Vardagstankar

Eftersom jag officiellt är borta från nätet så använder jag mig av denna sidan, mest för att vara med. När jag kom hem från jobbet, var det bara att bädda ner mig och försöka sova. På med ögonbindel och öronproppar (jag är inte så sur som jag ser ut att vara )




Det var lön igår och då passade jag på att kosta på mig lite frysta bär - blå- och björnbär. När jag vaknade tog jag fram lite för att ha till frukostfilen så snart bären tinat




När de tinat, hällde jag på a-fil och la till lite tranbär. Visst är det vackra färger när det blå varvas i det vita





En uppfriskande dusch är inte så tokigt



På stan blev det en liten rad av denna variant


Jag hämtade också studentbilden på den siste som springer ut


Hemma skalas det potatis för att bli till potatismos. Till det steks det falukorv


En liten stark blir det till också


Plötsligt insåg jag att jag glömt ta mina mediciner på morgonen när jag kom hem. Det brukar vara det första jag gör när jag tagit av mig skorna.. nå.. det är bara det ena pillret som är viktigt att det tas samma tid varje dag.. men det går nog bra ändå




Jag la mig i soffan att kika på TV en stund. Här är det Monk jag tittar på.. och så slumrade jag till en stund också



När jag slumrat klart spelade jag lite på fejjan.




Det har inte blivit så noga med fotograferandet idag. Nu är i alla fall lillgrabben på väg hem med katterna. G ställer till det genom att inte gå på lådan, göra det utanför lådan, i duschen etc. Han är ju van utekatt men får ju gå ute där också. Här får de vara inne en tid med tanke på grannens gnäll. Dock har jag beslutat att avliva G med tanke på att han har urinvägsinfektion och lite kristaller av urinsten. Det kommer bara bli värre och han skall inte lida.


Fralldeg är satt nu så att ungdomarna får frukost i morgon. Det är inte så ofta jag har bröd hemma och när det kommer ett samtal rätt sent, så är det bara att baka. Tur att jag köpte jäst här om dagen.

Tänk att vindarna kan ha så bråttom!! Det blåser galet mycket här och det är bara att finna sig i det. Det är inte bara i Kalmar det blåser - det blåser på nätet också så nu ligger jag lågt en tid. Ibland tycks vissa saker bli mer känsliga än annars, när tillvaron är som den brukar och man ser plötsligt vissa händelser på helt andra sätt - påverkade av andra eller inte trots att det inte är någon egentlig skillnad på sakerna i sig. Hoppas bara ingen ser mig som ett hot, för det är jag verkligen inte. Trist bara med "glåporden" - som inte jag sett själv eftersom jag aldrig följt vederbörandes blogg - mer än någon enstaka gång när det varit ett foto i timmen - men som andra berättar om. För mig ointressanta människor börjar jag inte läsa bara för att de råkar ta större plats än förut.

Det är bara att låta stormen bedarra. Jag har i alla fall rent mjöl i min påse - det är ett som är sant.

Annars, så känns det lite spännande nu. Kan det vara så att min faster hör av sig? Kan det vara så att hon sitter inne med en del svar på frågor - eller har hon saker att berätta ändå som lägger mitt livspuzzel mer på plats? Det är med pirr i magen jag väntar och väntar och väntar. Men självklart måste brevbäraren vara smart nog att ringa på dörren och fråga om det är brev till henne - hon hade ju bytt efternamn vilket jag inte visste.

Vart är jag på väg? En av mina livstankar är just den frågan. Vart är jag på väg? Vad är min uppgift här i livet? "Du har verktygen för att kunna dela med Dig av Din kunskap" sa hon i tisdags - och vad hon menade med det, det kan jag bara ana. Eller som Anne sa: "Jag tror Du har mer att ge"... om jag bara ger mig till tåls och livet kommer mer på plats och allt som varit, lägger sig tillrätta och jag kan lägga allt gammalt till handlingarna - genomgångna och avslutade.

Livet är spännande även om det inte tar mig till mitt älskade Göteborg. Där kanske jag måste inse att porten är stängd även om den inte är låst. Just nu får jag nog finna mig i att bli kvar här en tid.

Just nu... är livet spännande.

Att växa upp i en familj där vi inte vet det mest basala om varandra - det är att vara i en segregerad familj. Jag har t.ex en faster som alltid levt ensam med sitt barn så långt tillbaka jag kan minnas. Hon och barnets far skildes åt och när det skedde, har jag ingen aning om.

När jag nu står i begrepp att av olika orsaker ta kontakt med min faster - som jag tänkt kontakta genom åren men det har inte blivit av - så vet jag att hennes efternamn är det som hon fick som gift. Det växte jag upp med att hon hette.

När jag inte hittade henne på eniros motsvarighet i det land hon bor, tänkte jag att hon kanske flyttat. Jag sökte också på hennes flicknamn - tillika mitt flicknamn - men det gav inte heller resultat.  Ett mail till min far visar att hon bor kvar på orten där hon alltid bott. Jag skriver ett brev och postar. Dock har jag mailat åter till min far för att kolla efternamnet då jag inte kunnat hitta henne på nätet. Svar kommer först dygnet senare och då efter att jag postat brevet.

Då får jag veta att hon tog tillbaka flicknamnet vid skilsmässan!  Att jag inte hittat henne beror på att hon har originalstavningen medan min far har lagt till en bokstav. Därför hittade jag henne inte. Hur kommer det sig att jag aldrig visste det? Skildes de inte när deras barn var liten? Var de bara separerade i många år? Nu hoppas jag att brevbäraren förstår att brev från Sverige ändå är till just henne och ringer på och frågar.

Visst är det galet när man inte vet det mest basala? Men å andra sidan är det en famillj med många hemligheter som ingen talat om. På vissa frågor har svaren varit undanglidande bl.a en kusin till mig som är adopterad och på min fråga när jag var liten om varför hon var så lik oss andra som kusiner - då var svaret undanglidande att "det är en släkting som är förälder till henne och jag kommer inte ihåg turerna med det.."

Inte undra på att jag själv i alla tider stått frågande till vem jag är  - egentligen. Alla år av känslan att vara malplacerad - av någon orsak kunde jag aldrig accpetaras av kvinnan som fött mig - det är i alla fall hennes namn som står på födelseattesten precis som  min fars och jag är till utseendet väldigt lika dem båda - varför all mörkerläggning av historien och varför har familjen varit så segregerad genom åren?

Kan min faster ge svar?

Orsaken till att jag söker upp henne just nu - hon fyller snart 83 - har med en viss sak att göra. Det är många år som gått och jag tänkt på att söka henne men dagar läggs till dagar blir veckor blir månader och så har åren gått. Men det är en särskild orsak som gör att jag tror hon har något att berätta. Det jag nu skall säga, kan låga märkligt:

Sedan barnsben har jag upplevt en värld vi normalt inte ser. Detta var inget jag berättade för någon innan jag blev vuxen och flyttade till den ort där jag idag bor. För mig är det så självklart att det finns osynliga gestalter omkring oss - ibland ser jag en skymt av dem och andra gånger känner jag bara starkt att någon är närvarande.

Så kom det sig i höstas att jag började känna att någon satt och rökte i mitt hem - jag röker inte själv och besökare röker ute. Först trodde jag det kanske var någon som stod vid värdringsfönstret men en titt ut, visade att det var tomt.

Ibland var det mer intensivt medan andra gånger var det bara vagt. Jag bad den som rökte att gå ut och röka. Det hjälpte inte. Till slut nonchalerade jag det hela och gestalten följde då med till jobbet! Annars hade det bara varit i soffan jag känt det. Nu började den följa mig lite överallt, vilket retade mig.

Så jag tog kontakt med ett medium för att få svar. Hon berättar om en man på in fars sida - och så beskriver hon min farbrors död och hur den gick till samt vad hans namn börjar på. Då förstod jag! Jag hade också allt som ofta tagit ner fotot av farmor och pratat lite med henne men också kom tankarna på min enda levande faster upp och skuldkänslorna tog vid. Jag vet ju att hon tyckte mycket om mig som barn och jag tyckte om henne. Ändå hade jag inte upprätthållt kontakten.

Dagarna gick och blev till ytterligare någon månad och jag fick erbjudande om att få ta emot healing kostnadsfritt. Det är något jag tänkt på många gånger men aldrig tagit mig råd till. Nu tackade jag ja och det genomgick jag i går.

Det var en märklig upplevelse och jag skall inte dra allt här. Dock sa kvinnan efter att hon var klar att en man med bokstaven - och så sa hon bokstaven som min farbror börjar på - är här och då insåg jag att det är något han verkligen vill. När jag berättade för kvinnan och min massör -  som erbjöd mig ta emot healingen - om händelserna kring min farbror och tankarna på min faster, sa de att jag helt klar bör ta kontakt med fastern. Det är uppenbrligen något min farbror vill - eller min faster - och att min farbror inte kan få ro innan jag fått besked om vad det är.

Så nu är det bara att hoppas att brevbäraren i landet där hon bor - ett nordist grannland - ringer på dörren och frågar om brevet är till henne. Kanske är det mycket av min familjs mörkläggande historia som kommer till klarhet då.. men också vem jag egentligen är.

Vågar jag ropa ÄNTLIGEN? Kan det ha varit sista natten jag har jobbat med vikarien vi haft sedan nyår? Fyyyy vad det har varit påfrestande. Samtidigt måste jag ju vara proffsig nog att inte låta det gå ut över henne, vara glad och trevlig, juste och snäll, men det har inte varit lätt, kan jag intyga.

Utdrag ur min "dagbok":

"Chefen sa hon hade mycket goda referenser. Vad grundas de på? Usel lyftteknik, jag måste hela tiden påpeka/be att hon lyfter lite till för att jag skall kunna lägga under blöja/tvätta etc. Flera kvällsronder har jag fått gå själv eftersom jag inte vet vart hon är. Tonläge till boende som om de vore små barn.. hmm..

Samma visa igen. Usel lyftteknik. Morgonrond: jag är inne  på rum 14 och återigen tar henne ensam. Tvättar henne och byter blöja samt underlägg. Genomsurt. Blöjan i smulor. Jag paketerar blöjan i underlägget för att det inte skall smula i sängen. C kommer in medan jag gör det sista. Hon tar paketet som går isär. Blöjsmulorna ramlar i sängen. C försöker ta upp det men lyckas inte med orden: ”Detta får jag aldrig upp” och så går hon. Jag trodde hon gick för att hämta fuktig trasa för att ta upp, men hon har gått till rum 18. Jag får städa.

R 18 våt på morgonen. Kl är 6.45 så jag säger vi skall tvätta och ta upp honom samt byta sängkläder. När vårdtagaren är uppe säger C  att vi skall lämna de våta sängkläderna till dagpersonalen att ta hand om. Jag tar av sängkläderna med orden att det tar bara 3 minuter att byta och vi skall inte lämna något halvgjort

Rum 13. Våt, tvätt och byte. En urinfläck – 30 cm i diam. – på underlägget. Jag påpekar att vi måste byta. C står på den sida som vi står på för att lägga bäcken. En suck kommer från C med orden ” Ja, vi får väl göra det så inte dagpersonalen blir sura” Men jag påpekar att det skall bytas för att vårdtagaren inte skall ligga på kissigt underlägg!

R 18 tas sist som vanligt. Jag hittar inte C så jag börjar med honom själv. Hon vet att vi skulle till honom. Han har bajsat så jag tar det. När jag är klar, sitter C hos dagpersonalen på A.-sidan.

Jag går på larm rum 12. Hör att det larmar på avdelningen. När jag är klar efter kanske 5 minuter larmar det fortfarande. C sitter vid datorn på kontoret utanför ssk-rummet och kan se vem som larmar. Hon tar inte larmet."

 

Detta är bara ett skrap på ytan. Att ordinarie kommer tillbaka är inte mycket bättre men det funkar på ett annat sätt.

Så jag hoppas jag slipper jobba mer med vikarien.

På personalmötet fick vi veta att den kollega som varit omplacerad på dagtid, skall komma tillbaka. Detta trots att det inte fungerar där heller.

Det första kollegan gjorde var att sjukskriva sig. Då skulle kollegan gå på en parallellavdelning, men där blev kollegan inte långvarig. Så kom det sig att det inte fungerade - som vi visste sedan alla år - på den ordinarie avdelningen men dagtid och kollegan sjukskrev sig till 50%.

Då skulle kollegan gå på grannavdelningen och där har man sagt till oss på natten att det inte fungerat medan man sagt till chefen ATT det fungerat. Jag undrar ju vad som stämmer.

Så kommer det väsentliga: Allt måste dokumenteras hur obetydligt de än kan verka. Men gissa vem som kommer att skriva ner allt? Inte som hämnd, utan för att vi skall få bukt med kollegor det inte fungerar med. På natten är vi oerhört beroende av varandra och det MÅSTE funka!!

Är det någon som gissar att jag gör nästan vad som helst för att få säga upp mig?

Igår var de här: Det blivande brudparet. De hade med sig gott marinerat kött och själv hade jag fixat potatissallad, grönsallad och bakat matbröd. Alla nöjda och glada.

Det är två år sedan vi träffades, bruden och jag. Det var när hon presenterade sin blivande make. Det beror bl.a på att hon flyttat längre ifrån stan än hon förut bodde. Men det fina med oss är att vi behöver inte kvantitet. Vi satsar på kvalité och som hon sa igår; det känns som om det var igår vi träffades. Vi tar lätt upp tråden där vi la den och fortsätter. Vi behöver inte ses och höras varje dag, varje vecka. Vi klarar oss bra ändå och vet vart vi har varandra.

De stannade några timmar och det blev en skön stund på uteplatsen innan maten. Det blev också prat om bröllopet som ingen egentligen vet om. Det är brudparet, brudens morbror och jag. När folket kommer på eftermiddagen för att fira att de köpt hus och flyttat in i, skall jag också under maten plinga i glaset, presentera mig och vilja utbringa en skål för husköpet och på ett eller annat sätt skall jag också presentera att de nu mer är Herr och Fru X.

Det skall verkligen bli roligt!

Jag kommer inte bara vara bröllopsfotograg, jag är också tillfrågad om jag vill vara bröllopsvittne och det vill jag ju gärna.

Det tycks inte hända något på Göteborgsfronten. Det innebär att jag måste se mig lite vidare omkring - då även inom mitt egen län/kommun. Bort från min arbetsplats måste jag - då främst för att jag inte längre orkar arbeta natt. Länet söker en äldresamordnare och den tjänsten skall jag söka på måndag genom att gå till huvudkontoret. Det får bli som det blir.

Att jag skulle passa för tjänsten och arbetet, det är jag övertygad om. Inte tu tal om annat. Problemet är bara att det är i fel landsända. Men om det är detta som är vägen här ifrån, då får jag ta den. Ingen sa att livet går raka vägen... i synnerhet inte mitt liv.

Att ha tålamod med sig själv, är nog det svåraste i livet. När jag fattat beslut om något, vill jag det skall genomföras omedelbart. Men jag vet ju att var sak har sin tid och att allt inte kan ske direkt.

Som det där med att få jobb och flytta.

Idag tog jag kontakt med GP på facebook och la min annons hos dem - om de inte godkänner den får de radera.

Loppisen vill jag ha gjort nu! Det är så spännande att se hur det går och jag vill inte vänta - men måste. Det är jobbhelg från i natt.

Jag vill vara framme vid november 2015 då jag gör min sista betalning på skuldsaneringen - men det går inte vara där än. Det gällar att ha tålamod.

Jaja... det är så mycket jag vill men får inte ändan ur vagnen - lika bra se glad ut.

Att 2011 är mitt år, det är något jag är övertygad om. Det säger också människor i min närhet. Det flyter liksom på och i dagsläget har jag inga motgångar som är värda namnet - inte jämförelsevis. Det är något jag är innerligt tacksam över och njuter varje stund det är så här.

När Eva startade upp sin kursgård 2001, fick jag äran att få vara med och har varit så år efter år, kurs efter kurs. Det har verkligen varit min tid på året, när jag fått vara en del av den verksamheten. När jag nyss var inne och läste om när sommarens kurser är, såg jag att det är hennes sista kurssommar - till hösten återvänder hon till Stockholm. Visserligen har jag på omvägar fått höra att det blir hennes sista sommar med kurser men inte att hon skulle flytta.

Det känns som om det är detta som är mitt avslut här i stan. Det blir helt klart ett gott avslut. Ett  avslut där jag inte behöver säga till Eva att jag hoppar av och flyttar - utan vi gör gemensam sak utan att hon känner till det. Jag behöver inte uppleva att jag sviker henne och deltagarna. Att jag är en storfavorit varje kurs, det är ingen hemlighet.

Kan det ändå vara så att det är detta som varit min grej - varför jag inte kommit iväg förut? Eva behöver mig in i det sista. Det är en vacker tanke.

På söndag skall jag dit för privat arbete. Det kommer två favoritkonstnärer från Stockholm och den ene mailade mig och ville absolut ha mig med. Självklart! Jag kommer! Att få arbeta ihop med båda dessa är helt underbart! Det blir en bra start på avslutningen.

Nu har jag fått svar på när nästa loppis anordnas. Det är på lördag - men då kan jag inte. Det är jobbhelg. Men den 17 april är det också dags så i eftermiddag skall jag ringa och boka bord. Hoppas inte de skinnar mig på pengar, bara, att det kostar en förmögenhet att hyra. Men det får jag väl besked om.

Jag hoppas det blir läge att bli av med böcker, CD, en del DVD-filmer och kanske också bokhylla, CD/DVD-hylla, lite kläder i form av kappa, skinnjackor och ett par stövletter, använd kanske 3-5 ggr.

Det blir ett röj här för att se vad jag kan ta med. Gamla ytterkrukor och annat smått och gått. Varje krona in har sitt värde.

Senare:
Nu har jag bokat bord. 220:-kostar det bara så det är ju överkomligt. Nu får vi hålla tummarna för att folk vill ha MINA saker och köpa hej vilt!

Förr fick jag alltid tillbaka på skatten - men så hände det sig som det hände: Skulder med f.d maken som jag ensam fick betala för när jag begärde skilsmässa, som hamnade där de hamnade då jag var utan jobb och skulle försörja mina barn. Det ena gav det andra och så fick jag inte längre tillbaka på skatten utan blev staten skyldig genom att jag uppenbarligen åkte på skatteskulder i form av för mycket botadsbidrag (hur jag kunde få det.. men de uträkningarna har jag aldrig förstått) och kanske var det andra skulder också? Jo, jag hade flera arbetsgivare vilket föranledde att det blev fel skatter dragna. Vid sjukdom drogs 27% trots att skattestatsen i kommunen är 33% och jag förstod plötsligt att det inte gick lita på att arbetsgivaran betalade vad de skulle i skatt.

Idag kom återigen deklarationen och för första gången på jag vet inte hur länge står det att jag får tillbaka pengar! 1522:-!! Jag mailade genast till handläggaren för min skuldsanering för att höra hur det blir med de pengarna: Kommer de att fördelas på mina skulder eller kommer jag att få behålla dem? Skulden till skatteverket är avklarad. Svar som jag fick på min fråga var helt kort: "Skuldsaneringen har vunnit laga kraft och därmed är det dina pengar."

Plötsligt insåg jag att jag är på väg att återerövra mitt liv! Jag är på väg att ta tillbaka mitt liv! Efter jag vet inte hur många år! Jag begärde skilsmässa fjärde året in på 1990-talet och redan då hade jag hamnat i klistret pga lån som jag inte fick betala tillbaka (minns ett LO-lån jag tog som mycket ung - 15000:- för något HAN krävde få. Det drogs varje månad från mitt konto - tills han en dag släpade med mig till bankomaten en lönedag och krävde att jag tog ut alla pengar så att de inte kunde dra lånet... ja, om jag inte gjorde som han sa, blev det stryk i alla dess former; fysiskt, mentalt och psykiskt... och det är ofattbart hur snabbt en person med starka psykopatiska drag kan få en annan människa att förlora sin identitet)

Redan som liten flicka, var jag duktig på att spara och dela med mig. 2 kronor fick jag varje lördag - vilket var mycket på den tiden - och en krona la jag på sparbössan och en krona köpte jag en påse godis för. Godiset bjöd jag på tills det inte blev kvar något till mig, har man sagt mig. Generös redan då När jag började arbeta som 10-11-åring med att dela reklam, fick jag inga två kronor på lördagarna mer och jag fick själv betala en liten oanselig summa till föräldrarna, sparade lite och fick själv bekosta mina nöjen som då var framkallning av foto. På den vägen var det: att alltid göra rätt för mig i rätt tid.

Men så hamnade jag i klorna på den där personen sista året på 1970-talet endast 15 år ung, skulle strax fylla 16 2 veckor senare... och livet blev som det blev under 15 år... och resten sedan dess.

Men behöver jag säga att kampen genom åren har ändå skapat den person jag idag är, har gjort mig väl rustad för att klara av motgångar kanske bättre än många andra? Det har också gjort att jag skrattar varje månad jag betalar på min skuldsanering eftersom jag ser ett slut på det liv som startade i slutet på 1970-talet. 2015 i november är det sista gången jag betalar och sedan börjar mitt liv igen. MITT liv - utan skulder, utan att på något sätt vara knuten till honom på annat sätt än genom barnen - och de är vuxna och kan själva välja hur de vill ha eller inte ha kontakt med honom.

Jag är på väg att återerövra mitt liv - och få skapa det liv jag alltid velat ha.

När jag gick till lasarettet idag för mammografin, slog det mig att det kanske ändå inte är fritt från tumörer. Inte så att jag blev rädd - nej, snarare var det en kittlande tanke. Ingen vill ha cancer, inte heller jag. Men varför kom tanken för mig idag? Dessutom råkade jag på min bröstläkare i kiosken på lasarettet.

Vi får väl se - antingen kommer ett brev om att man vill göra om det - eller så kommer ett brev eller samtal om att allt var som det skulle.

Imorgon kl 15:15 skall jag vara på klinisk mammografi. Ännu ett år har passerat och det är nu tre år sedan jag fick diagnosen Bröstcancer.

.. vilka krav som ställs - eller inte - på hur arbete skall fungera inom vård och omsorg. Vi har en kollega som varit hos oss 7-10 år. H*n har arbetat dagtid men har sedan några år en nattjänst där samarbete också skall fungera med mig.

Under alla de år som h*n jobbat hos oss, har det varit ständiga klagomål om att det inte fungerar. H*n smiter undan arbeten som är "tråkiga", struntar helt enkelt att göra vissa saker och påstår ibland att det är bytt på en boende och när jag går in kanske 10 minuter senare då denne larmar, är det genomvått och det är inte alls bytt till nattblöja som kollegan påstått.

Så hände sig en sak där en boende anmälde min kollega och vår nuvarande enhetschef beslutade att kollegan skulle gå upp och jobba dag igen för att se hur det går. Det första som skedde var att kollegan sjukskrev sig och ansåg sig vara orättvist behandlad. Kollegan blev placerad på en annan avdelning men jag vet inte om h*n började där för plötsligt var h*n på vår ordinarie avdelning. Det var inte tal om att gå som vikarie för någon, inte heller heltid. Nej, h*n gick brevid som extra resurs och var halvt sjukskriven! Endast efter ett fåtal arbetspass, anser chefen att det gått bra och att h*n skall återvända till natten! Det är inget jag ser fram emot.

Självklart undrar jag hur det skall gå, med tanke på att h*n påstått till chefen att jag var hopplös att jobba med, negativ och bara klagade samt låg mest och slumrade nätterna igenom! H*n vågade inte ens säga det när jag var närvarande i samband med att chefen, kollegan och jag hade samtal om problemen med kollegan. Hur feg kan man vara? Dessa klagomål kom först i samband med att vi varit på samtal, kollegan, chefen och jag, om att det inte funkar med kollegan. Jag är långt ifrån den ende som lämnat in klagomål.

Vad blir det av detta? Eftersom kollegan vet att det är en lögn h*n spridit, kommer det bli obekvämt för kollegan att återkomma i tjänst där jag ändå ingår i schemat? Jag har inga planer på att låtsas om vetskapen om lögnen utan kommer fortsätta bemöta min kollega med respekt och glatt humör. Men kommer kollegan - utifrån hur h*n mår - komma med fler förtal för att "hämnas" för att h*n inte fick gå kvar en tid, utan tvingades gå upp på dagtid? Det var ett beslut som var fattat innan jag lämnat in mina klagomål igen och det hade inte med saken att göra, denna omplacering.

Att det inte känns bra att h*n återkommer, det är ju ett som är säkert. Vikarien är inte bättre den. Hon i sin tur är trevlig och social - men det är korna också. Det smits från jobb, det lämnas smutsigt i sängar, det ljugs (som i natt: Jag började städa kylskåp nr 2 och vikarien kom med telefonen. Det var nattsköterskan som ville tala med mig om en boende jag ringt om... jag fick gå till kontoret för att ta fram pärmen och vi samtalade lite om hur vi skulle göra. Det tog inte lång tid) Vikarien tog vid och fortsatte städa kylskåpet i stället för att börja städa kylskåp 1. När jag frågade om båda var klara, blev svaret "Ja, vi arbetar ju i team" och ett lismande leende. Jag hade redan varit i kylskåp 1 för att kolla en sak, och när jag tittade in i det kylskåpet igen  - för hon skulle omöjligt hunnit städa ur båda kylskåpen på 3 minuter - så visar det sig vara ostädat. Jag sa inget. På morgonen sa vikarien att det inte fanns ost till frukostmackorna - "Det finns det. I den andra kylen. Såg Du inte den när Du städade" frågade jag och fäste min blick i hennes. Hon skrattade lite och sa att hon var så trött att hon missade hela osten! Hon fortsatte ljuga, med andra ord. Listan kan göras lång på slarv. Jag har tagit upp det med chefen en gång som ansåg jag skulle ta det med vikarien själv.

Jag har hört vikarien beklaga sig för att ha fått tillsägelse från dagpersonal när hon lämnat en boende i sängen full med avföring. Nej, jag tar inte dusterna på nätterna eftersom vi är så beroende av att det skall fungera 10 timmar varje pass. Så jag tiger och låter det gå. Men från mig får hon inga bra referenser i alla fall.

Det är på tiden jag kommer där ifrån. Uppenbarligen har jag både högre kompetens och kunskap än vad min arbetsgivare kräver. Varför skall jag slösa bort mina år, min kompetens och all min kunskap på en verksamhet som inte har högre krav än att man kan bete sig om trotsiga fjortisar?

Det var en härlig vecka i Göteborg. LÅNGA promenader och relativt bra väder. Lite kalla vindar vissa dagar, men vad gjorde väl det? Jag var ändå HEMMA i Göteborg.

På lördagen umgicks jag med P och hans dotter hela dagen. Det blev först en tur till stan där det skulle handlas i en nyöppnad klädaffär där inget var billigare än 700 kronor. Dottern fick en jacka och en blus som kostade nästan halva min hyra. Sedan blev det damhandboll. Jag har inte varit på handboll sedan min äldste son spelade och det är några år sedan. Tänk att jag glömt hur skoj det var att gå på handboll! Jösses, vad jag hejade och ropade och klappade händerna.

Visserligen har jag aldrig varit förtjust i att se damsporter - eller sport över huvudtaget - men handboll går bra. Det var en spännande match som var en rysare in i sista sekunden. Det var något slutspel och det kunde inte sluta oavgkort. Men det gjorde det så först blev det förlängning med 5 minuter x 2. Där la de också lika många mål så det blev ytterligare förlängning med 5 minuter x 2. Samma igen. Då gick det på straffar. Det var lika tills hemmalagets ena skytt träffade stolpen.

Vi åkte sedan tillbaka till P och dottern för att bara ta det lugnt. Tidig kväll åkte vi till ett china-hak i närheten och där fick vi god mat.

Det blev inte mycket småprat den kvällen då vi alla var trötta. P och jag satt och småpratade till 2-tiden natten innan så det räckte nog. Jag tassade upp till mitt rum och somnare relativt snabbt.

På söndagen skulle P och dottern tillbaka till Skånelandet. Själv tog jag en promenad från Kärra till Angereds Centrum över Angeredsbron. Det gick fortare att gå den sträckan än det gör för mig att gå till stan eller MAXI här i stan. Det var en uppfriskande promenad till och ifrån på ca 2 timmar. Det blev senare en tur till Kärra Centrum för att köpa lite godis.

Måndagen spenderade jag på flera timmars promenad. Jag lämnade bostaden 8.30 och gick till Angereds C igen. Där köpte jag lite bananer och väntade på att Biblan skulle öppna. Det gick bra att låna en dator där på turiskkort. Jag behövde kolla av min mail samt skriva ut lite papper - personligt brev - som jag skulle ha till min samling papper för att söka jobb. En tur till närsjukhuset (som öppnar 2014 men har filialer redan på plats) för att lämna in papper om att jag har intresse att jobba där. Sedan blev det en lång, lång och stillsam promenad genom Angereds Centrum vidare upp till och igenom samt runt Rannerbergen vilket var en promenad i minnenas allé. Det är ju ca 25 år sedan jag bodde där. När jag var klar där, gick jag vidare till Lövgärdet - där jag också bott - men nu skulle träffa min älskade syster med sambo som just fått bostad där. De bodde tidigare i en liten, liten etta mitt i stan. Hos dem blev jag sittande mellan 12.30- 18.30.

Promenaden hem gick genande över Gårdsten - som jag OCKSÅ bott i men det är närmare 30 år sedan. Via Gårdsten kom jag till Angredsbron och så var det bara att gå över för att komma till Kärra igen. Det var en skön kvällsrunda på 1 timme.

Tisdagen tog jag det lite lugnt på förmiddagen. Jag tog bussen till stan så jag var där vid 13-tiden. Jag strosade runt lite och tog en tur in på Saluhallarna och bara njöt av dofter och sorl. Min äldre syster - som jag inte träffat på kanske 4-5 år, om inte 6, ringde och meddelade när hon kunde komma ifrån jobbet. Vi skulle ses vid 15-tiden på bestämd plats. Jag fortsatte strosa runt lite, köpte en ostburgare på McD och gick sedan för att invänta systern. Det blev 2 timmars småprat på ett café. När jag var i Göteborg i somras, vad hon och maken i Halmstad i sommarstugan och därför kunde vi inte ses då. Därför innan har jag inte varit uppe precis flera gånger om året.. men nu fick vi i alla fall ihop det. Det var verkligen härligt att träffa henne igen!

Så for jag tillbaka till lägenheten och slappade resten av kvällen. På onsdagen blev det att åka iväg redan 8.30 eftersom jag inte visste vad tid det skulle ta att åka till Östra sjukhuset, där jag skulle på jobbintervju. Det tog bara 45 minuter så jag hade lite tid att bara ta det lugnt en stund.

Nostalgi. Det är nu 22 år sedan jag jobbade där. Första gången är ca 30 år sedan. Det var inte många förändringar där i entrén. Frisören var borta, annars var det sig likt. Väl på vårdavdelningen kom jag att träffa en fantastisk kvinna och vi fann varandra rätt fort. Det blev mer en presentation av oss och avdelningens inriktning.

Hon berättade att det är anställningsstopp på min yrkeskategori men att det är svårt få tag på oss. Det finns inte tillräckligt många och när hon behöver folk, får hon fritt välja utanför företrädes/LAS-listan. Vi skall hålla kontakten. Hon kom att fråga vart jag skall bo när jag flyttar upp och på det svarade jag som det är: jag skall vara inneboende hos en god vän i Kärra (där jag under min vecka nu bodde) Då sa hon att hennes pappa har en lägenhet i Olskroken "men det är kanske inte det roligaste stället att bo på" som han hyr ut då han och hans fru bor på annat ställe. Den person som hyrt den lilla lägenheten har nu fått förstahandskontrakt så det kanske var något för mig? JA!! Självklart! "Vilket paketerbjudande" skrattade jag "både jobb och bostad" och hon skrattade tillbaka och sa att det är självklart att det erbjuds det Vi håller kontakten om den biten också.

Det blev åter en tur till systern i Lövgärdet och sedan tog jag faktiskt bussen över bron. Det blåste vinterkalla vindar

Tillbaka i lägenheten putsade jag fönster och städade lite. Inte för att det behövde städas, men jag vet ju att P vill ha det dammfritt och städat. "Man skall städa innan det synst att det behövs" sa han till sin dotter i somras när hon undrade vart det var smutsigt, när han städade. Fönstren behövde putsas. Det var väl det lilla jag kunde göra för att visa min tacksamhet för att få låna bostaden.

Onsdagkvällen gick i soffans tecken och på torsdagen  - igår - blev det tåget hit igen. Resan gick bra och det var inga förseningar. Jag hade bokat biljett utan sittplats och fick sitta så länge det inte var någon som sa sig ha bokat just den platsen. Det gick bra både dit och tillbaka och det var en singelstol - alltså ingen stol brevid. Rätt skönt att sitta ensam.

Åter här så skall jag fortsätta söka jobb - fräsmt inom administration.Vi får se hur det går..

Nå, dejt ärdet kanske inte men en träff med en personalansvarig på Östra sjukhuset är nu bokad på onsdag nästa vecka. Det skall verkligen bli spännande!

Nu är det bara att hålla tummarna att det blir något. Från att ha tänkt: "... om jag flyttar.. " så har det blivit ".. när jag flyttar.. " och igår kväll när jag gick till jobbet, kände jag mig så glad. Det kändes som om jag redan var på plats i Göteborg och på väg till nya jobbet.

Dessa nya tankar i hjärnan tolkar jag som en positiv förändring. Att tänka att jag redan är där - det stärker mig. Jag log hela vägen till jobbet, trots att jag skulle jobba med vikarien som jag inte litar på - och det var som om jag skulle till jobbet för sista gången och sedan hem och packa för flytt.

Jaja.. det blir som det blir men livet känns i alla fall lättare nu. Det är väl som några har sagt: "Det är Din tur nu.. Det flyter på för Dig detta året".

Det tar jag till mig och tror på.

Snart är det fredag och då tar jag tåget till Göteborg - äntligen! 15:53 avgår tåget härifrån.

Jag har kikat efter jobb och arbetsplatser jag tänkte besöka. Men det känns inte som om några är värda mig, på något vis. Visst, jag skall till min gamla arbetsplats men en annan avdelning - en mottagning. Det känns lite som om det är där det kan bli något. På platsbanken finns massa säljjobb och annat konstigt som inte alls känns som mig.. och så finns det arbeten jag kan tänka mig men då saknar jag viss adekvat utbildning.

Jaja. Det blir vad det blir. Jag kommer i alla fall härifrån en tid och det ser jag fram emot. Kanske kan jag göra spontabesök på vissa arbetsplatser i stället för att planera dem.

Lägenheten kommer jag att ha för mig själv eftersom värden arbetar på annan ort och återvändar på onsdag kväll. Själv återvänder jag hit på torsdag morgon och då hoppas jag verkligen jag kan gå raka vägen till chefen och säga upp mig!

Skallen dunkar på som värsta dagenefter-dunket och då har jag ändå inte smakat en droppe av den vara som kan orsaka sådan värk. Dock tror jag det är kroppens cykler som fortfarande lever kvar i det förflutna och har glömt att jag är förbi sådant sedan flera år. Huvudvärken är av den kvalitén.

Det gick bra tapetsera grabbens kök igår. Han har sett bilderna och är nöjd. Flickvännen har också sett bilderna och är nöjd. Då återstår att se om de är nöjda när de kommer hem på fredag. Jag har storstädat badrummet och köket också och det vet de inte om.

Det är alltid roligt hjälpa de som av hjärtat är tacksamma.

Nu har jag äntligen kontaktat facket och frågat hur lång uppsägningstid jag har om jag säger upp mig. Buden har varit två: 1 månad eller 3 månader. Svar kom via mail idag (lika bra ha det svart på vitt) och det är EN månad!!

Jag hoppas så innerligt att min Göteborgsresa ger mig möjlighet att säga upp mig när jag kommer tillbaka. Det är bara en kollega som vet om detta som jag håller på med. Hon fick också läsa min uppsägning igår, som jag tänkt lämna den. Det skall bli spännande se min enhetschefs reaktion när hon läser den. Inte nog med det; jag har ju precis fått fast anställning på huset från denna månads start. Säger man upp sig då?

Ja, jag gör det. Varför vara på en arbetsplats hos en arbetsgivare som lägger krokben för sina anställda? De har krav på hur vi skall arbeta men drar ner på resurser så vi inte kan uppfylla dessa krav. Verksamheten och enheten i sig är ett snabbt sjunkande skepp. Enhetschefen har all kompetens som krävs för att vända skutan, om jag får säga mitt. Det är en betraktelse jag gjort. Men då kan man inte skapa fiender, skapa missnöje och vantrivsel genom att dra fram som en bortskämd överklassbrats som dessutom inte har en aning om vad vårt arbete innebär på olika sätt.

Hon är bara 27 år, chefen och har relativt nyligen slutat högskolan. Vad vet hon om vård och omsorg? Vad vet hon om arbetstyngd både fysiskt och psykiskt? Nej, hon behöver ödmjuka sig och backa lite, sätta sig in i vår situation och inte kontrollera oss och våra arbetstider. Vi får inte gå 3 minuter för tidigt, även om skiftpersonalen tar över. Hon försöker sätta oss på plats, vi som är gamla nog att vara hennes mamma och farmor/mormor, som arbetat där i allt från 5 - 40 år.

Detta är något jag tar upp med henne den dag jag hämtar betyget. Då skall jag göra klart att också hon är en del till att jag lämnar skeppet. Jag kan inte lita på en chef som förutsätter att vi är opålitliga.

Men jag har i alla fall bara EN månads uppsägning!

Kattis och Gustav flyttade hem till yngste sonen idag. Det var på sätt och vis rätt skönt även om det blir tomt en tid.

Det är så att min kommande hyresvärd - som är privat och det gäller att hyra delar av hans bostad - vill inte ha husdjur. Det måste jag respektera. Dessutom är det dags att barnen tar ansvar för sina älsklingar. Fast då hade vi fått dela på dem då katterna har två olika hussar. Det var bara den yngste som var intresserad.

Vi börjar med en provtid. Jag vet inte än när jag kommer att flytta men det beror på när det blir jobb ledigt. Då är det bra veta att katterna klarar bo hos lillhusse och dessutom vara innekatter. Det är inte lätt att bli det efter 10 år som utekatter. Går det åt pipsvängen får vi ordna annat. Men nu testar vi detta. Dumt stå där på flyttdagen och inte veta OM det fungerar att flytta katterna till lillhusse.

Det började med att en tanke återkom ständigt: att lägga ner min ordinarie blogg och starta om på nytt med nya och gamla läsare och vissa gamla läsare skulle hållas utanför under en längre tid på denna nya blogg.

Den ena tanken gav den andra och den nya tanken som ständigt dyker upp, är att lägga ner internet över huvudtaget. I alla fall till en början. Mina planer på att flytta till Göteborg brinner och den jag skall dela bostad med, har inte internet. Han är sällan hemma själv och har inget intresse av internets värld så varför ha en uppkoppling?

Jag ser det som en befrielse att inte ha internet när det väl kommer till kritan. Jag bloggar allt mindre, är mer sällan med på ett foto i timmen, läser sällan eller aldrig andras bloggar numer (läser bara de närmaste vänners bloggar) och för övrigt så spelar jag bara spel på fejjan, läser lite i kvällstidningarna - men de skriver oftast om samma saker varje dag - och även där är jag allt mer sällan och läser.

Jag gör mina betalningar via internet. Men det kan jag lösa på annat sätt. Dels beroende på vart jag får arbete och om det då skulle vara tillåtet att en gång i månaden få göra privata ärenden på arbetsuppkopplingen. Annars finns det möjlighet att låna dator för detta ändamål.

Mina foton, då? Det löser sig. En kille skall ta en till på min laptop, som just nu bara ligger och samlar damm. Får han ordning på den, så använder jag den som fotoalbum. Hur svårt kan det vara? Annars säljer jag denna stationära och den lilla laptopen och använder som betalning på en annan liten behändig laptop att ha som album. En dag kanske jag känner mig redo att gå ut på nätet igen. Men jag vet inte - internet tillför inte min värld så mycket längre.

Jag märker en allt med avtagande verksamhet på nätet. När jag loggar in på msn så är det sällan någon annan inloggad. Förr var det alltid några som jag chattade med om kvällarna. Jag märker också ett allt mer svalt intresse för min blogg och överhuvudtaget folk på nätet.

Internet är ett visuellt samhälle där vi inte har någon närmare kontakt med varandra. Visst, det är ett lätt och snabbt sätt att få iväg brev till andra men jag funderar på om jag verkligen lägger porto och brevpapper varje månad till den kostnad det är att ha bredbandsuppkoppling?

Det lockar mig mer att återgå till att skriva och få handskrivna brev, mer personliga och privata än e-mail.

Jaja.. ännu en tid får ni stå ut med att jag är uppkopplad. Än har jag inte flyttat. Men det är en återkommande tanke att lägga ner hela min samhällsmedverkan i detta opersonliga sätt att umgås.