Vardagstankar

Det var, som jag trodde, svårt somna igår kväll. Detta trots att jag varit vaken sedan förmiddagen dagen före, jobbat natt och gick direkt till tvättstugan när jag kom från jobbet. Efter tvättstugans avklarade uppgifter, bäddade jag ner mig med avslappningsmusik i MP3'ans lurar. Slumrade till kanske 30 minuter.. men sedan var den "sömnen" avklarad.

På kvällen la jag mig i soffan och kikade på en TV-serie som jag inte följer eftersom jag sällan vet när programmet är. Självklart slumrade jag till då och vips, så var nattsömnen över.

Men hur det än var, så somnade jag ju till och vaknade, sov och vaknade som jag brukar. På morgontimmen somnade jag om igen - och drömde värsta mardrömmen! Jag har ju blivit mer eller mindre lovad en tjänst på jobbet (jag har fast tjänst i kommunen men har gått på ett och samma sjukvikariat sedan maj 2008) och den tjänsten skulle komma att gälla från 1 mars 2011. I fredags när jag gick på, kollade jag jobbmailen. Men där fanns inget om tjänsten. Ett mail till chefen avgick samma natt där jag undrade om jag var arbetslös från i dag, siste februari.

När jag somnat om, kom drömmen. Jag träffade chefen - en ung tjej under 30 som aldrig arbetat inom vår verksamhet på golvet, som styr och ställer utifrån vad hon teoretiskt tror är bra och försöker sätta oss gamlingar på plats - och hon sa bara att det var inte tal om att jag skulle få tjänsten. Det för att jag inte kom på det rekryteringssamtal jag inte blivit kallad till. Så var det en del orsaker till som jag inte minns, men vet att jag i drömmen ifrågasatte orsakerna då det inte fanns grund för de påståenden hon uppgav. Det hela slutade med att jag tröstade henne för att hon hade problem! 

När jag vaknade igen, gick jag upp, startade datorn och loggade in på jobbmailen. Jag hade fått tjänsten och hon hade fått besked sent på fredagen (som hon då kunde mailat mig) Det innebär att jag går kvar på min tjänst idag och hon som skall ta över mitt sjukvikariat - som nu är ett vikariat då den som är sjuk har tagit tjänstledigt för att arbeta inom annan form av verksamhet i kommunen - får gå kvar på sitt schema. Hon har i sin tur vikarierat för den som jag fått tjänsten efter. Den personen fyllde pensionär för 2 år sedan men skulle jobba ytterligare 2 år. För ett år sedan blev personen mycket sjuk och har varit sjukskriven tills idag, då pensionen skulle träda i kraft. Rörigt? Inte alls Dessutom har vi ytterligare en som är sjukskriven fast personen i fråga skulle arbetstrända dagtid. Det föll inte i god jord (personen hade fått klagomål i flera år på sig pga sitt sätt att utföra - eller rättare sagt inte utföra - sitt arbete) så personen sjukskrev sig i stället för att bita ihop, bevisa sig vara värdig nattjänsten och komma tillbaka. Nu innebär det att den personen får gå till annan avdelning från och med denna månaden och arbetspröva där dagtid Den person som går som vikarie där, är inte mycket bättre i arbetssättet. Dett har jag dock påpekat för chefen som anser att jag kan ta det själv med vederbörande. Det vet jag att det inte faller väl ut, då jag redan hört denne klaga över andra som påpekat fel och brister från den samma. Jaja.. jag är inte på jobbet för att bråka.

Nästa gång jag har ett långpass med den personen, så har jag tagit semester (så konstigt.. återigen infaller min semester med arbetsperiod med den personen men förra gången var det mer en tillfällighet. Nu är det medvetet) och tänker sticka till Göteborg!

Där skall jag träffa personal på en sjukhusavdelnig/mottagning, den jag haft lite kontakt med. Det kan tänkas bli något ledigt på vikariat där i höst. Då det uppenbarligen är svårt få tag i undersköterskor, så ligger jag nog bra till. Bra om de får ett ansikte på mig och får skapa en egen åsikt om vem jag är genom personligt möte. Dessutom skall jag lista ett gäng företag jag tänker skriva till, berätta att jag flyttar och söker arbete samt kommer till Göteborg aktuell tid och be om träff för vidare samtal och samarbete. Nu får jag bara köra hårt!

Idag fick jag svar från sjukhuset angående sommarjobb. De var i första hand intresserade av folk som kunde arbeta hela sommaren. Det kan inte jag. Men hon ville gärna ha fortsatt kontakt med mig då det eventuellt blev ett sjukvik där till hösten. De har haft svårt hitta undersköterskor!

Jag kommer att åka till Göteborg inom kort och stanna nästan en vecka. Då kommer jag lägga krut på att åka runt till företag och presentera mig själv. Jag har bett en god vän och en syster om tips på tänkbara företag som behöver folk - om inte nu, så inom kort - så kan jag skriva till dem och visa mitt intresse samt boka in ett möte med dem när jag är där.

Så vem vet - kanske är jag ändå snart flyttad här ifrån.

Funderar på att lägga ut mina böcker, crosstrainern och cd-skivor på blocket. Det kostar att flytta och jag använder inte dessa tingets ändå. Böckerna är utlästa och jag minns inte när jag lyssnade på en cd senast. Det mesta går via spotify.

Nu är det ny penningmånad (jag räknar från lön till lön) och jag har gjort en koll på den budgetöversikt jag skapade 25 jabuari och skall föra den "dagboken" minst 6 månader för att se hur jag spenderar pengarn (se gärna inlägget 25 januari 2011) Jag har skrivit upp varje enskilt inköp från potatis till födelsedagspresenter till fikabröd.

Sådant som är en varning på - där jag vet jag behöver se över inköpet - har jag markerat med rött. Sådant som är "utöver mat- och måsteutgifter" så som fikabröd, födelsedagar, veckotidningar etc har jag markerat med blått. Detta för att se vad jag kostat på mig utöver det som är viktigt: hyra, mat och andra fasta utgifter i form av skulder, försäkring, el etc.

Idag gjorde jag "bokslut" på februari månads kolumn. Det visade sig att rött och blått visade sig ha kostat 2030,29 kronor Det handlar om 2 veckotidningar, frissan, tandborstfodral, 4 fikabröd, 1 st tialott, ett restaurangbesök, bodylotion, födelsedagar, bolaget (31 kr) dörrprydnad, lösgodis, hårslingor, plastkassar på maxi (kan återanvändas, vilket jag gör när jag kommer ihåg. Jag har också självskanningskassar) mascara (köpte förra för drygt 1 år sedan) mineralvatten, påfyllnad av mobilkortet, sötningsmedeln, värmeljus, vykort och porto.

Det är rätt intressant när jag tittar på detta då jag anser att jag inte lägger pengar på onödiga ting. Mobilkortet kan ju vara ett måste i och för sig eftersom jag inte har annan telefon än den mobila, men egentligen skulle jag kunna vara endast kontaktbar utan att kunna kontakta själv för att spara in pengar under dessa 5 år. Dörrprydnaden är inget måste och lika så frissan och slingorna. Nu är det inte utgifter varje månad men det ingår ändå i kostnaden "övrigt". Systembolager springer jag inte ner trösklarna på men det var impulsköp och onödigt. Ja, Du ser ju själv. Hur ser Din ekonomi ut? Vågar Du utmana mig och göra en budgetöversikt en månad för att se vart de där pengarna tar vägen som man inte tycker man gör åt? Du behöver inte alls redovisa till mig, utan mest utamana för att Du skall se hur Du gör åt pengarna en månad. I princip skall jag kunna lägga undan ytterligare 2000 kr denna månaden! Rena matkostnader var 1806 kronor! (inklusive naturgodis i form av lite nötter)

Det skall bli intressant se hur mitt bokslut ser ut när mars är klar och jag ser hur jag handlat då. Detta gör jag för att få en överblick på hur pengarna försvinner och vart. Att leva under skuldsanering blir egentligen ingen större match för jag har alltid levt på små marginaler. Men det skall bli oerhört intressant att se vad jag kan spara under dessa återstående 57 månader. För har jag redan spenderat 2000:- på "onödigheter" på bara en enda månad, vad kan jag då inte spara under hela denna 5-årsperiod om jag tänker till ännu ett varv innan jag handlar?

En annan sak som jag tänkt på är hur jag tänker numer när jag gör mina inköp: "Men ser det bra ut i budgetöversikten om jag kostar på mig...." och så kanske det är något onödigt jag funderar på. Denna översikt - där jag skriver ner precis allt jag köper - gör att jag tänker till ännu en gång innan jag handlar - om jag verkligen är i behov av vad det nu kan vara. Inte så att jag kommer att svälta och missunna mig något extra ibland .. men beslutet hur jag gör, går två varv till inom mig innan jag bestämmer mig för att köpa eller inte.

För lite sedan la jag in en ansökan som sommarvikarie på ett av de stora sjukhuset i Göteborg, där jag jobbat förut. Senaste gången var 1989. De gjorde klart att de var intresserade av mig i sommar och det var en mottagning inom medicin med en viss inriktning. Det innebär arbete måndag till fredag. Precis som jag vill, även om det inte vore skoj jobba hela semestern. Men det kanske är priset jag får betala för att komma här ifrån.

Jag tackade för svaret och frågade lite om hur det finns möjlighet att få fortsätta vara kvar där sedan, på vikariat eller i poolen. Det är viktigt för mig att veta för jag säger inte upp tjänsten jag har om det inte finns möjlighet att stanna på arbetet.  Men jag talade om att jag var intresserad av sommarvikariatet.

När jag mailat iväg det, passade jag på att skicka sms till min kommande hyresvärd om situationen. Min förhoppning är att hyresvärden - som ju är platschef på ett visst stort företag - skall erbjuda mig tjänst på den arbetsplatsen. Precis som jag i somras hoppades på att han skulle erbjuda mig bostad efter att jag kvartat där i somras, så kom ju ett erbjudande om just bostad - utan att jag behövde säga något. Nu hoppas jag samma sker igen. På mitt sms svarade han bara att han ringer senare.

Kanske, kanske börjar det lossna lite...

En morgon vaknade jag upp och bara kände: "Det löser sig. Du behöver inte deppa ner. Lösningen på jobb i Göteborg kommer snart" och det var som om lungorna fylldes av massvis av frisk härlig luft. Den känslan försöker jag hänga kvar i.

Jag måste ju tro!

Lillpojken med flickvän är hemma denna vecka. Det är hans sista sportlov och kan man spendera det bättre än att vara hos mamma!

Idag vad jag och fick massage och det var nog två månader sedan. Gissa om det var underbart! Jag tänkte boka tid lagom till nästa månads lön också. Kroppen behöver bli omhändetagen. Ja, själen blir det ju också samtidigt.

Fullt medveten om att jag inte mår bra, så tänker jag inte heller låtsas må bra. En sak är ju på jobbet. Där har jag inget val. Privatlivet och måendet måste lämnas hemma och arbetet och bemötandet måste ske högst professionellt. Men annars, varför skall jag ta på den den där masken jag burit på i så många år, för att göra andra till behag - för att leva upp till andras syn på mig som den ständigt glada positiva som ser möjligheter hellre än hinder?

Det tar på krafterna att bära masken bara för att andra inte vill bli påminda om livets elände.

När jag gick ut förut, kom jag att tänka på en text jag läste för lite sedan. Den finns i många olika tappningar och jag har funderat på det genom åren, men det var lite skönt att påminna mig om textens innebörd: Om mina vänner inte orkar finnas för mig när jag som bäst behöver det, när jag är som mest tjurig, ledsen och besvärlig - vad säger att de passar i mitt liv när det flyter på i glädjens tecken igen då?

Visst är det så; vad säger att de duger åt mig när jag inte duger när jag som bäst behöver dem?

Det är många som vänder ut och in på sig för sina närmaste när de behöver. Det görs av kärlek och omtanke... men när de själva behöver någon som kan ta emot... då finns där ingen.

Jaja.. snart hoppas jag verkligen på en förändring. Just nu dör jag sakta men säkert. En mental död som kommer allt snabbare och när jag ser mig i spegeln, ser jag en tom blick.. en blick utan livslust. En blick som talar sitt tydliga språk.

Måtte förändringen komma snart. Att gå till en arbetsplats som inte är trivsam är nästan värre än allt annat. Just nu är det en berg- och-dalbana och det är bara att sitta ner i vagnen och åka med en stund.

"Det kan ligga hos mig", var det första jag sa till chefen efter att ha funderat några sekunder över hennes fråga, när hon frågade hur det går med den nya vikarien, "men jag känner mig inte bekväm med henne".  Chefen ville veta vad det var och det är lite svårt sätta fingret på det. Men den senaste händelsen - den som skett under natten - kunde jag ta upp. Det var att en blöja var så våt att den smulade sig. Jag hade paketerat in den i ett underlägg för att det inte skulle spridas ut i sängen medan jag gjorde i ordning vårdtagaren.

Då kom vikarien in och grabbade tag i paketet och vips, låg massor av smulor i sängens nederände. "Detta kan jag inte få upp" sa vikarien och gick! Hon hade tänkt lämna det så! Självklart tog jag upp det och lämnade rummet för att jobba vidare.

Redan första natten jag jobbade med nya vikarien fick jag en känsla av att hon är omplacerad pga samarbetssvårigheter. Trevlig, mild och social, ja.. men det räcker inte. Hon fick per telefon delegering för att dela mediciner. Det vägrade hon göra tills den fysiska handlingen om delegering kom. Arbetstekniskt är hon ungefär som den hon vikarierar för, som är omplacerad pga år av problem; vilket innebär att jag kan jobba ensam. Hon säger emot sig själv och det stiger en känsla av oro i min ryggrad. Men chefen menade på att det kanske var så att det var hon som kände sig obekväm med mig! Jaha.. är det mitt fel nu att hon inte sköter jobbet, tänkte jag. Men sa inget.

När vikarien pratar om sin plats hos oss, kommer gärna en passus om den hon går för - som om hon försökte snoka om min ordinarie kollega. Jag hänvisar bara till chefen. Det kommer inte att ske att jag nämner den kollega som är omplacerad. Detta snokande har förekommit ett par gånger. Det retar mig.

Nu har hon blivit förodrad till en förlängning. *suck* Chefen tyckte jag skulle ta upp mina tankar med vikarien "för hon klarar säkert av att få höra" sa hon. "Visst" sa jag med ett uns av ironi "det tål hon nog" och tänkte på hur irriterad hon varit för att hon fått tillsägelse om hur hon lämnat en säng först på kvällen efter att hon gått av och på igen. Inte så konstigt det tog tid. Dagpersonalen vet inte hur det ser ut i sängarna innan de går in och då har vi gått hem.

Nej, hon tar inte kritik vidare bra och jag tänker inte påtala mina tankar för henne. Det räcker som det är.

Jag kan bara hoppas och be för att jag snart får napp på jobb någon annanstans för jag är innerligt trött nu på jobbet, usla vikarier och nu en chef som skapar mindre trivsel genom att hålla koll på om vi går 3 minuter för tidigt eller inte. Bland annat...

När jag skummade igenom platsbankens annonser idag, såg jag en annons gällande en bokaffär på nätet. De sökte en redaktör till internethandeln.

En tanke slog mig genast: jag har inte kvalifikationerna för den tjänsten men jag kunde ju maila ändå trots annonsen. Sagt och gjort. Helt kort beskrev jag mitt ärende och avslutade med att jag ser fram emot att få höra ifrån dem för framtida samarbete.

Man måste vara lite kaxig

E-handlen är ju något som hela tiden ökar och folk vill generellt slippa ge sig av ut i trånga butiker för att stå i kö till vad de nu vill ha. Därmed blir det ett ökat tryck på internetbaserade företag och de måste hela tiden tillsätta mer personal för att hålla måttet och hinna med det ökade trycket från allt fler kunder. Det är där jag kommer in i bilden.

Håll tummarna!

Vi har en kollega som det varit en hel del problem med. En rar och trevlig och glad tjej, men det funkar inte i arbetet. Det har varit samtal kring henne i fler år med chefer och hon var varit med på dessa samtal. Varje gång menar hon att hon inte känner igen sig i beskrivningen. Men flera avdelningar av varandra oberoende som uppger samma problem, kan inte ha fel.

För lite sedan hade jag ett enskilt samtal med henne och chefen och jag klargjorde först att jag tycker väldigt mycket om henne som person och att det är roligt att jobba med henne men också vad som fortfarande är problemet. Hon kände åter igen inte igen sig men lovade tänka efter mer. Detta är något vi hört om och om igen och vi vet hur det är; de närmaste arbetspassen skärps det till men sedan fallar det undan igen.

Chefen valde att omplacera henne då det hänt andra saker också. Hon skulle få arbetspröva men blev genast sjukskriven då hon kände sig orättvist behandlad. Det förstår jag att hon gör, när hon inte tar till sig kritiken och ser på sig själv. Nästan 10 år problem och samtal med olika kollegor och chefer säger ju ändå något.

Det ovanliga i mötet vi hade, var att det bara var hon, chefen och jag. Tidigare har det varit fler personal inblandade. Men samtalet gick bra, tyckte jag. Vi jobbade ihop som vanligt sedan och tiden kom för då hon skulle byta arbetsschema som hon sjukskrev sig ifrån.

Idag var jag på samarbetssamtal och jag sa till chefen att jag saknade kollegan trots allt. Då visar det sig att kollegan har -efter vårt gemensamma samtal - sagt att jag hittade på allt, att hon visst sköter sina åtaganden osv men däremot var det jag som var gnällig, klagade på jobbet, låg och slumrade mest på arbetstid! Jag tittar chockad på chefen med öppen mun och jag antar att förvåningen syntes lång väg. "Är det en beskrivning som Du känner igen Dig i?" frågar chefen och jag bara skakar på huvudet. Att min nu omplacerade kollega legat och sovit på soffan på arbetstid, sa jag inte en gång. Så lågt tänkte jag inte sjunka.

Men det jag kunde se var ju en "försmådd" kollega som skulle ge igen. Nu vet jag ju att beskrivningen inte är sann och som chefen sa, det är många fler än jag som klagat på kollegan.

När jag kom hem från mötet idag, kunde jag bara skratta åt det hela.. och sedan övergick skrattet till att tycka synd om kollegan. Så lätt det var för henne när det bara var hon, chefen och jag - inte övriga kollegor - att hitta på saker om mig som inte är sanna för att hon kände sig påhoppad och anklagad. Att hon har problem, det vet jag. Men förstår man inte det själv, då kan man inte ta itu med dem.

Det är tryggt att veta att det inte inkommit klagomål från andra kollegor, att de vil ha mig kvar, att vi funkar bra ihop och att jag har dem i ryggen om jag skulle fråga dem. Det kommer jag att göra, höra mig för om de har upplevt att jag inte sköter mina åtaganden, om jag är grinig och gnällig och bara klagar på jobbet.

Men jag tycker inte illa om kollegan. Jag tycker synd om henne.

Det är inte alltid så lätt att få mig mållös men idag hände det. Telefonen ringde och det var en mycket nära och älskad väninna som ringde. Det var lite småprat om allt möjligt men jag hörde på henne att det var något hon ville ha fram. Det var ändå så att jag tyckte hon fick klämma det ur sig utan att jag frågade.

Men aldrig trodde jag det var detta jag fick höra idag. Jag trodde hon skulle säga att hon skulle komma till stan och hälsa på, vi skulle gå på Thai och käka, prata och bara har mysigt.

"Jo... Du förstår.. jag tänkte fråga Dig om Du vill vara bröllopssvittne" kom det. Ja, ni anar tystnaden! Hon som aldrig mer skulle gifta sig har nu friat till sin sambo och fått ett ja!

Innan jag fick fram ett vettigt ord och förstod vad hon frågat mig om.. ja, jag vet inte vad ljud det kom ur strupen men chockad, det var jag... och full av vördnad och ärad av att få denna fråga för första gången i mitt liv! Att det är just hon som frågar, betyder oerhört mycket!! Tack! och GRATTIS!!

Sedan blev det en dryg timme av skratt, prat om livets alla sidor.

Inte bara det. Jag fick frågan om jag också ville vara fotograf!  (Det är andra gången jag tillfrågas om jag vill vara bröllopsfotograf men förra gången kunde jag inte) Åh.. vad utvald jag känner mig! Verkligen! Det skall bli så roligt att få vara med om detta! Det ser jag fram emot, minst lika mycket som det blivande brudparet!

Den dagen i almanackan står endast en sak inskrivet! Deras bröllop!

Å ena sidan fryser jag så jag nästan krampar och å andra sidan, tar jag på en kofta eller gosar in mig i en pläd, så känns det som om jag kokar.

Visst låter det som ett vackert klimakterie? Men saken är den att det är en period jag är förbi och det startade rätt tidigt för min del. Men jag har sluppit vakna genomvåt av svett så det har varit lindrigt - om det nu inte kan komma igen och slå till i all möjligt tsunamikraft.

Men det är inte det saken handlar om. Det är som om cellgiftbehandlingen gick in och störde kroppens temperatursystem. Visst, det var värst i början. Det var också då sömnproblemen började på allvar; inte bara när jag jobbat. Det var då jag vaknade för att det kändes som om jag kokade invärtes. Även om det värsta har avtagit, så sitter jag här än i dag och vet inte hur jag skall klä mig för att det skall vara behagligt.

Frusen har jag alltid varit men jag kan inte minnas det varit så är illa. Det är samma på jobbet: En lugn stund får vi tid att sitta ner, vila lite och se på TV. Att jobba natt innebär att hela kroppen går ner i varv, ner i temp och försätter sig i den naturliga viloprocessen (man skall inte jobba natt, men nu har vi ett sådant samhället som kräver det) och då kommer frossan ibland. En filt över benen och en kofta om överkroppen och vips, är det som om jag kokar! Filt och kofta åker av.... för att snart tas på igen.. och så fortsätter det.

Jag hade hoppats det skulle ge med sig med tiden men nu har det gått snart 2,5 år sedan sista cellgiftbehandlingen och det ser ut som om jag får fortsätta ha det på detta viset. Om det ändå vore vår, värme och en sommar på intågande. Då hade det varit lite lättare.

Jaja.. i natt går jag på och jobbar igen efter den egyptenresan som inte blev av. Dock blev det en tur till Tallin och det är inte det sämsta

En stilla panik kryper upp längs ryggraden och placerar sig i huvudet. Sömnlösa nätter - i alla fall nätter med en ständig strid av avbruten sömn - skapar irritation och livsleda. En känsla av att inte vilja finnas till i det liv jag nu befinner mig i, gör mig förbannad.

Å ena sidan vill jag bara lägga mig ner och ge upp men å andra sidan blir jag arg över hur svårt det skall vara att komma fram på arbetsmarknaden. Visst, jag har ett arbete, en fast tjänst så jag skal bara vara tacksam för det. Det är jag.

Men att gå på ett arbete där vantrivseln tar över mer och mer hur jag än anstränger mig för att vara glad och positivt, det känns som ett skådespeleri i överlevnad. Ett arbete som inte ger mig utmaning, som inte ger mig utvecklingsmöjligheter... ett arbete där jag inte kan ge mer utan att ta på de sista reserverna jag har; är det verkligen en acceptabel situation för både de boende och mig? Ännu kan jag skratta tillsammans med de som bor där, ännu kan jag trösta och finnas till. Men hur länge håller det?

Att ha så här mycket fri tid att förfoga över, borde vara kriminellt. I alla fall när barnen vuxit upp och har flugit ut. En sak vet jag i alla fall: jag skulle aldrig kunna vinna miljoners miljoner och bara gå hemma. Nej, jag måste ha en meningsfull sysselsättning och det har jag inte i dag - inte för egen del. Den är meningsfull för våra vårdtagare, det vet jag. Men jag är inte den person som känner att mitt arbete är mitt kall.

Varför skall det vara så svårt få jobb och få flytta från denna gudsförgätna håla som grävt ett stort hål i mitt liv, min själ... som inte har något fint att ge? Skall jag verkligen behöva lägga mig ner och ge upp innan proppen löses upp och flödet forsar fram och låter min skuta följa med och komma hem? Hem till Göteborg, hem till hem igen.

Paniken drar i ryggraden och jag vet inte om jag orkar så mycket mer.. .

Att jag inte vill arbeta inom vården, är inget nytt. Det finns inte mer för mig att ge där och jag kan ju också tillägga - med handen på hjärtat - att jag är lite trött på andra människors sjukdomar och krämpor - i alla fall yrkesmässigt. Det är ju en sak att stötta nära och kära som har problem och en annan att ständigt ha dessa omkring sig i yrket.

Men det tycks vara svårt att byta inriktning efter så många år frånvarande från administration. Hur jag än bär mig åt, vilka tjänster jag än söker, så får jag ingen respons. Inte ens ett "Tack för visat intresse men Du är för gammal" 

Det innebär att jag idag har mailat till en av mina gamla arbetsgivare via deras söksida på webben och satt upp som som - SOMMARVIKARIE! Någonstans skall man ju börja. Problemet är ju att jag är i behov av en fast inkomst på grund av det 5-årsåtagande jag har idag. Om det inte var för det, hade jag sagt upp mig, gått på timmar tills fast jobb dök upp.

Det känns inte alls bra att börja på detta vis men jag kan bara hoppas att de hör av sig, vi samtalar om eventuell fortsättning inom verksamheten och bara jag är där, så kommer det nog lösa sig.

Jag tror jag är en magnet som drar tilll mig personer som har problem - och då inte vanliga vardagsbekymmer utan stora. Verkligen stora där det förmodligen krävs en viss proffissionel hjälp av samtalsterapi.

Ännu en natt som varit näst intill sömnlös. Behöver jag säga att jag är innerligt trött på detta liv jag för närvarande lever? Frågan är hur jag förändrar det.

Att komma härifrån och till Göteborg, är ett alternativ. Bostad har jag ordnat och det är jobb som saknas. Att få ett arbete som utmanar mig, som tillfredsställer mig och människor i min omgivning som får mig att leva upp; positiva arbetskamrater med andra ord. Det skulle göra en del för min sömn, tror jag. Samt att kanske få lite att göra på fritiden. Som det nu är - existerar jag bara. Vad kan jag hitta på i en stad som inte erbjuder något?

Från det ena till det andra. På facebook var det för några veckor sedan en ungdomsvän som sökte vänskap med mig. Han hade inte skrivit något, bara skickat iväg en vänförfrågan. Det går maila mig där om man vill ha kontakt. Saken är den att han var den som stod mig mycket nära när jag som 15-åring började leva rövare på riktigt, som stöttade mig när jag försökte ta mig ifrån den man jag senare gifte mig med. Han fanns där på många sätt men pga maken och allt vad det innebar med honom, bröt min vän och jag kontakten.

Så skildes jag och vi hade av en tillfällighet mötts på ett sjukhus i Borås och i smyg återupptagit kontakten något år innan jag skilde mig. Efter skilsmässan blev det så att vi bestämde oss för att ta upp kontakten på allvar igen. Han skildes och hade det svårt och det var min tur att stötta honom. Även med ett telefonabonnemang. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att han skulle misskösta det.

När han hade det svårt ekonomiskt, ringde han och sa att han behövde delbetala räkningen. Det var inga problem. Han skötte det på bästa sätt och plötsligt fick jag inkassokrav på det telefonen! Då hade min nu mer s.k vän bara struntat i att betala och lagom till att numret stängdes av för både ut- och inkommande samtal, skaffade han också nytt mobilnummer och blev okontaktbar! Jag skrev till honom men han vägrade svara och på den vägen är det.

Tror han verkligen att det bara är att dyka upp med en vänförfrågan utan att skriva och be om ursäkt, förklara sig och erbjuda att betala sin skuld? Då tar han innerligt fel!

Idag på morgonen när jag loggade in, var det en barndomsvän som sökt kontakt. Visserligen har jag tänkt på henne genom åren men inte heller hon hade mailat och frågat om jag minns henne, vill ha kontakt. Däremot var det en annan tjej som mailat och frågat om det var jag som var jag .. hon kände igen mig på bild påstod hon (det kan ha varit så enkelt att hon kopplat ihop mig med min syster, som finns på hennes vänlista) och hon undrade om jag i så fall kom ihåg henne. Det tog en stund att komma på kopplingen men jag skrev att jag inte i brådrasket kunde placera henne. Ville hon friska upp mitt minne? Nu återstår att se vad hon säger.

Ju mer jag tänker på henne desto mer kan jag placera henne i ett sammanhang, om än vagt. Dock har vi inte haft kontakt sedan 1979 som senast och vad är meningen med att rota i gamla relationer med människor som man ändå inte minns?

Jag vet inte.. det är ju skoj samtidigt att det finns folk som minns mig. Nå, det återstår att se vad som sker i detta. Den andra tjejen klickade jag bort, bara. När det gäller att återuppta vissa kontakter, så är jag mycket restrektiv. Men en tanke slog mig: Kan det vara så att detta är min väg tillbaka till Göteborg? Att jag får tips om arbete? Då kan det vara lönt att utnyttja kontakterna...

Det intressanta är ju att båda dessa kvinnor är en gemensam nämnare: vi umgicks i samma kretsar...

Trots att jag drog på värmen på elementen när jag kom hem igår, så fryser jag massor. Det var tänkt jag skulle ta en promenad till stan om en stund men så som jag fryser - och det ser ruggigt ut ute - så tar jag bussen. Det blir en fika med Lena. Hon ringde när jag var i Tallin, så jag messade henne bara i stället för att svara. Ringde gjorde jag när jag var i Stockholm igen och vi bestämde oss för att ses på vanliga stället på vanliga tiden.

Varför kan det inte bli varmt och skönt ute nu? Det behövs inte 28 grader och sol men kanske 15 grader och sol. Det hade varit underbart!

Då är jag åter hemma igen. Det har blivit en varm lång dusch, lite vila, mat och en snabbtitt på bilderna. Inte alla - de som togs inne på Östasiatiska muséet har jag inte tittat på än, tillika de som togs på terrakottaarmén. Det beror på att jag skall lägga dem på huvudbloggen eftersom jag officiellt nu varit i Stockholm.

Men för att göra Stockholm-Tallin lite mer i ordning så skall vi se om jag kan åstadkomma en liten bildvisning här.

På båten blev det buffé fast vi väntade lite med att gå till matsalen. Även att det inte var så många resenärer på torsdag kväll så fanns det ändå en viss risk för kö. Väl där blev vi hänvisade till vårt bord. Buffén var enorm! Det fanns nog det mesta man vill ha en ett buffébord som skall passa så många som möjligt. Men hur jag än plockade på mig lite, lite i taget (jag ville ju smaka så många rätter jag kunde) så fann jag att all mat på något monotont sätt var smaklös! Allt smakade - ingenting. Nå, de hade någon "stark" korv som det var lite smak på. Synd på en så vackert dukad buffé.

Kvällen gick i TV-tittandets tecken. Vi var båda lite trötta och oengagerade av vad som kunde ske på båten. Sov gjorde jag som vanligt: urkasst. Men morgonen bjöd på skönhet

Små trevliga hus, tätt intill varandra

Hur grått och slitet det än var, fanns det färg på fasaderna

Vackra portar fanns i massor

Färg och slitage samsar utan att skämmas för varandra

Kyrkor fanns i alla de tappningar man kan tänka sig.. och precis överallt

Inkastare. Inte precis, men det stod några varmt klädda tjejer och killar från de olika caféerna och hälsade oss välkomna in på respektive ställe. Mycket trevligt och personligt

Gycklar-David?

Kommersen i full gång

Flera av husen har kvar sina inbyggda "hissar". Jag vet inte om de tog upp matvaror i dessa anordningar eller vad de har tjänat för syfte men vackert och intressant var det i alla fall att beskåda

På ett torg utanför Gamla Stan fanns en installation av isfigurer, mycket väl detaljerade

Min favorit blev denn hare

Den här schackhästen är inte så tokig

Här står kvinnorna och säljer stickade kläder av olika slag. Mycket vackra kläder

Katariina gränd (? Käik) med gravstenar på ena väggen

Här är en annan entré in till/ut ur gamla Tallin

Det blev sedan en iskall promenad tillbaka till hamnen och M/S Victoria. Som ni ser är bogvisiret på plats så det kändes tryggt att kliva ombord.

Ännu en natt på båten blev det och det gick en del vågor ute till havs. Men säg den som inte klarar av det? Sov bättre än första natten, det gjorde jag men långt ifrån bra.

 

Väl i Stockholm kl 10 igår (lördag) gick vi en tur på muséum och tittade på Terrakottaarmén men om det berättar jag på min ordinarie blogg.

 

Nu är vi tillbaka i Svenska Hufvudstaden efter en kall Tallinresa. Resan över gick bra. Det var inte . många resenärer över till Tallin i torsdags kväll så det var tyst och lugnt. Väl över så var det kallt och glashalt. Att gnälla över den svenska snöröjningen och underhållet på våra trottoarer, känns korkat, helt enkelt. I Tallin vet de nog inte vad sand är.

Det tog lite tid att ta sig fram genom stan tills vi kom fram till Gamla stan, men väl där, var det helt okej. Halt, ja visst, men bättre än i övriga stan. Gamla stan är en charmig och vacker plats och den gör sig nog bäst sommartid. Lite foton:

Inga större isberg, precis, men det kändes när vi körde på dessa isflak

Morgonsolen (genom hyttfönstret)

Morgonsolen (tagit bilden från däck)

En hungrig svan som låg i Tallin hamn. Den kom fram och pickade efter mat i min hand. Aldrig har jag träffat på en svan som inte fräser när man kommer för nära, men i Tallin var de lugna - kanske av hunger

En av entréerna in till gamla stan

Kyrkan på stora torget. Förmodligen var det här den störst handeln förekom i form av torgare bl.a på den tid det begav sig

Menyn till en av alla restaurager, Old Hansa,

Tänk tillbaka 200-300 år. Detta var kanske en daglig syn. Idag står de där som ett minne av det som var men likaväl kraftfullt vackert och generöst

Restaurangerna hade sina "inkastare" som rekommenderade oss att gå in på en viss restaurang. Just denna tjej delade ut mynt som skulle ge oss någon dryck i väntan på maten. Dock var vi på en annan restaurnga och åt.

Det komme in fler bilder så snart jag  kommer hem. Det är alltid lugnast att sitta vid egen dator och välja bilder i lugn och ro.

Resan till Stockholm gick som den brukar när jag åker tåg: 1 timmes försening. Det var något motorfel så vi rullade sakta in i Katrineholm för att starta om tåget. Det gick inte så vi fick kliva av och gå på ett - precis lagom - inkommande tåg som skulle till just Stockholm. Dock skulle detta tåg inte omedelart in till den stora staden utan att först passera Flemingsberg, Gnesta och lite annat.

Micke hade rekat stan lite så han visste vart vi skulle för att komma till vandrarhemmet; Hostel Bed & breakfast. Ett riktigt trevligt litet ställe som var rent och fräscht samt med mycket trevlig personal.

Fast sov vi på vandrarhemmet? Vi sov faktiskt i Slottet

När man kliver in på ett slott förväntar man sig kunglig glans men jag vet inte.. kanske kunglig glans a' la sjuttiotal

Det var nästan så det blev huvudvärk men jag klarade mig. Det var tyst och skönt i alla fall och det enda som hördes var fläkten.

Jag sov inte längre än till 3.30 ungefär - eller om det var en timme senare - så jag känner mig lite seg. Det blev lite slummer på tåget, förvisso men sova får jag väl göra när jag är pensionär.

Frukost kl 8 och så gick vi iväg till stan kl 9. Där gick vi i det gråtunga vädret som inte regnade men var lite kylslaget. En tur runt världens mest fula slott gick vi också. Högvakterna stod så stiligt där de skulle och en av dem var en tjej som gjorde militärtjänsten.

Plattan var vi ju å också. När jag var lite och besökte denna stad med mina föräldrar, hade de övervakningskamera och TV på plats. Jag var så upptagen av att titta på TV mitt på torget så jag satte mig där... och tittade.. och tittade.. och tittade på flickan som var påTV. Det visade sig vara jag

Om jag skulle behöva bo här, skall det vara på Prästgatan, denna lilla sköna gränd i Gamla stan

Ikväll blir det M/S Victoria till Tallin och den resan startar vi med en middagsbuffé. Vi har för någon timme sedan varit på lunch med Mickes svåger. Det blev en pastabar där de tillverkar pastan på plats och sedan är det bara att välja enligt meny vad man vill ha. Massor av god mat! (Vapiano) När vi var stinna och glada i magen, följde vi med Janne upp på hans arbete och tog en fika för att sedan gå till lägenheten vi skall låna över helgen när vi kommer i land igen. Det har blivit kanske 7-8 km promenad idag och jag kan säga att det inte är jag som har ont i fötterna

Jag har med mig både boken "Mitt liv så här långt" samt Allers och Allas, så jag har att göra på båten. Lösa korsord, läsa lite, slappna av. Nu skall vi lämna lägenheten och bege oss till bussen som tar oss till Tallink färgeterminal.

Kram på er

Om sidan inte ser ut som den borde, så hoppas jag det är ett tillfälligt fel. Hav tålamod, kära vänner.

Behöver jag säga mer? Min kollega i natt önskade hon hade tagit semester, hon också. Det är inte bara jag som är innerligt trött på arbetsplatsen och allt negativt som är i rörelse där.

När jag undrade om jag skulle maila chefen om att jag inte kommer på nattmötet om en vecka, sa kollegan att det skulle jag inte alls. "Nu glömmer Du att detta ställe finns" sa hon och det skall jag göra. Jag har semester som chefen beviljat. Hon måste fatta att jag inte läser mail om "meddela vilka som kommer" och dagordningen. Att hon inte har full koll att semestern är just nu, är inte mitt problem. Lika lite som att bemanningen inte löst vikarier för mig måndag och tisdag om en vecka. "Skall jag be dagpersonalen kolla det?" undrade jag med ett uns av samvetskval... men återigen kom vi fram till att det är inte mitt problem. Jag har gjort det jag skall: Ansökt om vikarier i mycket god tid, skrivit in i svarta boken så alla ser att jag är ledig.

Så nu är det SEMESTER! Det firade vi i natt med att jag köpte semlor till KL och mig

.. eller kan dagen bli värre nu?

Först så ringde husläkaren igår om mina prover; sköldkörtel, socker med mera. Hon skulle ringa 15.30 men ringde kl 16.10. Inte för att jag saknade henne, för jag hade glömt tiden själv.. men HON hade inte sett att jag stod med på "att ringa-listan" så hon hade börjat diktera ett brev. Alla prover är bra. Levaxinet skulle jag inte ändra, trots att jag ligger precis på gränsen för övre värdet. Men hur minskar man en dos så lite så det inte blir för lite Levaxin i stället?

Nå. Inatt kunde jag som vanligt inte sova som jag borde. Låg och skruvade mig länge, läste, försökte sova igen.. och gav upp, gick upp och spelade lite på facebook. När jag väl somnade, vaknade jag om och om igen tills klockan ringde 07.

8.20 var jag på väg på min promenad till gyn, där jag hade tid 9.45. Kom fram minuterna innan 9.30, gick på toa och sedan kassan 9.33 ungefär. Där blev jag hänvisad till väntrummet "där borta till höger" och jag gick dit och satte mig. På en dammottagning; vad finns att läsa? Allers? Hänt i Veckan? Nej, JAKT OCH FISKE!

Varje gång undersköterskan kom och skulle ropa in någon, tittade jag nyfiken upp.. men ingen som ropade på mig. Ena kvinnan efter den andra både kom, blev uppropad och gick. 50 minuter senare kom en av undersköterskorna igen och undrade då om det var jag som var jag.. och ja, det var det ju. (undrade lite om jag var lika osynlig som väninnan och jag på en liten uteservering sommaren 2010 där vi satt i över 30 minuter utan att bli serverade... tanke slog mig i alla fall) Hon mumlade något om en ursäkt och att det blivit förväxling. "Nå, bara hon vet vad hon pratar om, så... " tänkte jag och hänvisades till en fåtölj utanför läkarens rum. Då kom nästa undersköterska och undrade om det var jag som var jag.. "Vad poppis jag blev nu" tänkte jag och svarade åter igen ja. Då viskar hon nästa... "Du kom lite sent...så läkaren tog en patient emellan..." och jag gör stora stora ögon och förstår inte.. "Sent? Nej, jag hade tid 9.45 och var i kassan redan 9.30" sa jag. Men hur det var nu så hade läkaren frågat undersköterskorna efter mig och de hade inte ropat fram mig och då hade jag liksom inte kommit på något vis

Nå, läkaren kom och sa att hon kunde snabbt ta mig för lite uppdatering. Hon hade bokat en telefontolk 5 min senare och den var ju tvunget att tas, så klart.  Ytterligare 30 minuters väntan (läkaren hade hunnit skicka ett brev till mig med uppmaning att höra av mig "men det kan Du bortse ifrån, förstås") och rätt in i gynstolen. Nya cellprover tas, och det tas rejält "i kanalerna" som den förra läkaren missat "och hade inte tillräckligt med celler att titta på" som hon sa idag. Det sved till en aning. Ultraljud visade inget som inte skall vara där och det som syntes, skulle vara där. Så ville hon ta ytterligare en odling och undrade om jag haft spiral någon gång, för detta kunde kännas ungefär så. Onda aningar kröp i kroppen och en undersköterska kom in för att assistera. Det gjorde lite ont.. så gjorde det lite mer ont... och jag började fokusera på andning och ställa mig utanför mig själv... "Bra.. Du andas bra" hörde jag undersköterskan säga samtidigt som hon smeker min hand i lugnande syfte.. och plötsligt gjorde det O N T och känslan av att behöva kräkas kom över mig.. och suset i öronen fick mig att tro jag låg på en västkuststrand med havet brusande omkring mig. Färgen vek undan och det blev fart på folket där inne.. och ytterligare en undersköterska kom in.

Där ligger jag med benen i vädret och tänker en enda tanke: "Nu ger Du fan i att försöka spela hjälte och låta dem ta hand om Dig" och så fick det bli. Så snart jag försökte sätta mig upp, var det bara att dala ner i stolen igen. Ett skynke kom över mig och någon hämtade en brits. De talade med mig för att se så jag inte svimmade av helt. Snart kände jag att någon hjälpte mig på med trosorna och vips låg jag på britsen. Lite piggare nu och vi kunde skratta åt eländet: "Inte nog med att det blev miss från vår sida, Du går in och kommer ut på bår" sa ena tjejen och jag kunde inte låta bli att kontra med "Vad ger det för signaler till kvinnorna här ute" och vi skrattade åt allt elände  De var jättesöta och bad om ursäkt igen och igen.. Men som jag sa: Den mänskliga faktorn får vi alltid dras med. Till och med läkaren bad om ursäkt för att "det blev så illa" men det var ju inte hennes fel att jag nästan svimmade.

Väl på benen igen blev det en promenad hem, via MAXI. Här sitter jag och kan inte göra annat än att skratta åt eländet och undra om det kan bli värre idag än det redan varit.. Jag skall ju jobba i natt.. halkar jag på isen och bryter ett ben då? Eller är det en försenad effekt till i morgon och tåget till Stockholm spårar ut?


Det är i alla fall inte lätt att spela hjälte när man ligger i en gynstol, nästan avsvimmad