöme. Varför bara döma mig utifrån det som är lättast: fördomarna?

Det gör ont - så vansinnigt ont att växa upp utan familjetillhörigheten. Det gör ont att aldrig få ett svar på vad jag gjorde för del den där dagen då jag föddes. Det är kränkande att ingen vågar berätta varför jag inte är välkommen, varför jag alltid tvingats stå utanför och titta in.

Visserligen är det ofta en falsk gemenskap i familjen - det vet jag sedan tidigare. En falskhet jag inte vill dela. Men varför kan jag ändå inte få veta vad som är fel med att jag står för den jag är? Föräldrarna lärde mig att vara ärlig och rak - men det gällde visst bara när det inte var obekvämt för dem. Nå, dem skall jag inte säga.. det gäller henne. Hon vill ha ärlighet så länge den inte sårar henne. Annars får jag gärna ljuga så hon blir glad.

Detta ständiga utanförskap tär på själen...

Vem är jag egentligen?

Dag läggs till dag och jag exploderar snart. Att bo och leva som jag gör, är inget man önskar sig. Inte jag i alla fall.

Visst, jag har en fast tjänst. Jag har tak över huvudet och jag har fått möjligheten att skuldsaners. Det är jag innerligt tacksam för! Men sedan då?

Att bo i en stad där jag inte trivs, att gå till jobbet där jag mår dåligt - och att sedan ha för mycket fritid som jag inte vet vad jag skall göra med - det är helvetet på jorden.

Många skulle nog tycka jag är otacksam som är så mycket ledig. Men förklara då för mig; vad skall jag göra med all den tid jag har? Småbarnsåren är ett minne blott. Detta är idealet för småbarnsföräldrar som vill träffa sina barn mycket mer än vad dagispersonalen gör. Men nu har jag inga småbarn längre. Jag har inga barn boende hemma alls.

Promenra, få frisk luft? Ja, det gör jag men det finns en trötthetsvägg också för det. När jag gått alla gator, sett alla grässtrån och hört alla fåglar sjunga... vart skall jag då gå? Skall det inte längre finnas en orsak till att gå? Jag behöver motivation. Inte leda.

Måla? Teckna? Ja.. men när jag är så splilttrad som jag är nu och inte ens meditation fungerar - då får jag heller inte ro att ta fram papper och penna, duk och målarfärger.

.... och väninnorna arbetar när jag är ledig... och vise versa.

Ett arbete där jag är bara för att få ut min lön - det är inget arbete. Jag behöver stimulans, utmaningar, händelser... samtal och diskussioner, bollkastning.

Det jobb jag har är mest stillasittande - är mest att se till att de som behöver något när de vaknar, får det.. en hand att hålla, ett öra som lyssnar... någon som ger smärtstillande... någon som gör det med engagemang.

Engagemang är något jag inte längre har.

Hur länge till skall jag orka?

Sedan någon vecka tillbaka är den bokad igen: Egyptenresan som skall gå av stapeln i februari 2012. Nu återstår bara att se så det är lugnt där nere och vi kommer iväg.

Nu blir det dock inte en vecka utan två.

På återseende.

Varför är det ständigt så att livets motståndsrörelser tar tag i ens liv och ställer sig i vägen? Det som borde vara lätt är svårt och det som är svårt är ännu svårare.

Att hitta bostad och jobb på annan ort - en älskad storstad - det trodde jag inte skulle vara så svårt som det är. Kompetensen finns så varför detta ständiga "Tack för visat intresse men... " På senaste dylika svar mailade jag tillbaka och undrade om det var något i min kompetens och i så fall vad, som saknades. Men svaret var att kompetensen saknades inte men det var flera hundra sökande och urvalet svårt.

Det kan ju vara så att det beror på att jag inte bor på orten än - trots att jag sagt att det inte är problem med den saken. Bostad är ordnad bara jag får jobb.

Att inte trivas i staden där jag bor och än mindre på arbetsplatsen gör att humöret sjunker och jag vill bara skrika rakt ut! Sparka på papperskorgar och spotta, fräsa åt gamla tanter som gnäller och gubbar som går i vägen. Jag vill hytta finger åt ungar som sparkar boll mot husfasaden och kastar kottar på fönstren. Jag vill bara vråla ut min frustration och komma till sans....

... men inget av allt detta gör jag.

Biter ihop gör jag däremot. Går till jobbet och gör mitt yttersta. Går runt på gatorna för att få dagarna att gå.... spelar meningslösa spel på internet och deppar ner i avgrundens svarta hål.

När skall livet ständiga irrvägar rakna ut och visa mig vägen fram?

När skall det bli min tur - detta år som skulle vara mitt år?

Vissa saker går bra. Det säger jag inget om. Skuldsaneringens första stapplande år har snart passerat och det är bara 4 år kvar. Smärtfritt än så länge. Jag ser ljuset, som det så vackert heter. Jag ser slutet på detta ekonomiska motstånd och jag är snart fri på många sätt. För detta är jag innerligt obeskrivligt tacksam.

Men jag vill ju här ifrån. Jag vill till annat jobb.

Jag önskar att livets irrvägar raknar ut och visar mig vägen fram.