Vardagstankar

Resan till E är inställd. Det var bara väntat. Dock kan jag inte för mitt liv fatta varför de inte kunde hålla sams där nere tills EFTER jag varit där

Nu får vi se vad vi hittar på i stället...

Egypten är ett kaos. Det sprider sig från Kairo och ut i landet - så även till kusten. Vi får väl se vart vi hamnar men det är väl stor risk att flygbolaget kommer att ställa in resan för oss.

Äldste sonens svärmor ringde mig för en halv timme sedan och ville jag skulle kolla nyheterna på TV 4. Det var mindre trevliga bilder från Hurghada, dit vi skall för vidare transport ut på Nilen och sedan Asswan och Luxor. "Åk inte" bad svärmodern flera gånger. Vi får se.. det blir kanske något annat.

Varför var det tvunget bli så där i Egypten nu när jag äntligen skulle komma iväg? Nå, det är kanske inte meningen att jag skall dit. Kanske är det därför katterna - Gustav i synnerhet - har varit så PÅ mig hela tiden, gnällt, sprungit framför fötterna på mig som om han hoppades jag skulle ramla och bryta mig. Kattis har även hon varit mer kelsjuk och kontaktsökande än vanligt.

Jaja.. tillvaron får visa vad som händer. Kommer vi inte till Egypten, så är det inte meningen att vi skall dit nu. Så enkelt kan det vara.

Det är lite oroligt i Egypten och då främst i Kairo. Politik är ett jäkla krig. I vissa länder mer uppenbart än andra. Men nu hoppas vi alla att det inte sprider sig till kustremsan utan att vi får vara ifred på Nilen och senare i Luxor.

En tanke som slog mig igår när jag lyssna på nyheterna, är att de stängt av mobila nät och internetuppkopplingar. Det gör det lite roligare för min del att jag redan har bloggat framåt på den andra bloggen så inläggen ligger under tiden som jag är borta. Det är inte alla som förstår att man kan framdatera, tror jag. Om det inte är internetuppkoppling i Egypten, kan jag omöjligt blogga därifrån... men hur kommer det sig då att jag gör det? 

Annars är här lugnt. Pidde ringde här om kvällen och undrade om det nu var till Hurghada vi skulle. Han kunde andas ut. Det är en bit till Kairo. Sedan ringde lillsonen och var lite orolig över min kommande resa. Men jag sa till honom också att det är en bit mellan Hurghada och Kairo, samt att vi skulle ut på Nilen. "Men det kan finnas pirater, mamma... " sa han lite oroligt. Jag skrattade och sa: "Om de bråkar med mig... " så kom jag inte längre innan han fyllde i: "... då bråkar de med döden" Ja, om inte annat, så bråkar de med fel morsa, som äldste sonen sa när han gick i årkurs 4. Han hade lämnat in sin cykel till vår stads mest kända cykelaffär (den servar alla cyklister, både privata och tävlande) för lagning. Pojken fick 300:- av mig, som var det avtalade priser för lagningen, och skulle hämta den. Han kommer gående och cykeln leder han. Det visade sig att de inte gjort ett skit med cykeln och då tog det hus i helvete i denna morsa  kan jag säga.

Med pojk och cykel gick jag till affären och inför kunder undrade jag vad de höll på med. Att lura en 10-åring på 300:- och dessutom inte lyft ett finger för att laga det som var beställt! Lite kaxig var handlaren en stund och reta inte upp en argbigga till morsa  Det säger jag bara.

Inför publik sa jag bara, när han fortsatte vägra laga eller ge pengar tillbaka och han sa ".. och vad kan Du göra åt det?" ... så blev mitt svar blixtsnabbt: "Som skribent får jag en hel del gjort ...." och lät fortsättningstanken hänga i luften. Han fick gärna tro att jag var skribent till yrket.. men cykeln tog han in på lagning och han lagade också det han hade påstått i telefon till mig, när jag bokade lagningen, var tvunget att beställas nytt! Det handlade om 2-4 skruvar för att hålla pakethållaren påplats. "Ny pakethållare måste köpas" sa han den gången.. vips hade han hittat skruvar som passade!

Pojken var tyst på väg hem och plötsligt sa han eftertänksamt:"Mamma.. han bråkade visst med fel morsa"

Behöver jag säga att det är en cykelhandlare jag bojkottat sedan dess, trots att de bytt ägare?


Ni behöver med andra ord inte vara oroliga för mig och mitt välbefinnande medan jag är på Nilen och drabbas av pirater. De kommer att ångra att de alls blev pirater

Igår när vi, KR och jag, väntade på en kollega, KL, som skulle vara med på föreläsningen, berättade KR att vår nya chef kollar upp våra tider när vi kommer och går. När vi lämnat rapport på morgonen får vi gå hem. Om dagpersonalen uppger att det är ok att vi går 3 minuter i 7, så går vi då. Hur ofta kan vi faktiskt gå hem "för tidigt" - 5-10 minuter? Aldrig? Kvällspersonal, som slutar 21.15 skickar vi redan vid 21. Vi ger och tar.

Men - en morgon hade chefen kommit in 5 i 7 och ville prata med nattpersonalen. De hade precis sekunderna innan, gått iväg. "Här jobbar vi från tid till tid" hade lilla chefen sagt. Ops.... så nu gäller det att inte komma tidigare än 2 minuter i 21 och absolut inte gå hem före kl 07 prick.

Nå, hur det än är pratade vi lite om nya systemet där vi skall sitta mer vid datorerna och lägga scheman än jobba med våra vårdtagare och mycket annat. KL kom och vi pratade vidare om saken. KR hade varit på utbildning gällande nya datorsystemet men hon var ensam från nattpersonalen och de var 4 från dagen! Allt handlade, när det väl kom till kritan, bara om hur dagens scheman ser ut oc vad som gäller för dem osv. KR fick ingen hjälp. KR är heller inte datorintresserad.

Hon hade sagt till chefen att hon inte ville ta hand om det och fick till svar att hon kunde ju ha KL som samarbetspartner i frågan. Båda är helt borta när det gäller datorer och de hade sagt att 1) de jobbar aldrig samma nätter 2) de har en datorkunnig på natten: jag.

Jag sitter med i enhetsmöten, tar tag i en del andra saker på avdelningen som måste funka osv. Vet ni vad chefen sagt när mitt namn kom på förslag? "Vi kan inte lägga allt på henne och det vore dessutom lite trevligt om ni andra kunde visa lite engagemang".

Ja, vad säger jag om det? Jag bara stod och gapade när KR och KL berättade detta... men det kändes också varmt inombords att det trots allt märks att jag engagerar mig. Gissa om jag njöt lite dubbelt på föreläsningen.

I går var det hopplöst somna. Inte nog med att jag hade svårt somna, Gustav visste inte om han skulle vara ute eller inte och velade fram och tillbaka en tid *irriterad*

När jag väl somnade, var det dags kliva upp igen. 07.00 ringde klockan men det var för att jag skulle vara på vårdcentralen kl 8:15 för årliga prover: njurar, B12, sköldkörteln och socker bl.a. Läkaren ringer på måndag om svaren. Lika bra få dem innan jag reser.

Kl 13.30 skall jag vara hos frissan och klippa lurvet och sedan är det en föreläsning å arbetets vägnar som heter "Män, kvinnor och alla vi andra" vilket jag tror kommer att skapa debatt, eftertanke men framför allt SKRATT! Den är slut runt 19-tiden om jag minns rätt, men det är en kollega som tror det. Det känns långt och vi kan minnas fel. Den börjar 15.30. Sedan är det bara att invänta arbetet. Det är tre pass kvar: I natt, natt till fredag samt natt till 2 februari. Sedan bär det av. Jo, jag ser verkligen fram emot det!

En sak är säker: Under de återstående 58 månader som är kvar av att leva på existensminimum, kommer jag inte att bli överviktig i alla fall Jag har inte råd att åka buss mer än om jag skall till lasarettet kl 8 (annars går jag ju till och ifrån, vilket är några kilometer - närmare 1 mil tur och retur) och mathållningen är det stramt om, verkligen.

Det tar lite tid att komma på ett bra sätt att få nya rutiner på inköp av matvaror. Därför har jag idag skapat ett dokument i excel för att göra en översikt över inkomster och utgifter. Månad för månad skall jag skriva in vad jag får i lön, vad de olika fasta utgifterna kostar och så kommer det där med matinköp. Varje inköps får en egen kolumn och varje inköp kommer att skrivas in efter kvittot. Det kan se ut som detta:

Ni som är här, vet att jag skall resa iväg snart. Det finns några få som vet om att jag skall resa - några som jag inte hade tänkt skulle veta, men nu är det som det är. Dessa har inte kännedom om denna bloggen och det är endast ett fåtal som i dagsläget vet om att jag verkligen har startat upp denna.

Jag kommer så långt det är möjligt, att använda min nuvarande officiella blogg också under resans gång. Detta för att förvilla folk som fått veta att jag är iväg - men inte fått det bekräftat av  mig. Men också för att öka mysitken med vem M är ute och reser med. Många tar för givet att det är jag och då blir det extra skoj att blogga som vanligt i hemmabloggen men lägga ut resan här. Elaka jag


Det jag idag gjort är att skriva en del inlägg och daterat fram dem för publicering. Fler skall jag fixa och kanske det blir en och annan liten rackare också på vägen, något hämtat från en kvällstidning, samhällskritiker som jag är. Jag käkade en baguette förut som jag fotade och laddade upp, skrev ett inlägg och framdaterade publiceringen. Dock skriver jag inte att jag just då skall äta den Hur läsaren tolkar det hela, ja, det är upp till var och en

Micke är alltid som bäst! Han fixar och trixar och har breddat ramen för texten, vilket innebär att jag också kan lägga ut lite större bilder. Att det går lägga in en egen headerbild har han också visat att det går. Det gör det möjligt att skapa en ännu mer personlig gratisblogg.

Igår la jag mig redan strax efter kl 21.30. Två timmars sömn efter nattpasset och då varit uppe sedan före kl 12 dagen innan, det satte sina spår. Tvättstugan fick sig ett rejält besök och jag hade visserligen tagit mig an ene sonens arbetskläder också. Men det var skönt få det gjort. Som vanligt blev det att jag slumrade till i soffan på kvällen men så kom sonen och hämtade sina arbetskläder innan han skulle bort till storebror med flickvän.

En kollega kom och hämtade furminatorn för hon skulle testa det på sina hundar, speciellt på den lilla. Är hon nöjd, köper hon nog en egen.

Jag hade tänt ett värmeljus i min lilla ljushängare i fönstret. Det sken rött och varmt, behagligt och avkopplande och till slut somnade jag på rygg. Det är något jag inte gillar, att sova på rygg men samtidigt känner jag att det inte är bra att alltid sova på en och samma sida. 00.30 ringde det och det var mellansonen. Han hade fått migrän och undrade om jag kunde köra hem honom. Han var hos brodern. Självklart! Vad gör jag inte för mina barn bara jag har möjlighet! De är mig de käraste på jorden! Det var bara att klä på mig och gå bort till storebrorsan, som bor ett par gårdar bort. Där stod bröderna och väntade. Storebror hade druckit någon öl och kunde därför inte köra själv, men han lånade ut bilen så jag kunde köra.

När jag kom tillbaka igen, gick jag upp till sonen. Där var mellansonens flickvän kvar och spelade spel med de andra. De har gjort en egen version av Dobidoos "Sista minuten" och de hade hjärtligt roligt. Jag var kvar några minuter och tittade på.

Hemma igen, kröp jag ner under täcket och fortsatte läsa i "Mitt liv så här långt" av Jane Fonda. Boken fick jag i julklapp av äldste sonens svärmor. En intressant berättelse, måste jag säga. Sedan somnade jag igen, vaknade och knuffade ner Kattis, som lagt sig brevid mig. Jag är lite trött på att dammsuga sänglakan fulla av katthår, men det går i perioder. Gustav har fattat vinken för närvarande.. eller så gör han som han brukar: håller sig undan ett tag och gör nya försök när han tror jag glömt hur trist det är med dammsugningen  av lakan. Han är ju som han är, menar jag.

Det där med koder och sådant på hemsidor, är inte min starka sida. Det lilla jag fått att stanna kvar i min stundom teflonhjärna, är helt och hållet Mickes förtjänst. Den stackarn har verkligen slitit sitt hår genom åren när jag inte förstått... Det är ett under att han inte sagt upp bekantskapen med mig

Idag bestämde jag mig ändå för att testa lite och när det gäller att ändra bakgrundsfärg, så är det inga problem. Dels har jag ColorZilla som hjälp att hitta de rätta färgerna och sedan vet jag ju vart i redigeraren jag skall ändra koden.

På sidan här var det ett litet pyssel med att hitta rätt eftersom det är möjligt att ändra på flera ställen. Det var bara att skriva upp koderna som var, byta den, spara och se efter hur det blev.

Men det är lite mer jag önskar, som att bredda ramen för där jag skriver inlägg. Det är bl.a för att jag vill kunna lägga upp lite större bilder, i synnerhet när det kommer till Egypten-resan och EFIT och vardagsbilder över huvudtaget. Jag gav mig - om inte hejdlöst - så ganska modigt in i redigeraren och trixade lite. Nå, det blev inte precis som jag tänkte och återställde. Grundteman finns ju kvar och de förändringar jag sparat lägger sig som Egen design, om jag förstått det rätt, så det borde vara lätt att byta och testa de olika teman som finns och se vad det går att göra.

Byta header vore trevligt och kunna lägga in egen bild där.. men var sak har sin tid. Micke vet hur han tar sig in här och känner jag honom rätt, kommer han - nyfiken som han är - att logga in och härja lite när andan faller på.

Tvätten är avklarad nu, strykningen också. Lakanen manglade och det är hög tid att ta in kuddar och täcke som hänger ute på vädring. Tänk så härligt det kommer bli att bädda ner mig i kväll, i väl vädrade sängkläder och renbäddat.

Detta hoppas jag är ett minne blott, för denna säsong

I väntrummet på vårdcentralen igår, träffade jag på en ung kollega från en annan avdelning. Hon svor och var arg för att hon halkat omkull och la skulden på hyresvärden. "De har inte plogat, inte sandat, inte saltat. Ingenting" och så fortsatte svadan.

Jag förklarade att våran hyresvärd inte längre har hand om den biten av yttre tjänst utan det ligger på entreprenad. Detta har hyresvärden gått ut och informerat om; dels med papper i brevlådorna men också via morgontidningarna. Det har inte gått att missa.

Ändå fortsätter hon att gorma på att det är hyresvärdens fel bla bla bla och att på deras gård, där hon bor, där har de visst hand om det. *suck* Det var ingen idé att ens försöka få henne att förstå. Dock vet jag också vad denna unga kvinna brukar ha på fötterna - oavsett väder. Det är inte precis vad jag kallar lämpliga skor på isigt och snöigt vinterunderlag.

Jag får känslan av att det finns människor som bara kräver att det skall vara alla andras fel så de själva kan ta sig fram helt utan ansvar. Men vi har faktiskt ett personligt ansvar också. Det skulle inte falla mig in att gå i sommarklackade skor/stövlar när det är isgata ute. Hela vintern har jag trampat på i mina tunga vinterkängor som håller värme och ger stabilitet, som ger mig en större möjlighet att inte falla omkull. Egentligen borde jag skaffat broddar också.. men det kommer väl en vinter till.

Nej, ta lite ansvar. Det går inte att tro det är sommarunderlag för att sedan falla omkull på isgatorna och sedan lägga skulden på hyresvärden och anmäla dem.

Efter mötet igår, frågade jag chefen om det är klart om jag får tjänsten 1 mars. Hon berättade för mig mail-ledes för någon månad sedan att det är mest troligt att den blir min. Igår var det inte ens skickat till rekrytering men hon skulle förorda mig. (Hon vet inte att jag söker andra tjänster utanför nuvarande arbetsgivare. Jag måste se om mitt egen hus först och främst) "Jag hoppas jag slipper byta schema" säger jag då och då kommer det som en pisksnärt över kinden att det var minsann inte jag som bestämde det utan hon!

"Åh, jo, det är sant. Kanske missförstod jag Dig sist när Du sa att vi inte är radbundna utan om det var okej med mina kollegor, så var det inga bekymmer...." sa jag lite psykologiskt urskuldande. Nej, det var ju sant, sa hon men det var ändå hon som bestämde... och inom kort skall vi ändå inte ha våra schemarader utan lägga in hur vi vill arbeta i det nya (som ingen vill ha) nya systemet.

Visst, hon var stressad men ändå. Jag backade ett par steg i min relation till henne, kan jag ju säga. Men vi får se. Jag hoppas självklart att det blir svar från andra arbetsgivare innan dess. Uppsägningen ligger klar redan och det är ingen uppsägning någon arbetsgivare vill läsa. Den är klar och tydlig i all sin korrekt- och ärlighet. Ett piskrapp över hela arbetsgivaren och dess verksamhet.

Det är bara att hålla tummar för att allt går mig i händerna. Som det nu är på jobbet - både bland dag och nattpersonal - så mår vi alla dåligt med tanke på hur arbetsgivaren hanterar hela sin verksamhet för närvarande. Det blir nog inte bara jag som lämnar stället.

Det är mest troligt glaskroppsavlossning och det är inte mycket att göra åt. Det kommer att ge med sig, sa läkaren... fast jag skulle vara uppmärksam på så att inte synen förändrades till det sämre, att det blir som en slöja för ögat. Då skulle jag omedelbart ta kontakt med ögonmottagningen.

Provtagning för sköldkörteln och lite annat nästa veckan.

Tröttheten skapar ju en del kaos i kropp och sinne. Det beror säkert delvis på min livssituation men också på så mycket annat. Att inte sova ordentligt ger också irritationer, så klart. Inte bara det där med huvudvärken och ögat. Tröttheten kan också bero på att jag behöver höja dosen Levaxin men det får jag inte veta än. Det ger sig. Snart har jag lite semester och lika snart försvinner jag till Egypten.

Tänk, som barn - men också i vuxen ålder - har jag velat komma dit. Nu har jag äntligen den möjligheten, tack vara ett storartat och generöst erbjudande! Ännu har jag inte förstått att det är sant, trots att jag vetat det sedan sensommaren 2010.

Om jag kommer att njuta? Ja, det kan ni ge er på. Ledighet, långt från !gnällbältet" och ouppfostrad arbetsgivare. Långt från blöjbyten och nattpass, långt från jobb, jobb och denna gudsförgätna håla som ju min nuvarande hemort är. Om jag inte får besked innan resan, så hoppas jag svar om jobb hemma i Göteborg, väntar mig när jag återvänder. Bostad har jag tillgång till - bara jag får jobb.

Idag var jag med på ett enhetsmöte. Ibland undrar jag om vi har möte för mötets skull eller om det skall vara konstruktivt och leda någon vart. Jag måste medge att vår nya enhetschef verkligen känns genuin och säker, tar tag i saker och engagerar sig i personal och boende.

Mötet idag tog upp en del viktiga saker och vi kom i diskussion om arbetsmiljö och bemötande av vissa vårdtagare. Det finns de som möter vårdtagare med förutfattade meningar, som tar deras negativa sida som personligt osv. Vi har en särskil person som många tycker är jobbig. Ja, h*n kan tydligen bli aggressiv men jag undrar ibland vad det kan bero på: Den boende eller personalen. Vad mig anbelangar så hör jag vi överrapporteringarna att det faktiskt är personalens fel att vårdtagaren agerar som h*n gör.

Vi fick också ett mail från våra chefer i veckan om att vi skulle inte längre få ha kvar gemensamma omklädningsrum som idag. Nej, nu skulle avdelning A ha sitt eget, B sitt osv. Detta för att minska risken för eventuell smitta! Men jösses. Vi lyfte det idag och undrade vad det egentligen handlade om eftersom avdelning A och B har gemensamt kök och vardagsutrymme och vi ringer andra avdelningar ibland för att för någon stund få lite handräckning! Kan inte smittspridning ske då?

Risken är ju mindre i omklädningsrummet, för där byter vi ju från och till hemkläder, tar på rena (förhoppningsvis gör alla det) arbetskläder varje arbetspass. Cheferna hade väl insett detta och vem vet, kanske fått fler påpekanden om det.. men tyckte ändå att när de nu skyltat om omklädningsrummen, så kunde vi lika gärna flytta våra kläder. Jag gjorde det efter mötet.

Ibland undrar jag vad vi har chefer till...

"Vi trodde vi kunde kontrollera naturen"

Det är en rubrik i Aftonbladet.

Människan har i hundratalet år försökt styra naturen, sätta sig över de krafter som vi inte kan styra under några som helts omständigheter. Ändå ger inte människan upp trots alla misslyckade försök. Hur vore det om vi försökte leva med naturen i stället, vårda och bruka den som det uppenbarligen var tänkt från början?

Om vi hade lite respekt för moder jord, naturen och den planet vi bestiter - om vi kunde erkänna att det faktiskt finns sådant vi inte kan styra - då skulle både naturen och vi människor må så mycket bättre.

.. lämna denna nya bloggs adress till de av mina läsare på den nuvarande officiella bloggen, som jag tycker skall ha den.

Men just nu är det långt ifrån alla. Just nu vill jag bara vara ifred från många... De kommer inte veta att jag skall iväg, och de får heller inte se foton från Egypten. De lägger jag ut här och de som jag vill skall ta del av den resan, de får ta och leta sig hit.

Egentligen är det 2 vecor kvar. Det är något jag inte förstått än trots att jag vetat det sedan sensommaren 2010. Först var det så långt bort - nu, precis runt husknuten: Resan till Egypten. 3 dagar på Nilen och sedan resten i Luxor med allt vad det innebär.

Det skall verkligen bli härligt att få ledigt lite. 3 nätters semester ger mig nästan 2 veckors ledighet. Det är verkligen behövligt med tanke på hur det ser ut på arbetsplatsen, stämningen där och kollegors oförmåga att ta tag i saker. När jag lägger fram förslag, nickar alla och hävdar att jag har rätt och att man "borde göra si eller så". Ensam kommer jag ingen vart och när jag försöker få med mig kollegor på att agera tillsammans med mig, då blir det som det blir när kärringar kommer samman: man backar och mumlar och går där ifrån. Inte en karl i världen skulle acceptera vår arbetssituation.

Jaja.. jag skiter i dem nu. Vill de inte hjälpa till att förändra, får de fortsätta gnälla då. Själv har jag skrivit min uppsägning, letar efter andra jobb och håller tummarna för att jag får napp snart.

Själv skall jag avnjuta ledighet långt ifrån allt slit och gnäll. Det bästa är att ingen på jobbet vet att jag åker. Semestern är beviljad, ansökan om vikarier inlagd. Vad jag gör på min lediga tid, har de inte att skaffa med.

På torsdag skall jag träffa min husläkare. Sedan en ganska lång tid tillbaka, har jag haft som små blixtrar i yttre ögonvrån på höger öga. Det började med något litet då och då vilket jag trodde var skräp i ögat. Sedan har det kommit allt mer ofta och ibland flera gånger om dagen. Ett tryck över ögat finns också.

Kan det vara detta som är orsaken till att jag har börjat bli allt mer irriterad på allt och inget? Att jag är småsur och tjurig alltid? Det är i alla fal så jag uppfattar mig själv.

Det är ju bara att hoppas på att det inte är någon tumör igen. Alla orsaker är ju möjliga..

Det var en rätt så aktiv natt på jobbet. I en strid ström ringde de om allt och inget. Det är bara att bita ihop, hålla handen en stund, prata en stund men framför allt lyssna en stund. Det är väl det som behövs allra mest.

Vi har fått skriva på papper om vi har en bisyssla till vår ordinarie tjänst också. Det är tydligen lag på att arbetgivaren kan kräva få veta om vi jobbar någon annanstans också. Det är helt vansinne! Vad jag gör på min fritid, vem jag tjänar pengar hos, anser jag inte arbetsgivaren har att göra med så länge jag inte missköter mitt uppdrag. Men kontrollsamhället blir mer och mer diktatoriskt och jag mer och mer aggitativ!

Jaja.. det löser sig väl en dag. Regnet faller och det gör gott på all snö. Men det får inte töa för fort. Det riskerar att skapa översvämningar lite över allt.

Annars; trött, uttråkad och vill ha sol och vår.

Så innerligt trött jag är på att vara trött och uttråkad. Att inte kunna sova om nätterna eller ens om dagarna efter jobbet, tär verkligen. Vad hittar man på i en stad som denna när det är snö, kallt och helt hopplöst trist?

Måtte jag bara snart få napp på något av jobben jag sökt så det händer något positivt i livet. Det innebär ju också att jag flyttar.

Tack och lov att jag skall till Egypten snart.

Efter mycket om och men, kostade jag på mig en torrborste. Igår kväll startade jag en försiktig användning av den och bestämde mig för att anväda den på allvar.

Det var en skön känsla att stå i duschen efter att ha borstat av alla döda hudceller. Huden kändes verkligen len och skönt. Men det skall ju också ha en hälsosam effekt, att torrborsta. Vi får se hur kroppen och jag mår när jag testat i tre månader.

Facebook bråkar. Men det är ju ingen större katastrof. Det kunde ju varit krig.

Det är skönt när svårmodet vänder snabbt och livet känns lättare. De där dagarna när jag tror att jag inte kommer att nå en förändring, de gillar jag verkligen inte. De känns så ovälkomna och obehagliga. De gör mig ledsen och förvirrad... och jag blir existentiellt ifrågasättande igen.

Fast jag vet ju att jag har min uppgift.. men jag vet bara inte vilken, än.

En glädjande tanke slog mig i alla fall idag: Fram till november 2015 lär jag inte bli fet i alla fall. Det känns ju bra. Alla promenader eftersom det är svårt få ihop till en bussbiljett gör att jag kommer att hålla formen men också att leva på existensminumum. Jag förstår inte hur de räknar och tror att BRA mat, kläder (jag har ett klädkonto om kanske 400:-/mår!) och mediciner skall kosta knappt 3000:-/månaden. BRA mat kostar. Frukt och grönt kostar! Men jag skall nog lära mig få ihop det under dessa återstående 58 månaderna och lära mig få bra mat på bordet. Har det gått med barn i huset, så skall det gå när jag nu bara har mig själv att tänka på.

Jag loggade in på jobb-mailen nu och där låg en bekräftelse på att mitt vikariat är förlängt en månad. Även min semester i februari är beviljad så nu skall jag bara ansöka om vikarier.

Det är sagt att jag mest troligt kommer att få ta över en tjänst 1/3 -11 där en personal gått i pension. Innan dess hoppas jag innerligt jag fått svar på andra tjänster jag sökt så jag slipper gå kvar där jag är. Det är allt annat än trevligt.

Men nu är det nu och jag har fått semestern beviljad. Det är det viktigaste.

Nilen, here I come!

Livet. Det känns trångt. Som om jag står stilla och inget sker. Inget proggressivt. Någonstans har jag en känsla av att året kommer att föra med sig en del förändringar till det positiva... och det är som om livet står stilla en stund nu för att jag skall samla mig för det som komma skall.

Det jag inte uppskattar är ju att när jag vill få något gjort, så kan jag inte påverka det mer än jag gjort. Jag vill ha gjort saker NU, genast.. så jag kommer vidare.

Men kanske är det så att jag måste stanna upp i livet lite till... för jag inte är redo att gå vidare än? Vad vet väl jag. Just idag känner jag mig nere, irriterad och gråtmild.

Det är väl bara att ge mig själv lite tålamod och försöka skratta.

Men idag är en dag då jag hittar orsak att skratta.

Det där med mat, är inte alltid min starka sida. Ändå vet jag att kroppen och jag behöver bra mat för att orka ta oss fram. Just nu är det måltid för måltid som gäller. När det är dags för frukost, bestämmer jag mig för om jag skall vara nyttig eller inte. Det är en dryg vecka sedan jag började igen, att ta steg för steg.

Det har gått bra så här långt. Till middag idag gjorde jag en gryta på fläskött som jag stekte ihop med champinjoner och lök. Kryddor blev salt och svartpeppar och sedan lät jag det sjuda i lite grädde.

Till det kokade jag haricorts verts samt gjorde en tomatsås på gul- och vitlök, rödvinsvinäger, salt och peppar samt krossade tomater samt  torkad oregano. Jag har inte hittat färsk oregano. Det blev mer än gott och mättande. Sedan skalade jag en mango, vispade lite grädde med vaniljsocker till det. Allt toppade jag med en passionsfrukt.

Att jobba med sådant som jag gör - inom vård och omsorg - innebär en hel del ansvar. I dessa ansvar vi har, finns också en lagstadgad "anmälningsplikt" på olika plan. Det gäller både Lex Maria och Lex Sara men också avvikelse när det gäller mediciner. Det är av största vikt att det är ordning i medicinskåpen och att det inte finns något där som kan misstolkas, lösa mediciner som vi (alt. vikarier) inte vet vad det är. Det kan få förödande konsekvenser om det finns felaktigheter.

 

Innan jag skriver en sådan rapport, kontrar jag alltid med den ansvariga sköterska som är i tjänst. Varje gång hon säger att det är en avvikelse så skriver jag rapporten. I den uppges endast mitt namn. Det är en generell rapportering för att MAS (kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska) skall ta en titt på rutinerna ihop med den/de ansvariga avdelningssköterskorna. Allt för att det inte skall ske några fel vid medicinering.

 

Det låter väl inte så konstigt? Tänk Dig själv att ha en anhörig som bor på ett säbo (särskilt boende) och det är ett enda virrvarr i medicinskåpet. Skulle Du som anhörig känna Dig trygg med att det blir rätt? Det skulle inte jag.

 

Men hur det än är, så finns det människor som inte mår bra och som blir eld och lågor, arg och irriterad över dessa enligt lag skyldiga rapporteringarna. Då handlar det om golvpersonal som inte är ansvariga för att det är ordning i skåpen. Vi som skriver rapporterna, blir anklagade för att peka ut någon, att dennes kollegor känner sig personligen utpekade (hur då? Vi pekar inte ut någon särskild och det är fortfarande en pekpinne till ansvarig sjuksköterska)

Det hela slutar med att personen ifråga börjar LETA fel på den/de som arbetar vissa pass (det är de pass där undertecknad arbetar) för att "ge igen". Det är småsaker som ingen annan reagerar på, det är bagateller som en miss att skriva i ett vändschema (vilket sker ovanligt ofta när gnällis är inne på sina arbetspass) det kan vara en glömd använd handske, det kan vara luft och en o-vänd kudde.

 

Det är inget roligt att gå till arbete. Vi tog upp detta med enhetschefen - att "personal känner sig personligt påhoppad" och anser att vi inte skall skriva rapporterna. Chefen anser vi gör rätt och gick in och talade till personalen som var där; förklarade ånyo vad rapporteringen går ut på. Men det har inte hjälpt. Nå, det är ju bara en enda som tar illa vid sig, lägger tid och energi på att leta efter vilka som arbetat vilka pass och göra klagomål som inte har något värde. Borde inte vederbörande lägga den tiden på att vårda de som bor där?

 

Jag får se det som så: det är en person som inte mår så bra men det gör skapar inte en rättighet att låta det gå ut över oss andra.

Det blev en promenad till ICA. Det saknades cream fresh till middagen. Den skulle jag ha till gurk- och citronsalladen som var till laxen. Halkan är inte att leka med och det var nära ett par gånger att jag drattade på arslet.

Där jag stod i kassakön och hade lagt upp varorna på bandet, slog det mig plötsligt: "En ensam medelålders (nåja.. så medelålders är jag inte) kvinna med katt...." och för mitt inre såg jag den optimala bilden av singelkvinnan som går ensam hemma och bara har katten att prata med. Det var nästan så jag brast i gapskratt där i kön.

Jaja.. det är till att vara lättroad

Jag har beslutat mig för att sakta avveckla min gamla blogg. Ibland behövs förnyelse och jag har en känsla av att detta år - 2011 - kommer att föra med sig en del nyheter för mig. Men det finns ju andra tankar bakom omstarten också. Jag vill helt enkelt vara ifred från några av mina gamla läsare.

Bloggo är en helt ny sida för mig så den testade jag först.. så visade det sig, när jag väl registrerat mig att den var gratis bara till 500 inägg!  Jag har testat andra bloggar och den senaste är ett konto där jag betalar för min plats och jobbar i wordpress. Så det var att överge bloggo för att återigen återgå till blogg.se innan jag lämnar adressen till vänner som jag ändå vill ha med mig.