Vardagstankar

Eftertänksamt funderar jag på mitt ursprung - något vi alla sägs ha. Jag letar i gömmorna och garderoberna sökandes efter ursprungets rötter. Grabbar tag i en tråd, röd som blod, och hoppas den leder mig hem.

Men överallt är tråden bruten och tåtarna spretar åt alla håll.

Vilket håll skall jag gå? Vilket håll bär mig hem?

Hem, är den plats där man kan koppla av och må bra. Hem, är den plats där man känner trygghet och omsorg. Hem - det är där man har sin borg.

Men som vandrare utan början och utan slut - då finns inte hem, då finns inte borgen. Då finns inget att gå tillbaka till.

Förvirrad står jag i vägskälet och försöker se antydan till fortsättning på den röda tråden jag följde. Med tårar rinnandes i stillsamma ensamma droppar snurrar jag runt, runt och åter runt i vägskälets mitt och kan bara stanna upp och fatta ett beslut: Att gå - oavsett håll.

Hur känns det att växa upp med stabilitet och kärlek? Hur känns det att ha något och någon att komma hem till? Hur känns det att ha en familj - föräldrar - som finns där utan villkor och bara tar emot mig när jag behöver andas?

Jag vet hur allt annat känns - att vara "älskad" om jag är på ett visst sätt och gör och har åsikter efter ett visst mönster. Inte för den jag är - egentligen. Jag vet hur det är att skrämd gå till sängs och inte veta om jag duger nästa morgon och jag vet hur det är att gråta mig till sömns och nästa morgon göra allt som står i min makt för att få ett litet betydelsefullt "bra gjort" - och besvikelsen när kvällen kommer och kudden blöts ner av mina tårar för att jag aldrig gjorde det bra - vad det nu var.

Det är så mycket jag redan vet - det är så mycket jag redan känner till och om allt detta behöver jag inte veta mer. Om allt det jag vill och behöver veta - det får för evigt leva kvar i det fördolda. Aldrig kan svaren komma till mig.

Den rotlösa vandraren fortsätter gå....

Vi applåderar lagar som säger att vi skall anmäla missförhållanden inom vården t.ex. Vi är glada att det finns riktlinjer för hur man som omsorgstagare skall bli bemött. Alla vill ha ansvar på sitt arbete för att känna sig värdiga - men hur är det när det blir konsekvenser av ansvaret? Är vi lika intresserade då att rida ut stormen?

Vi gnäller och gnyr när kollegor gör uselt ifrån sig, när kollegor hamnar på möten med sina chefer om och om igen för att de inte sköter sitt arbete men ändå händer ingenting. Ursäkten att det inte händer mer än möten och påpekande, är att ingen har dokumenterat vad som är problemet.

Då gör jag det. Dokumenterar och dokumenterar. Kollegor tycker det är bra men dokumenterar inte egna iakttagelser. "Det är ju bara småsaker" försvarar de sig  - eller: "Jag är inte så bra på att skriva". Det handlar inte om att skriva noveller utan stödmeningar: "Kollegan undvek att ta larm på rum 34" eller "Kollegan försvann när det var dags att ronda. Jag fick ta ronden själv" eller "Kollegan hotade vårdtagare på rum 45 med stryk" osv. Klockslag och datum också. Mer behövs inte.

Att arbeta inom vården innebär att ta ansvar, inte bara för våra vårdtagare och patienter utan också för hur vi bemöter dem. Vi har också ansvar att anmäla om vi iakttar oegentligheter så som hot om våld, fysisk bestraffning etc. Det är bra, säger alla, men få vågar ta steget ut och göra det. "Bra gjort" säger de och dunkar Dig i ryggen samtidigt som de bakom samma rygg tycker Du är för jävlig som anmäler en kollega.

Tro inte det är med klackarna i taket en kollega anmäls. Det knyter sig i magen på mig, för jag tycker om kollegan. Men det som sades och gjordes är inte rätt. Min chef fick bli mitt bollplank och jag fick uppmaningen att samtala med kollegan för att höra hur hon tänkte. Svaren jag fick mailade jag till chefen. Hon rekommenderade mig att göra en formell anmälan.

Denna kollega har förut varit anmäld - av vårdtagare. Varför får en person som varit på fler möten än någon annan gällande samarbetssvårigheter genom åren, anmälan från vårdtagare - stanna kvar? Varför får man inte sparken? Nu kommer också dessa två anmälningar in. Vad händer då?

Det är inte med glädjetjut jag skriver dessa för vem vill anmäla en kollega? Samtidigt, vad skulle Du säga om det vore Din anhörig som kränktes med hot och slag och inget gjordes?

Det är med tunga steg jag går till jobbet. Det är nu det är tungt att ta ansvar.

Det är alltid svåra beslut när det kommer till ens husdjur. Att katterna har gått fritt ute i 10 år är en förmån. Nu har ju det blivit lite ommöblering bland grannarna i huset sista året och de som tog över min gamla lägenhet, uppskattar inte att katterna kommer över. Inte att de river i rabatten i alla fall. Det har jag full försåelse för och vi är överens om att jag jagar undan Z när han är på väg dit - för det är han som grävt och använt deras rabatt som toalett i ett obevakat ögonblick.

De andra har valt att bara ligga på uteplatsen. Det konstiga är att när jag släpper ut Z - som ju inte bor hos mig utan är här på sommarkollo tills sonen tar med honom och flyttar 1 augusti - så springer han åt andra hållet och håller till i busagen där borta. De båda andra som kommit hem igen, G och K, måste nu bevakas så de inte tar sig in till grannen.

När jag sett att Z varit på väg till grannen så har jag sprutat vatten på honom därmed har han valt att springa åt andra hållet. Men hur roligt är det att plötsligt inte kunna släppa katterna när man vill - dygnet runt? Att ständigt stå och bevaka dem? Det är stressigt för katterna och jag märker det speciellt på G som far illa. Det är inte lätt placera om katter som är 10 år. G vantrivdes hos min son när G och K flyttade dit. G var så stressad att han har fått stora mer eller mindre kala fläckar och dessa har inte gått tillbaka.

Vi är 4 uteplatser som alla har katt och/eller hund, bortsett från en enda - de senast inflyttade. Skall jag verkligen behöva avliva 2 friska katter pga den stress de upplever att inte få vara fria utekatter? Jag håller absolut med grannen så det är inget otalt mellan oss, utan mer hur illa katterna far i detta nya.

Samtidigt känns det korkat att en enda granne skall "ha rätten" (och den har de) att på detta sätt hindra katterna att leva det liv de alltid levt.

Ibland är det komplicerat.

Det är snart dags att bestämma mig - för att ha kvar min officiella blogg eller lägga ner den och fortsätta på denna. Snart är det dags att betala domännamnet och det är innan det jag måste fatta beslutet.

Jag tror jag kör ännu ett år på den - det är ju en del läsare där och det är nog så att jag inte är helt klar med den biten av mitt liv än. Den har några år på nacken och alltid retar det någon att jag är kvar - fast de behöver ju inte läsa den (men jag vet ju att nyfikenheten tar över hos dem )

Evas gård är till salu och det är sista året jag är med henne och deltar i kurserna. Förmånen är ju att jag fått vara med från början, att jag fått träffa alla dessa underbara människor som kommit år efter år, andra kommer bara en gång. Ytterligare några blev mina vänner för livet. Visst är det fantastiskt? Hade jag haft pengarna, skulle jag köpa loss gården genast och flytta in där. Ha B&B där sommartid hade varit kanon. Allt finns ju förberett efter att gården är iordningställd. Hennes granne säljer också sin gård, för samma pris och där får man mer för pengarna - om man nu har behov av det som den gården säljer. Så ur det perspektivet skulle jag köpa granngården - men den behöver jag inte. Eller som ene sonen sa, jag kunde köpa båda och slå ihop. Fast det ligger en gård emellan.

Det är tillåtet att drömma lite och leka med tankarna.

Gårdagen var en underbar dag. Sonen var mer än nöjd med sin studentdag. Som mamma var jag oerhört stolt - inte bara var, utan jag är!

Idag är en ny dag och nu är det en ny kväll och kommande ny natt. Jag är inte helt säker på hur jag mår idag. Det är massa olika känslor kring allt; jobb, bostadsort och bostad, vänner och familjemedlemmar, bekanta och annat. Det är som ett avståndstagande till känslorna just nu - som om jag vill se allt med lite distans - utifrån på något vis. Men hur gör jag det?

Jobb - det låter så upprepande trist - men jobbet måste jag få byta. Det går inte en dag utan att bara tanken på att gå till jobbet med allt vad det innebär just nu, drar ner mig och all glädje är borta.

Nå, det är bara att fortsätta leta.

På något sätt funkar jag bäst med lite eld i arslet. Det är jobbnatt igen natt igen och dirket imorgon bitti blir det bussen till ön för att göra det roligaste jag vet: att jobba med konst- och målarkurserna. Med tanke på vädret, så lär det bli heldag och 2 grupper. Vid fint väder arbetar vi ute och inte i ateljén och då blir det halvdag. Men det gör lite gott i plånboken att det blir heldag.

Jag hinner inte mer än att avsluta där så skall jag hämta hyrbil, packa den och fara iväg till en av grannkommunerna dryga 10 mil bort för att sova hos sonen som på torsdag går ur gymnasiet. Det är lite jag missade att handla när jag var på MAXI igår men det får jag ta när jag hämtat bilen.

Det skall bli skoj att komma iväg, även att det inte blir massa skön sömn för min del - men det hoppas jag det blir natten till torsdag och när jag kommit hem. Men på lördag morgon är det upp i ottan igen för jag skall hämta de båda andra sönerna i en annan kommun lite närmare här, då ena sonens flickvän tar studenten på torsdag och det firas på fredag. På lördag skall ene sonen och en av svärdöttrarna jobba tidigt, så jag får låna deras bil och hämta hem skaran.

Sedan blir det vila! I alla fall tills nästa arbetspass som är på söndag.

Jag skulle haft samtal med kollegan i morse efter jobbet - det var ett val att ta det efter passet så det inte blev sura miner under arbetspasset. Vi är ju beroende av varandra nattetid. Men runt halv 6 sjukskrev hon sig och åkte hem. Stor del av natten hade hon legat på soffan och slumrat men innan och under tiden som slumren kom, så var hon precis som vanligt. Sjukskrivningen kom visserligen inte som en överraskning - och bara alla hennes sjukskrivningar genom åren (ofta vid samma tid under veckorna) borde vara orsak nog att sparka henne men också alla klagomål från kollegorna genom åren och samtal som varit med cheferna. Helt klart är ju att det inte är så lätt att få sparken även när man missköster sig.

Dock daskade hon till samma vårdtagare som hon hotat med slag - så nu är det bara att gå vidare. Hon var också mycket irriterad på en annan vårdtagare för att han inte kunde göra som hon ville. Nå, det tar på krafterna att jobba med en person som är så labil.

En kollega har återvänt efter att ha tvångsförflyttats vid nyår pga olika händelser på jobbet genom åren. Vi kampade ihop för första gången förra arbetespasset efter återkomsten. Det gick rätt bra och kollegan visade engagemang i omkringgöromålen. Men i omsorgen var det ingen större förändring.

När vi var nästan klara och hade bara en vårdtagare kvar, hände en sak som fick mig helt paff. Kollegan sa något otillbörligt - ett hot -  till vårdtagaren och det är min skyldighet att göra en anmälan på det.

Helt sedan förra arbetspasset har jag mått riktigt uselt och funderat på hur jag skall agera. Det skulle kunna se ut som om jag vill göra allt för att få bort kollegan men så är det verkligen inte. Men ett hot är ett hot och jag vet att kollegan under alla år som det varit möte med enhetschefer, kollegor och denna återvändande kollegan, så har hon bara sagt att hon inte alls känner igen beskrivningen av det vi säger. Men det är väl så när man inte mår bra, att man inte ser eller kanske inte vill se, sina brister i stället för att vara glad att man blir uppmärksammad och kan förbättra sig.

Så jag vet ju att hon skulle neka till hotet.

Men nu har jag varit i kontakt med t.f chef (min egen chef är sjukskriven) och bollat lite. Hon förstår hur jag mår och är glad att jag uppmärksammar detta. Chefens rekommendation är ändå att jag talar med kollegan nästa gång vi jobbar ihop och frågar hur hon tänkte. Sedan skall jag återkomma till chefen så får vi se hur det blir.

Ibland känns det som om jag är ensam om att alls bry mig om hur vissa kollegor agerar. Andra säger bara att det inte är någon idé att gå vidare - och då blir slöddret kvar. Ibland känner jag ett behov att som så många andra, blunda för hur vissa kollegor agerar mot vårdtagarna, bara för att slippa engagera mig - men samtidigt skulle jag inte kunna leva med att tysta ner saker som påverkar våra vårdtagare negativt. Dessutom är jag juridiskt bunden att agera. Om jag tyst vänder bort blicken och det kommer fram senare, kan också jag råka ut för anmälan.

Kan jag inte hitta och få ett annat jobb? Ett jobb där sådana här saker inte kan hända - där det inte krävs LEX-anmälningar.... ibland är jag så trött på jobbet att jag bara vill gräva ner mig i havet tills någon knackar mig på axeln och säger: "Du.. Du skall få detta jobbet i stället. Du behövs hos oss och vi ser fram emot samarbetet". Mina kollegor idag - ja, bortsett från ovanstående - samt enhetschefer, vill ha mig kvar på jobbet. Alla uppskattar mig och det värmer mig innerligt. Då har jag ju ändå gjort bra ifrån mig och är en god och omtänksam kollega. 

Det är skönt att äntligen våga ta till mig sådant positivt gensvar

Vad annat kan jag göra när faktum står och skrattar åt mig? Det finns inga arbeten i Göteborg som jag kan få och jag blir kvar i denna håla ett tag till.

Det kan ju vara så att mitt fokus på att komma härifrån har legat så starkt beroende på hur illa kommunen uppträtt mot barnen och mig. Det har gjort mig något blind för att ge staden en chans i övrigt. Men visst, jag stortrivs verkligen inte och vill mer än gärna hem till Göteborg igen.

Men var sak har sin tid och till dess måste jag kapitulera här och nu, göra det bästa av tillvaron och skapa en trivsel. Kanske är det dags sätta bo här nu när drygt 10 år gått?

Igår när jag låg i solen, kom tårarna - igen. Insikten om att jag inte mår så bra som jag trott - eller i alla fall intalat mig - slog till med hård kraft. Att jag alltid har gråten i halsen på något vis, är bara ett faktum. Det sista året - fast det är nog än mer längre tillbaka - så har jag mått skit. Det har ju med många faktorer att göra och en av dem är ju att lugnet lägrar sig efter årtidonden av strider - inte bara för barnens rätt till ett gott liv utan också andra strider jag haft.

Nu är allt lugnt och då kan kropp och själ uppenbarligen komma i kapp med allt och då rämnar kanterna. Kanske vantrivs jag inte här, kanske vill jag inte flytta. Kanske är allt bara en flykt från det som gjort så satans ont de sista 12 åren. Kanske, kanske och åter igen kanske.

Just nu vet jag inte. Men det kan ju vara så att jag egenligen inte skall flytta - bara byta jobb. Kanske är det här jag skall vara, inte bara tills allt är på jämn mark utan för all tid?

Just nu vet jag inte.

Men insikten slog mig med våldsam kraft och det är nu bara att ta tag i det. Må bra de stunder jag gör det och släppa fram lejonet när det ryter som starkast.

Vi skall nu gå in i årsarbetstid och önskas sysselsättningsgrad och det skall visst vara både för- och nackdelar med det. Fördelen - den enda tror jag - är att vi skall täcka för varandra vid frånvaro och på så vis bli av med okända vikarier i så stor utsträckning som möjligt.

Önskad sysselsättningsgrad är bra för de som vill öka sin tjänst - men det finns ingen garanti att de får  de extra timmarna på den arbetsplats de i dag befinner sig utan måste jaga timmar på andra områden.  Men nackdelen är att de som inte vill öka sin tjänst, måste det.

Mail från chefen:

"Semster som är inlagd i TC (TimeCare=det program vi nu skall lägga våra scheman) alltså planerad semester som syns i schema skall INTE lättas in i självservice (där vi tidigare lagt in ledighet, extra arbetad tid etc) Ni som gjort detta tidigare kan gå in och plocka bort er post i självservice. Jag godkänner alltså er semester när jag kollar igenom ert schema.

Natten:
Natten måste ta semester som genererar tiden man tar semester ifrån Tar man 1 natt på 10 timmar måste man tänka på att man lägger antal semesterdagar som genererar i tid.

Ex. har man en sysselsättningsgrad på 64,23 % (som jag har) så har man en veckoarbetstid som ligger på 23,33 timmar. Detta delar man på 5 dagar så får man fram var en natt är värd i tid = 4,66 timmar. När man endast lägger en strönatt som semester i planerat schema förlorar man 1 semesterdag ( i stället för 2,14 som ni haft tidigare) men från er årsarbetstid försvinner bara 4.66 timmar.

Det kan förför vara bra att lägga 2 semesternätter i rad i planerat schema, ni förlorar då 2 semesterdagar och 9,33 timmar från er årsarbetstid.

Har ni huvudsemester i 4 veckor så försvinner 20 semesterdagar och 23,44*4 tim =93,2 timmar från årsarbetstiden ioch med TC och årsarbetstid. Jämför vi tidigare år och utan årsarbetstid kan jag se att några utav er på tx Björken natt har 4-veckors perioder med 9-10 nätter och då förlorade ni förra året ex9*2,14=19,26 semesterdagar alt 10*2,14=21,4 semesterdagar.


Det är endast beordrad tid som ger fyllnad och övertid. Möte och annat läggs till årsarbetstiden och är bra för er att använda som ni väljer att endast ta 1 semesternatt som bara genererar ex 4,66 timmar. Ligger ni då lite + i timbanken kan nu nyttja alla 25/31 semesterdagar till fullo. Vid planerad semester, alltså semester som ni beslutar er att ta efter det att schemat är klart gäller den semesterkvot som ligger på schema, kan variera beroende på hur många nätter i har under 4 veckor och er sysselsättningsgrad. Semesterkvoten blir då alltid högre än 1.0

Viktigt för er att tänka på med årsarbetstiden är att saldot inte får överstiga + 50 eller 20 - (timmar) Har ni över 50 + vid avräkningen den 31 mars ersätts ni inte för det som överstiget 50 +. Har ni minussaldo på mer än -20 timmar den 31 mars får ni ett löneavdrag med det som överstiger -20 timmar."

Visst är det rörigt? Att ta en natts semester innebär att vi förlorar (vilket vi redan gör eftersom vi inte får ut vårt ob-tillägg som semesterersättning. Vem annan blir ifråntagen sin lön när man har semester?) så vi bör ta 2 nätter semester vilket vi behöver det eller inte!

Årsarbetstid: Det innebär att vi skall jobba X antal timmar utöver vår tjänst och för dessa timmar får vi tydligen inte betalt. I ett annat infoblad stod det att om vi vill ha extra arbetade timmar i fyllnadslön, läggs det inte på årsarbetstiden och vi står där fortfarande med tid vi måste göra. Jag har svårt tro att arbetsgivaren höjer vår lön i övrigt så det passar ihop med de extra timmar vi måste göra.

Har vi inte lyckats få ihop alla timmar vi måste och står mer minus än 20 timmar, dras det på vår lön!! Om vi har över 50 timmar extra utöver de bestämda extra timmar vi skall jobba, får vi inte betalt!

TC - vi skall lägga eget schema och önska hur vi vill arbeta. Vi behöver därmed inte vara beroende av de schemarader vi idag jobbar på. Detta innebär att de som är nöjda med schemaupplägget kan tvingas att ändra sina scheman till förmån för de som vill ändra! Är det rätt och riktigt? Vi har just ett sådant exempel på jobbet där en semestervikarie inte vill jobba delade turer på helgerna som ordinarie schman idag ligger (t.ex 7-12 och 16-21 ena dagen) och chefen godkände att hon fick jobba som hon själv vill. Det innebär att HELA ORDINARIE kollegium tvingas ändra på SINA ORDINARIE SCHEMAN för att en enda person, som bara kommer in i sommar, vill ha det så! Det är inte rätt.

Sådana här saker gör att det kan bli osämja mellan kollegor som vill och de som inte vill ändra på sina scheman. Att vi inte skall få betalt (för det är så vi tolkar mailet) är skäl nog att inte vara kvar hos denna arbetsgivare.

Kan någon visa mig vägen här ifrån?